En illustrerad konstruktion av verkligheten

26 år alltså. Kanske har meningen med att fylla år försvunnit för gott. Nu rullar åren på utan egentlig mening. Innehållet får vara det centrala istället för siffran, så som det alltid borde vara egentligen. Åldersnoja har jag i alla fall inte. Det enda jag vill är att passa på att njuta och att göra det jag vill göra, för stunden, för dagen och för att inte ångra det ogjorda. Jag har börjat nu och hoppas att jag aldrig slutar.

Ikväll kommer söta släkten och ska fira. Alla tillfällen att umgås är bra.

Äntligen soffan. Jag har grejat med än det ena än det anda sedan klockan två idag och inte pustat ut en sekund. Mitt hjärta slår fort och jag stressar mig igenom saker, som om jag inte visste att allt bara tar längre tid då. Jag hinner inte andas och vara realistisk, jag inser inte att allt inte behöver göras exakt nu, utan att det finns kvar där, på att göra listan. Men nu är den nästan tom. För idag är den tom och det räcker mer än väl. Snart kan jag nog andas normalt och snart kan jag kanske njuta lite av det lilla, lilla.

Jag undrar hur ensamstående föräldrar pusslar ihop sitt liv. De har all min respekt.

Klockan är två och jag är redan hemma. Det har aldrig hänt förrut. Dessutom har jag fått en dag av friskluft, trevligt umgänge, grillad korv och motion. Så mycket motion att jag inte behöver träna idag, men jag gör det ändå för vanans skull. Det är vanan som är det viktiga. Att hålla i, att skapa en rutin.

Jag har massor att göra, men kan andas ut, göra en sak i taget och intestressa, för jag kommer att hinna allt. Tre timmar extra och det känns som att jag har vunnit en miljon. Nästan i alla fall.

Tydligen fyller jag gammal om ett par dagar. 26 år och aldrig mer ungdomsbiljetter eller ungdomsrabatter så långt ögat kan nå. Istället ramlar den första CSN-avbetalningen in. Gammal som gatan och vuxen på riktigt. Just nu är det största problemet att jag måste baka sjukt mycket kladdkaka och att det blir dyrt att åka tåg. Men kladdkakesmet är ju det bästa som finns och SJ har ju Just nu priser så det ska nog ordna sig det här med.

Andra saker har ordnat sig idag och det gör mig lättad och glad.

Eleverna har friluftsdag imorgon och det finns varken snö eller is, så vinterfriluftsdagen blev en sommarfriluftsdag med brännboll, promenader och fotboll. Absurt. Det har aldrig hänt i Borlänge, där Romme i alla fall alltid har snö oavsett vind och väder.

Problem nummer två är att minst hälften av eleverna ser friluftsdagen som ett tillfälle att stanna hemma. Nog för att det första man börjar skolka ifrån är idrotten, men i min värld är friluftsdagar, dagar man minns och ser fram emot. Skoldagar när man får umgås med andra än de vanliga, lära känna folk, fika och ha det bra. Inte en onödig dag då man hellre kan sova. Det sociala livet behövs ju för att man ska må bra i skolan, även om det också är tvärtom.

Men jaja, de gör som de vill och jag kan inte påverka dem. Jag önskar bara att det inte gjorde mig så frustrerad. Men det gör det, även om det är deras liv och deras val och även om de inte alltid är i skolan annars heller. Jag får väl äta korv, promenera, umgås och ha det bra i alla fall, så får vi se om det bara bli vi lärare eller lite elever också.

Jag kan bli galen på alla nybörjarfel jag gör i mitt yrke. Jag lyckas jämt lägga skriftliga inilämningar i alla ämnen samtidigt och förra terminen avslutade jag med att alla mina 53 elever skulle skriva en uppsats. Sen hade jag att göra både dag och natt för att slippa rätta på julafton. Idag har jag lektioner exakt  hela dagen och jag har lyckas planera in nästan bara genomgångar. Dessutom har jag samma klass vid tre av tillfällerna. De kommer nog vara lika trötta på min röst som jag när dagen är slut.

Jaja, man lever och man lär och det är väl lite av tjusningen. Synd att min kropp vägrade att  sova i natt bara.

En lång promenad i den friska luften, ett gympass och ett samtal med syster där jag fick gnälla av mig och jag är i fas igen. Nu väntar lasagne med kusinerna och farmor hemma hos pappa och sen är det väl snart måndag igen. Men pappas spenatlasagne är den goaste och mina kusiner är de roligaste och mitt hem är fint och städat igen, så måndagen känns inte så hemskt ändå.

Mitt tålamod är inte det bästa. Fick jag bestämma skulle det sunda förnuftet styra världen och allt skulle ske snabbt och rationellt. Magkänslan skulle vara den dominerande ideologin och impulsen den största dygnden. Nu är det inte riktigt så och jag måste anpassa mig. Just nu är mitt tålamod nästan slut och jag minns när jag skulle lära mig stilfigurer och ett exempel på paradox var: mitt tålamod som är oändligt har tagit slut.

Nu är jag där förutom att mitt tålamod inte är oändligt. Men ja, ni vet, det har tagit slut och jag måste andas och gå och träna bort lite aggressioner.

Mina söndagar är sällan lediga dagar. Istället är söndagar de dagar jag försöker att hinna i kapp med allt som jag prioriterat bort under veckan. Jag städar, lagar mat, tränar och förbereder den kommande veckans arbete. Efter tre dagars frånvaro från jobbet blev det plöstligt mer än mycket att göra.

Solen skiner ute och jag önskar jag fick ta del av solstrålarna. Senare kanske. En promenad till gymmet väntar i alla fall.

Min släkt är härlig. En kväll med släkten och det känns som vilken härlig utekväll som helst.. En utekväll med en blandad åldersskara och en härlig klunga människor. Alla i sitt esse, alla med sin personlighet. Jag mår bra och jag har det bra. Inte illa. Nu spelar Jonte Guitar Hero och jag trackar vänner på Msn och så får det vara. Jag känner inte riktigt för att sova och ser lite, lite grann fram emot imorgon, men jag vet inte riktigt varför.

Farmor är en riktigt goding. 82 år gammal har hon nu bestämt sig för att detta ska bli ett roligt år. Hon ska bara göra saker som hon tycker om att gör och det finns mycket min farmor tycker om att att göra. Hon läser fler böcker än de flesta, hon går på gym två gånger i veckan och hon dricker vin med sina grannar.

Idag har turen kommit till mig och min fina Stockholmsläkt. Farmor är i stan för att bjuda oss på grekisk middag, lite för att fira att min faster, min kusin Anna och jag fyller år snart, men mest för att hon vill göra något för oss, med oss. Hon vill leva medan hon kan. Min farmor är en krutgumma, en godhjärtad människa och en förebild för alla hennes nära och kära. En person att ta kraft av när livet känns lite motigt. Vi kan om vi vill och vi kan det vi vill.

Så, jag ska alltså bli singel igen. Singel som i singelhushåll och som i självständig men också som i själv. Allt ska göras själv. Jag ska borra upp hyllor själv, äta middag själv, ventilera dagen själv och dessutom betala räkningarna själv. Det är hemskt och kallt och otäckt, men också rätt, rätt, rätt. Jag kommer att sakna min andra hälft, min hjälte och min livskamrat, men jag kommer samtidigt veta att det är bäst så här. Att vi är bättre utan varandra. Och någonstans där framme skiner solen.

Inte förrän idag slog det mig att jag mest har kvinnor omkring mig, framför allt i mitt yrke, men även privat. Förutom de 30 kvinnliga deltagarna på min kurs finns fyra män i 30-årsåldern. Jag umgås med tre av dem. Mellan lunchen och fikat insåg jag vad jag saknar att ha andra män att umgås medi min vardag, det är så enkelt och så okomplicerat och konkret. Jag saknar fler manliga kollegor i min egen ålder och jag saknar mina killkompisar, grymt mycket saknar jag dem. Jag måste bli bättre på att ringa dem för de fattas mig så det värker i hjärtat.

Imorgon ska jag after worka med Hanna och ingen fredag hade kunnat avslutas bättre.

En trevlig sak är att jag har fått en massa värdekuponger och bonuscheckar från alla olika butiker där jag har medlemskort. Förutom HM och Åhléns, har jag för antagligen sista gången, fått en trevlig bonuscheck från Stadium. Som för alla andra bonuscheckar jag fått är det träningskläder som gäller och eftersom att jag knappt besökt en Stadiumbutik sedan jag slutade där i juli, börjar träningsgaderoben kännas tråkig nu.

Nya byxor och nytt linne är hög prioritet och faktiskt ett behov på riktigt denna gång. Jag undrar bara när jag ska få tid att handla det.

 

Stadium.se

Förutom Flyga drake och en påse med favoritkläderna glömde jag min neccesär hemma hos mamma. Man tänker inte så mycket på det när man har det, men nu saknar jag min ansiktscreme, min rengöring och mitt foundation. Jag saknar att kunna göra mig i ordning på riktigt. I neccesären låg även min klocka och jag gillar inte grejen med att använda mobilen som klocka när man är lärare. Hur ska jag kunna motivera mina elever att ignorera mobilen, när jag inte gör det själv..?

Resten av veckan väntar en tredagars kurs i metoder kring dyslexi och kalkyleri, vilket innebär kunskap, ny motivation, graits lunch och ännu en gång pinsamma klocktittningar på mobilen.

När jag tillslut tog mig till gymmet var det otroligt befriande. Jag fick arbeta med kroppen, istället för med hjärnan och det behövdes en dag som denna. Fler beslut har fattats idag och någonstans gillar jag att gömma mig bakom det administrativa organiserandet istället för tankarna och känslorna. Det är enklare så och definitivare så. Men fortfarande väldigt, väldigt sorgligt. Och jag gillar inte ens ordet väldigt i vanliga fall.

Två som är en, ska bli två igen.

En jobbig tid väntar, men där framme är även ljuset och idag har jag faktiskt lett många leenden. Dessutom sprang jag ihop med kloka Anna på gymmet. En av alla som ställer upp på ett sånt självklart sätt. Ovärderligt i en situation som denna, även om jag inte utnyttjar all hjälp är det skönt att veta att den finns där. Att ni finns där.

Det är snöstorm i Södertälje idag och det känns som att det är mer än behövligt. Det blir lite ljusare och livet blir kanske lite enklare. Nästa vecka ska eleverna ha friluftsdag och jag tänkte ta tillfället i akt att åka det årliga åket bräda. En dags åkning räcker och det får gärna vara fler fikapauser än åk.
 
ågonstans befinner jag mig nog fortfarande på samma nivå som jag gjorde på högstadiet, då jag och Linda åkte 30 mil till Björnriket med alla fritidsgårdarna, för att åka två åk och sedan fokusera på hamburgare, varm choklad och snygga killar. Bussresan var mer värd än dagen i backen. Kanske borde jag ha stannat där.

Det enda sättet att hantera dagen var att ignorera det. Att inte tänka, att inte känna och att defintivt inte tala om det. Men frågorna kring varför jag var så röd runt ögonen haglade. Ögoninflammation trodde chefen och trötthet trodde eleverna. Jag önskar att det vore så väl. Men jag svarade inte på några frågor, för då hade jag blivit ännu mer röd och svullen kring ögonen. Jag lät mina tankar vara någon annanstans och istället för att åka hem försökte jag att lära min lilla flicka att dricka te. Så mycket trevligare, så mycket lättare.

Jag flyr sanningen, men de riktiga leenderna är långt bort. Och så får det vara just nu.


Bild: Jovana Vujcic, Dramaten

Solen skiner äntligen ute och jag och Erika passade på att gå en promenad genom vårt barndoms kvarter. Varje gata, varje gränd och varje liten stig innebär ett minne. Ett minne av en person, ett minne av ett tillfälle och ett minne av en tid. Av lekarna, påhitten och kompisarna. Minnet av att vara liten och att ha roligt och minnet av en bra barndom. Dessutom en nostalgitripp och med många frågeställningar om var människor befinner sig och om vad som komma skall. Ett kvarter likt ett paradis för cyklande barn och än gungar barn i gungorna.

En kväll med det tjejigaste tjejsnacket var nog precis vad jag behövde. Jessie har alltid en massa historier att dela med sig av och det kändes att vi hade ett behov av att säga saker precis som de var, att vara ärliga med våra känslor och att prata av oss. Till och med syster blev förvånad när jag berättade något jag trodde att hon visste sedan tidigare. Men så kan det vara, man glömmer till vem man säger saker och sedan förutsätter man att alla vet. Nu vet hon, om det nu var något att veta.

En behövlig och efterlängtad kväll var det i vilket fall som helst.

Efter en mindre trevlig tågresa fick jag äntligen träffa halva delen av familjen igen. Vi åt mammas goda fredagsmat, uppdaterade oss och drack rödvin. Vi spelade TP som jag egentligen borde vunnit (men fick aldrig några pluppchanser så jag svarade på alla andras frågor istället)  vi sjöng skönsång i kapp med artisterna på P3 Guld och vi diskuterade så klart politiken och samhället. Som alltid. Och nej, jag tycker inte som min mamma. Långt ifrån. Men jag är mammas dotter och påverkad av henne.

TIllslut var klockan halv två och vi kunde sova gott efter en bra kväll. Nu är klockan över tio och en jobbig dag väntar. En städdag. Men sen slipper jag Bygatan 24 för alltid. Inte allt för sorgligt. Imorgon åker vi bil hem till Stockholm och det är jag glad för.

Och jag saknar mina systrar. Jag saknar dem för att de tänker lika som jag, för att de har samma bakgrund som jag och för att de har samma intressen som jag. Jag saknar dem och jag förstår först nu hur mycket jag saknar dem.  Jag saknar dem för att jag inte har dem nära och jag saknar dem för att de fattas mig.

Jag saknar dem och jag är halv utan dem.

Det är lite för mycket att göra just nu,  samtidigt som det är lite för mycket att tänka på. De stora frågorna tar plats i mitt huvud och det enda sättet jag hanterar det på är att undvika att tänka på det, undvika att få tid att fundera.

Men istället för att möta allt med ett leende, möter jag det med sura miner och jag gillar inte mig själv när jag gör det. Camilla påpekade att om man ler fysiskt, börjar man även att le psykiskt och det funkar faktiskt. Prova. Mitt nyårslöfte var att le mer, så det är väl det jag måste börja göra. Möta allt med ett leende.

En alldeles för lång arbetsdag börjar gå mot sitt slut. Jag har smutsiga kläder av bärande, trött i kroppen av för lite sömn och sliten av många timmars arbete och lyssnande. Jag längtar hem, även om hem innebär stress. Imorgon väntar Dalarna och två dagars utstädning av lägenheten. Jag går inte den roligaste helgen till mötes med andra ord. Men jag får äta fredagsmiddag med mamma, Erika och pojkvännerna och det är inte fy skam.

Och det smärtar i mig av osmidiga kommentarer av människor som inte ska säga osmidga kommentarer. Inte till henne och inte till någon. Men vi snubblar alla över orden ibland och vi vet sällan vad som smärtar en annan. Nu har jag sagt vad jag tycker och det är inte så mycket annat jag kan göra. Jag önskar jag kunde göra allt, för jag skulle kunna göra allt. Svårare än så är det inte, men otroligt mycket mer komplicerat. Smärtsamt.

Jag har knappt förbrett dagens lektioner i retorik  och när jag väl ska göra det är kopiatorn trasig. Jag bestämmer mig för att använda overhead istället, men då är overheadpapperens slut och när jag skriver nya dokument för att skriva ut så ligger nätverket nere. Inget verkar gå min väg.

Det är tur att det mesta kring retoriken och talkonsten sitter i ryggmärgen. En kopp kaffe och en kaviarknäcke så ska nog detta gå vägen ändå, improvisation är min vardag numer. Även om jag samtidigt säger till mina elever att det inte finns några bra oförberedda talare och det finns det ju inte heller.

I hallen väntade ett brev från Statistiska Centralbyrånoch för en gångs skulle kändes det givet att medverka. En enkät om lärarutbildningen skulle fyllas i. På de allra flesta frågor svarade jag att det var relativt hög nivå  på utbildningen och jag kryssade ett lite extra stort kryss där de frågade om jag idag arbetade som lärare.

Det slog mig sedan att jag kan allt om forskning,  historiken, mångfald, pedagogiska synsätt och skolutveckling, vilket i och för sig är nog så viktigt, men jag har läst allt för lite om läs- och skrivutveckling och metodik. Allt man lär sig är väl i förlust av något annat och jag känner faktiskt att jag idag har nytta av det mesta jag lärt mig, men det finns så mycket som saknas, så mycket mer jag vill kunna. Det livslånga lärandet, det är bara att fortsätta studera.

Redan nästa vecka ska jag dock på en tredagarskurs om Dyslexi och Kalkyleri, vilket säkerligen innehåller en hel del metodik, så man fortsätter ju alltid att utvecklas. Vi får se om det blir 15  poäng Specialpedagogik i vår också.

Hon kommer nog få mycket skit för sina uttalanden, Gynning. Men jag älskar det, hennes underbara kommentarer och ärliga uttalanden och hennes roliga historier. Äntligen som ger jantelagen en knäpp på näsan. Jag skrattar högt och länge.

Och så var jag tillbaka i ungkarlsträsket igen, eller ungmösgträsket kanske det ska heta. Andreas är hemma i Dalarna och städar ur vår lägenhet(jag vet, det är galet, vi är inte klara än...) och jag återgår till mina singelhushållsvanor.

Jag lämnar sängen obäddad om morgonen, sprider ut kläder lite här och var och lagar bulgur och tomatsås som jag kan äta hela veckan. Jag är en slarver och jag älskar det. Men så fort vi är två blir det andra bullar, då ska det vara städat och fint och mat ska lagas. Min egen röra klarar jag, men andras är katastrof. Jag är en jobbig sambo med andra ord.

Jag förundras över vissa människor som tar sig rätt att överösa sin omgivning med kommentarer om allt och inget. De levererar sanningar som ingen har bett om och förklarar det med att de "bara är ärliga", som om ärlighet var den största dygden av alla. Det är det inte. Kanske är istället den största dygden att vara en bra medmänniska som bryr sig om sina nära och det gör man inte genom att kommentera allt de gör.

Jag blir inte piggare av att få höra att jag ser trött ut, jag känner mig inte bättre av att få veta att resultatet av det jag gjort inte blev något bra och min självkänsla ökar inte genom att jag får veta att en människa inte tycker om mig. Tvärtom. Frågar jag inte, vill jag inget veta. Det här handlar om dig, inte om mig.

Det finns en anledning till att vi andra inte alltid poängterar hur andra ser ut, vad de gör och hur de beter sig. De mår inte bättre av dessa kommentarer och de har inte frågat efter dem. Låt mig vara, så låter jag dig vara. Och måste du kommentera något, ge mig komplemanger.

Det är meningen att vi ska höja varandra, inte trampa på varandra.

Andreas undrade i helgen vart mitt idrottsintresse tagit vägen. Jag satt vi datorn och knappade, medan han försökte ha någon slags vadslagning kring skidskytte. Jag deltog inte. Hur skulle jag kunna delta när jag inte hade en aning om vem som var bäst? Jag tittar ju aldrig på sport och jag läser inte sporten längre.

Jag önskar jag vore intresserad, men jag är det inte. Inte mer än OS och VM intresserad och nu när jag sitter här och tittar på idrottsgalan med datorn i knät önskar jag mest att Kallur vann fler priser och Anja färre.

Vilken tur att ni inte klappade lika länge som förra gången, det är tröttsamt att stå här uppe...
Pinsamt Anja. Äckligt oförskämt och pinsamt.

Trots att dagen började i en dimma av trötthet och att en fullspäckad dag väntade på jobbet har jag haft en ovanligt bra dag. Eleverna var ovanligt snälla och glada, vilket gjorde mig ovanligt glad och de som brukar vara slöast var idag de flitigaste och kämpade ikapp med sina uppgifter. Mer än så behövs inte för att få mig att le. De kan ju, när de väl har kraften, orken och förutsättningarna. Jag visste det och det gör mig lycklig att se dem ta fram det. Detta var precis vad jag behövde just nu.

När jag sedan var kokhet och redo för att gymma meddelade en högtalarröst mig att gymmet stängde om 20 minuter. Jag rusade mellan maskinerna och kastade på tunga vikter och hann tillslut fem hela övningar och avslutade sedan med situps framför tv:n när jag kom hem.  Allt är bättre än inget och jag grät inga floder över de missade minuterna på gymmet direkt.

Ny vecka. Nya tag. Det känns ganska skönt ändå.

 "Men nu kommer rön som faktiskt visar att solen även kan ge ett visst skydd mot andra cancerformer. Det                 gäller framför allt mot lymfkörtelcancer, malignt lymfom, och kanske även mot prostata- och tarmcancer.                     Anledningen är att solen avsänder kortvågiga UVB-strålar. Dessa strålar är det som gör huden röd, men                 samtidigt stimulerar den även hudens D-vitaminproduktion och det är förmodligen denna vitamin som                     den skyddande effekten. " (Träningsgudien.se)

Tack. Så var mitt samvete stillat också.

När Vildklippt ängel kom ut för några år sedan slukade unga tjejer som inte mådde bra boken som att det vore en bibel. De fick tips, nya tankar och fler infallsvinklar på hur man kunde skära sig och hur man kan gå tillväga för att komma undan med det. Imorse såg jag på Nyhetsmorgon att författaren ska släppa en till bok. Hon har schizofrini och ser demoner, hon mår inte bra och är forfarande destruktiv, men i denna bok har hon gjort allt för att budskapet inte ska misstolkas.

Jag är rädd att det inte är det som det handlar om. Det handlar inte om att ha ett förord där det står att det är farligt att skära sig eller ha meningar som betonar hur dumt det är och hur dåligt man mår. Det handlar om att ämnet berörs, att hon aldrig kommer att kunna komma ifrån hur andra tolkar det och att handlingen kommer att få utrymme i media. Det handlar om att om man mår dåligt så slukar man allt som finns att läsa, med en subjektiv syn och där alla tips och allt som finns att jämföra sig med är intressant. Att det får en att må sämre är svårt att ta till sig och lätt att glömma.

Det är viktigt att det finns igenkännelsefaktorer för alla i skönlitteraturen, liksom i resten av samhället, men att en person som är sjuk och fortfarande inte slutat skära sig får släppa böcker i ämnet, avsedda för tonårstjejer gör mig rädd. Det är svårt nog som det är ändå.

Efter ett tag med mat och vin och tjejsnack råkade jag nämna för Anna att det vore otroligt gott att röka. En minut senare hängde vi på låset på den lokala  handlaren som höll på att stänga. Vi fnittrade, tramasade och fick tillslut upp cigaretterna.

Och så rökte vi, likt två tolvåringar bakom skolmatsalen på rasten, rökte vi. För det var förbjudet. För mig är det förbjudet. Vi tjuvrökte och det var inte det minsta äckligt. Trots att jag inte rökt på ett och ett halvt år var det ljuvligt gott. För gott. Men mina lungor värker idag och jag känner fortfarande smaken i munnen och nej, jag ska inte börja röka igen. Men gott det var det och busiga var vi.

Solen skiner ute för första gången på alldeles för länge. Dessutom har jag redan städat hela lägenheten, förutom sovrummet där Andreas ligger och sover efter ännu en arbetande natt, och rättat nästan alla de uppsatser jag ska rätta. Det känns med andra ord inte helt jobbigt att ta en promanead till Telefonplan och för att en tunnelbana till Skanstull och hämta mitt nya sim-kort vid nämaste återförsäljare. Tvärtom. Det känns helt okej faktiskt. Att leva ett dygn utan telefon skulle kännas betydligt värre.

Mitt emellan middagen och efterrätten slutade mitt simkort att fungera. Jag tog ur det, blåste på det, satte i det igen, tog ur det för att det inte funkade, tvättade det med diskmedel och satt i det, provade i min gamla telefon och blåste lite till. Det ville inte, det gick inte.

Under hela natten har jag vänt och vridit på mig. Tänk om det händer något, tänk om det händer någon annan något och jag vet inte, för jag har ingen telefon och jag går inte att nå. Så blev klockan då nio och kundtjänst kunde meddela mig att det stängde av mitt kort igår för att de skickat ett nytt simkort med 3G som kommer imorgon. Men varför, varför stänga av mobilen på lördagkväll?

Nu går jag inte att nå och nu vet ni det. I celibat. Ett dygn i celibat. Welcome to my life.

Jag grät som ett barn den dagen jag slutade nian. Jag grät för att två personer i vår klass skulle flytta till andra städer, jag grät för att jag inte ville lämna min underbara klass och jag grät för att det aldrig mer skulle bli som förr. Jag grät så mycket att mamma och systrarna också började gråta.

Under min högstadietid fick jag uppleva det första lilla av allt livet har att erbjuda. Jag fick lära mig att man kunde dela upp människor i coola och töntar, att alla lärare inte älskar en, men att prestationen alltid ligger hos en själv, att det är bättre att vara smal än tjock och att dricker man för mycket kan man flyga av cykeln utan göra illa sig när man landar.

Jag spelade fotboll åtta gånger i veckan, tröttnade på fotboll, smygrökte bakom husknutar, insåg att jag kunde påverka min vikt och åt för lite. Jag lekte psykolog åt för många och för lite åt mig själv. Jag var alltid glad, för då blev man omtyckt och jag hade en Fruit of the loom tröja som alla andra. Jag blev utsatt för elakheter men jag hade många vänner och jag var trygg i mig själv. Jag pluggade lagom och var aldrig skoltrött.

När inbjudan till klassfesten damp ner i brevlådan häromdagen insåg jag ändå att min högstadietid faktiskt var så bra som jag minns den. Jag hade en fantastisk klass där alla räknades, jag kände alla och jag  hade vänner som jag fortfarande är kompis med än idag och jag var trygg, ganska glad och mådde, trots allt, ganska bra. Hade jag fått göra om den sista dagen i nian hade jag fortfarande gråtit alla tårar. Det var värdefulla tårar(de var mina att ge vem som helst...) och det ska bli fantastiskt att träffa alla igen.

Vi som "knackade på" hos våra kompisar utan förvarning när vi ville träffa dem
Vi som lärt oss räkna genom att räkna antal pet-flaskor som behövs pantas för att köpa 100 st 50-örestuggummin
Vi som slog in skolböckerna i diverse fina skydd för att vi behandlade dem med respekt
Vi som kan skillnaden mellan discodans och tryckare
Vi som på egen hand klippte i våra jeans innan de började säljas söndertrasade
Vi som har sparat en blå/röd kudde fylld med märken såsom silverfisken och baddaren
Vi som någon gång har haft en OKEJ-poster upphängd på väggen
Vi som samlade på allt - främst kapsyler
Vi som var den första generationen som kunde zappa mellan Skurt och Björnes magasin
Vi som i våra egna dagböcker inte kunde undvika att använda samma fraser som i "Berts Dagbok"
Vi som försökte allt vad vi kunde att bygga lika fina trädkojor och hitta lika coola "gömställen" som det fanns på TV Vi som förmodligen var den sista generationen att motta hemstickade tröjor och sockar från våra far/mor-mödrar
Vi som på egen hand lärdes oss datorer/internet/fildelning och dessutom fick lära våra föräldrar hur de kollar sin mail
Vi som visste skillnaden mellan att ringa billiga lokalsamtal och dyra riksamtal
Vi som trodde att vi blev rika när guldtian ersatte papperstian
Vi som upptäckte erotik genom ryska posten och snurra flaskan
Vi som hade kvar Sovjet i kartboken hela grundskolan (trots upplösningen)
Vi som trodde att pins i stil med "Rör inte min kompis" skulle förändra världen
Vi som förtjusades av att leka med slime ifrån Buttericks
Vi som började "hänga med våra polare" när det blev för ocoolt att "leka med våra kompisar"
Vi som jublade när gröna/svarta tavlan bytades ut till whiteboards i skolan
Vi som fick hjälpa läraren att trycka på play på videoapparaten
Vi som spelade in musik på kasettband genom radion
Vi som köpte sura droppar för tioöringar
 Vi som gick från altavista till eniro och från eniro till google
Vi som drack Cuba Cola och Jaffa
Vi som läste OÄ i skolan
Vi som insåg att dagliga duschar och deodorant är en självklarhet
Vi som var närvarande medan myrornas krig fortfarande gick på TV
Vi som fortfarande säger negerbollar och aldrig har sagt det och menat något förolämpande
Vi som var för coola för vanliga sällskapsdjur och skaffade vandrande pinnar och
som har gjort massvis med busringningar innan "Anitan" dök upp
Vi som lekte med Manicklar
Vi som smaskade omkring med Jenka, Shake eller Hubba Bubba i munnen
Vi som tvingades runt för att sälja bingolotter varje vecka
 Vi som fick fler finnar av Clearasil
Vi som hade förstaklickare-kepsar Vi som hade påtvingade brevvänner i grannorten
Vi som läste Lyckoslanten
Vi som inte fick slänga maten eftersom det fanns barn i Afrika som uppenbarligen var hungriga
Vi som var med på rökrutornas tid
Vi som drack Sunkist ur pyramidformade förpackningar
Vi som lät mamma fläta hela håret i små flätor när håret var blött, och sen sov på dessa under natten för att få vågigt hår till kommande skoldag
Vi som införde pizza, kebab och tacos i svensk husmanskost Vi som dansade så långa tryckare att vi klibbades fast i varandra
Vi som fortfarande kan dansa Macarena till punkt och pricka
Vi som är de sista att komma ihåg movieboxen
Vi som fortfarande inte kan se Ingvar Carlssons ansikte utan att tänka på dojan
Vi som var de första i backen med snowboard Vi
 som använde telefonkort och beeper innan mobilernas tid Vi som fick förbud att använda tamagoshi på lektionerna
Vi som vågade säga nej till droger men som tvekade vad gällde våld (kampanjen)
Vi som använde sockiplast för att förhindra det groteska vårtspridandet
Vi som hade föräldrar som inte helt förstod att varumärken betydde allt på skolgården
Vi som var de som började med lunarstorm och vi som tog jävligt lång tid på oss innan vi hade hjärtat att sluta med det
Vi som vara jäkligt skeptiska till MSN när det kom då ICQ faktiskt fungerade alldeles utmärkt
Vi som har försökt att säga krankelibrankelfnatt eller killevippen för att se om det gav någon effekt
 Vi som lärde oss hantera MS Dos för att kunna spela pc-spel Vi som lärde känna Robert Gustavsson genom Björnes Magasin och inte Parlamentet
Vi som i våra busringningar aldrig lyckades lika bra som Hassan gjorde på radio
Vi som hade gameboy color med färgrannt hölje, inte färgskärm
Vi som utan besvärliga åldersgränser sprang upp och handlade Blend Ultra (!) till våra mammor
Vi som åt Bamse-meal på Clock innan vi upptäckte Happy Meal
 Vi som käkade Raider och inte Twix!
Vi som hade en hel hylla med filmer som vi spelat in från TV på kassetband
 Vi som hade bänkar med lock på
Vi som fick de blåaste tungorna av Vira Blåtira
 Vi som fick onödigt mycket information om att vi skulle ringa 112 i stället för 90 000
Vi som gick omkring med väldigt korta magtröjor med oanständiga texter på de ännu ej utvuxna brösten och kunde göra så för att våra föräldrar inte förstod texten som stod på engelska
Vi som gjorde fingerlekar med garn" såsom vaggan, eifeltornet och fiskenätet
Vi som kunde ringa in och få chansen att spela Hugo i direktsändning (och tycka alla andra var så dåliga) för att vinna sega råttor av Sofi Propp
 Vi som hade skateboards med bromskloss
 Vi som vattenkammade vårt hår inför lågstadiediscona
Vi som glömde skrivstilen snabbare än vad vi lärt oss den
Vi som vet hur man gör popcorn på spisen
Vi som fick lära oss att Pluto var en planet

Jag hade planerat in att träna ett pumppass när jag såg att det var aerobics efteråt. Nu är jag superpeppad på ett enkelt, men hårt pass. Det är precis vad jag behöver. Rensa tankarna och rensa kroppen. Det var alldeles för länge sedan jag tränade kondition, antagaligen var det på Friskis julpass på julafton. Nu är det dags, nu är jag i gång. Inte en dag för tidigt.

Jag är så slutkörd efter en heldag på stan att jag nästan somnar sittandes. Imorgon är det fredag och jag har inga riktiga planer inför helgen, utan ser fram emot att bara träna, vila, jobba lite och göra vad som faller mig in. Jag orkar inget annat. Det verkar som att det kommer att ta ett tag att komma in i rutinera med få timmars sömn och tidiga morgonar, för just nu är det enda jag kan tänka på att vila och att hoppas på att energin snart är tillbaka. Kanske kan lite träning rädda min hälsa. Just nu känns det som mitt enda hopp.


En  hurtig syster.

Idag har jag och en kollega varit med våra ettor på studiebesök på Riksdagen. Eleverna var uppdelade i två grupper, vilka skiljde sig ifrån varandra rejält. Den ena gruppen bestod av en grupp frågvisa elever och besöket  leddes  då av en pedagogisk och intresserad kvinna. Det blev bra och intressant och roligt.

Den andra gruppen var desto tystare och den äldre damen var desto tråkigare och tog inte eleverna lika bra. Ett mindre bra studiebesök.

Tänk vad lite engagemang och pedagogik kan göra. Tänkvärt även för min egen del.

Grammis får rädda min kväll ikväll. Äntligen något att se som är på de vanliga kanalerna, då jag inte har orkat slösa pengar på en dyr digitalbox. Verkar konstigt att man ska behöva ha en när man bor i ett Comhemhus, men tydligen är det så.

En omtumlande dagar där alla känslor funnits representerade, men jag orkade gå till gymmet i alla fall, så nu är det bara att köra igång. Om jag tränar 2 gånger i veckan i 14 veckor får jag en väska och det får nog räcka som mål just nu.

Hoppas Linda kammar hem en grammis nu, men det blir nog mest Säkert, Säkert., Säkert antar jag.

Och lilla mamma är tydligen sjuk. Det är tur att hon har världens snällaste jobbarkompis till vännina som tar hand om henne. Alla borde ha en vän som mammas vännina och alla borde ha en mamma som min mamma. Kanske är det tur att de har varandra.

Söta mamma tänker alltid det jag tänker och förstår alltid mina resonemang. Hon svarar alltid det jag vill att hon ska svara. Kanske för att hon är min mamma och kanske för att jag är hennes dotter. Sen är det inte alla som har en vänsterpartistisk familjeterapeaut till mamma heller. Lyckos, lyckos mig och stackars, stackars dem som ska mäta sig med henne. De får det inte lätt.

Min Ipod verkar ha gett upp och jag ser verkligen fram emot min nya mobil med medföljande 2 gb minneskort. Min nuvarande telefon rymmer inte så mycket och jag tröttnar snabbt på musiken. Nu tömmer jag och lägger in helt nytt. Just nu får följande band slåss om utrymmet:

• AFI
• Babyshambles
• Band of horses
• Fall out boy
• Hästpojken
• Incubus
• Klaxons
• Radiohead
• Robyn

Inte så illa ändå. Om några dagar har jag tröttnat, men då borde också mobilen vara här.

Eleverna är tillbaka och  mitt jobb har återigen fått en mening. Men istället för lektioner har samtalen präglat min dag. Många elever har behov av att prata av sig och många behöver lite vägledning i livet. Det är inte så lätt att vara 16 och det enda jag önskar att de visste är att de duger som de är och att allt faktiskt ordnar sig tillslut. För det gör det ju. 

Det blir sällan som man tänkt, men det ordnar sig alltid. Men alla åldrar har sin charm och en dag vet de att allt löser sig och vid det laget tycker de nog att de duger också. För det gör de. Det gör alla.

En underbar teckning i present gjorde att jag avslutade dagen leende. Tack.

De kortsiktiga och kvantiativa besluten fattas på mitt arbete. Jag önskar det vore de långsiktiga och kvalitativa, men det är det inte och det enda jag kan göra är att säga min åsikt. Och det gör jag. Men jag lider med andra och jag är glad att jag är ny nog , och nyexad nog, att inte lida för min egen skull. Jag lever för att arbeta och gillar mitt jobb.

Imorgon kommer eleverna igen och mitt arbete får återigen en mening. Jag önskar jag kände mig redo, det gör jag inte, det skulle kräva mycket mer tid. Men jag är glad och jag lever och jag lär. Det får räcka för nu.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Man vänjer sig så fort. Helt plösligt känns lägenheten så tom, sängen så stor och tystnaden så hotande. Du fattas där bredvid mig. Min vardag har återigen blivit din vardag och jag vet varken ut eller in, hit eller dit. Men du fattas mig, du fattas mig här och du fattas mig nu. Och alla andra ord är överflödiga. För tillfället är allt annat överflödigt.

(Och just det syster, minns du? Tom, tommare, tommast. Den bästa komprationen av alla. Den finns inte men den har en stor betydelse. Och just nu passar det bra att använda ordet. Tommast. Och alla andra ord verkar så överflödiga.)

Jag kan undra vad jag tänkte när jag klädde på mig i morse. Eller jag vet vad jag tänkte, jag tänkte att jag borde passa på att använda lite av de kläder som hänger i garderoben, de jag egentligen gillar men inte använder. Trött var jag också. Trött som jag vet inte vad, så jag hoppade över att tvätta håret och satt upp något som skulle lika en knut istället.

Nu drömmer jag mig bort till jeans, t-shirt, nytvättat hår och en lite frächare uppsyn. Men men, jag får nog ta ett djupt andetag och stå ut mig själv  och min korta kjol många, många timmar till. Elevvårdskonferens står på schemat idag.

Det känns som att jag har haft en evighetslång helg. Antagligen för att jag knappt gjort något annat än att suttit i soffan. Jag har suttit i soffan och jobbat, suttit i soffan och tittat på film., suttit i soffan och ätit. Och ja, friskare är jag egentligen inte. En vända på stan och en bio med Andreas, Emma och Hanna blev helgens mest aktiva timmar. Så nu har jag fått vila i alla fall och ingen kan ha några invändningar mot det, syster!

Helgen har även fått mig att förstå innebörden av att verkligen finnas där för varandra, att dela sitt liv med någon och ha någon som kan läsa ens tankar utan att orden behöver uttalas. Oväderligt. Verkligen ovärderligt och jag ska aldrig, aldrig glömma det. Oavsett vad, ska jag aldrig glömma det.

Och jo, jag tror verkligen det, att allt vi gör har en mening. De val vi gör är det som i slutändan blir hela vårt liv. Hade vi valt annorlunda, hade livet blivit annorlunda. Och även om allt slås sönder, så går det att börja om igen. Tillslut står vi där, starkare, gladare och många erfarenheter rikare. För enkelt har ingen sagt att livet ska vara.

Hursomhelst så börjar jag bli riktigt sugen att röra på mig nu. Det är synd att inte min kropp vill som jag vill, för min kropp är inte det minsta sugen på att röra sig. Även om förkylningen börjar gå över, så är benen svaga, svaga och yrseln stannar kvar. Jag vill ut, jag vill promenera, jag vill anstränga mina muskler. Men jag får inte och jag kan inte. Så jag stannar inne, blir ännu blekar och ännu slöare. Kom igen nu kroppen, bli frisk någongång.

Det har varit en lång natt med mycket tankar. Idag är jag trött och slut och fortfarande lite sjuk och vill bara vila. Jag orkar inte tänka mer, men tankarna verkar vilja stanna.

Ja, det ordnar sig. Det gör det alltid.

Så har jag också sett Arn.  Jag har dessutom bokat en tid för en tatuering som kommer att kosta 2500 kronor och köpt en klänning som kostade 90 kronor. Kanske jämnar det ut sig.  Min mage värker och jag borde nog fokusera på Frodo och hans vänner.

Idag har jag haft tråkigt för första gången på mycket länge. Efter att jag jobbat en hel effektiv dag, blev det så mycket tid kvar av dagen. Så mycket tid kvar till ingenting och en lång väntan på att Andreas skulle återvända hem. Min kropp värker av sjukdom och jag behärskade inget annat än soffan.

Men tråkigt hade jag. I en lång timme hade jag tråkigt och under den långa timmen hann jag planera in en vinkväll till nästa vecka, en träff med andra vänner till några veckor framöver, en promenad och ett biobesök till imorgon. Bland annat. Lite tråkighet behövdes för att jag skulle orka, orka. För att jag skulle vilja orka och börja ha roligt igen. Jag måste ha tråkigt oftare, för roligt vill jag ju ha och umgås vill jag ju göra. Massor vill jag umgås.

Nu har jag ätit massa mat och godis och är redo för att sova, men det får jag inte. Umgås var det.

När jag återigen rotade bland mina gamla högskolepapper, denna gång i jakt efter genusuppgifter att använda, hittade jag min vfu-handledares schema. Jag räknar timmar, funderar och förstår. Hon har 15 stycken 40 minuterslektioner på en vecka. Jag har 24 en-timmeslektioner.  Så, ja Anna, när det står att jag jobbar hemma, så jobbar jag hemma.

Och trots förkylningen fick jag en bra och innehållsrik dag igår också. En mysig dag och en dag som behövdes. Leenden, mer leenden och lite, lite allvar.

Mediekommunikationskursplanering står på dagens schema, så jag har tagit fram mina papper från Gävletiden och försöker komma ihåg vad jag lärde mig då. Men istället för att få en ahakänsla kring studierna, får jag en nostalgikänsla från tiden där. Vi hade ett bra år och jag saknar det ibland. Jag saknar människorna som jag har en bristfällig kontakt med och jag saknar partylivet och jag saknar korridorslivet med sammanhållning och tv-kvällar. Jag hade inte velat leva det livet nu, men som 20-åring var det något av det bästa för mig. Jag minns det och ler.

Jag brukar facinerats över vad lätt det är att vänja sig vid saker, hur lätt det är att anpassa sig till det nya och gå vidare från det gamla. Att nästan glömma att det inte alltid varit så som det är. Under ett halvårs tid har jag fått se hur det är att bo ensam, att komma hem till en tom lägenhet och att bara ha sig själv att ta hänsyn till. 

Nu är jag sambo igen och det borde inte vara någon konst. Andreas och jag är bäst på att bo ihop. Men ändå känner jag att mitt utrymme har krymt, att mina begränsningar har ökat. Jag behöver lite space, jag behöver lite tid för mig själv. Andas, jag behöver andas. Förhoppningsvis vänjer jag tillbaka mig snart och ser till att jag kan andas ändå.

Det borde vara så, det borde bli så. Annars fungerar inte min teori längre. Och det gör den ju, det vet jag. För vem kommer ihåg hur det var innan internet fanns, innan mobilen fanns eller kanske innan Facebook fanns? Allt som finns är dimmiga minnen om en tid långt bort, en försvunnen tid och en kommunikationsmetod som verkar stenåldrig.

Efter tre timmars effektivt arbete är jag nu klar med den andra av fyra kursplaneringar. Jag har skrivit, funderat,  klippt och klistrat och är sjukt nöjd. Eller, jag var sjukt nöjd, tills Andreas nyss tittade på min skärm och kommenterade att kursena började om en vecka och att det här kanske redan borde ha varit gjort. Japp, det borde det. Men när skulle det ha hunnits med?

Jag skulle inte ha gått till jobbet idag. Mina ben skakade sig fram och hjärnan vägrar fungera. Jag smet lite tidigare och jobbar hemma resten av veckan. För jobba måste jag, utan jobb inga planerade kurser och utan planerade kurser en usel undervisning. Nu har jag lovat syster att tillbringa några dagar i hemmet och redan efter de första tre timmarna har jag sjukt tråkigt. I dubbelbemärkelse sjukt tråkigt. Guitar hero och Strindberg får bli räddningen ikväll.

I morgon är det dags att gå till jobbet igen. Jag har lite lätt feber, är väldigt slut och väldigt förkyld. Dumt. Min första termin som lärare har passerat och jag har knappt haft tillfälle att reflektera över den. Dagarna och veckorna har avlöst varandra i ett rasande tempo och på något vis fixade jag det. Jag vet om något blev som jag tänkt, för jag minns inte vad jag tänkte, men jag vet i alla fall att jag har lärt mig saker som jag förrut bara anade och kanske antog mig veta.

Vi firade tillslut nyår i Dalarna i goda vänners lag med tre rätters middag (om än en mycket utdragen sådan, efterrätten intogs först efter tolvslaget) champange och raketer. Ett traditionellt nyårsfirande som antaligen liknar alla andras väldigt mycket. Men det är trevligt ändå, att få tillfälle att äta gott, klä sig fint och bara umgås och ha det bra.

Idag fyller pappa och morfar år, men eftersom ingen av dem är där jag är, eller jag inte är där någon av dem är, fick ett meddelande och ett telefonsamtal räcka. Istället fick vi tillfälle att träffa en del av släkten vi sällan träffar. En ung del av släkten. Mycket trevligt och mycket saknat. Till sommaren blir det kusinträff som förra året, men det vore då fan om jag inte ska lyckas få till en fika med kusin Anna på Söder innan det. Kanske ännu ett nyårslöfte, de börjar bli många nu. Men va fan, man ska ju ångra det man gör, inte det man inte gör.