Emma och jag dricker kaffe
Emma och jag dricker kaffe och äter semlor, eller jag äter en semla och Emma något annat. Men vi dricker kaffe båda två och Emma har äntligen tagit sitt förnuft till fånga. Kaffe, livets dryck. Så pratar vi om det här livet vi lever. Om det vi tar för givet, om valen, om vägarna och om målen. Om att inget blir som vi tänkt oss, att det är onödigt att tänka. Inte onödigt att ha mål, men irrelevant att oroa sig, vara rädd, planera för mycket. Det blir ändå aldrig som vi trott.
Vi blir kanske inte så mycket klokare, men vi har fått ventilera lite. Vi borde göra det oftare.
Tillsammans med gårdagskvällens diskussion om de där lyckliga ögonblicken blir det ganska klart vad som är kvalitet , vad det är vi minns i slutändan, vad det är som glädjer oss. Tillfällena, solen, lugnet och människorna, så mycket mer behövs inte. Det är synd att vi tror att vi behöver så mycket mer.
Och frågan är varför vi bor i ett kallt, stelt, nattsvart land.
Vi blir kanske inte så mycket klokare, men vi har fått ventilera lite. Vi borde göra det oftare.
Tillsammans med gårdagskvällens diskussion om de där lyckliga ögonblicken blir det ganska klart vad som är kvalitet , vad det är vi minns i slutändan, vad det är som glädjer oss. Tillfällena, solen, lugnet och människorna, så mycket mer behövs inte. Det är synd att vi tror att vi behöver så mycket mer.
Och frågan är varför vi bor i ett kallt, stelt, nattsvart land.
It´s not me, it´s you
Förra våren nynnade vi konstant på Kate Nash Foundation och den där raden var svår att få bort från hjärnan. Denna vår (för jag har bestämt att det är vår nu. I butikerna är det vår, i modet är det vår, när solen skiner är det vår, det är bara vintern som vägrar ge sig. På med vårjackorna så kör vi!) är det något som säger mig att titeln på Lily Allens nya platta kommer snurra i min hjärna.
Det var 15 år sedan Spice Girls myntade begreppet Girl Power, ändå behövs mer än väl fortfarande. Varje tecken på en tjej som står på sig blir en rubrik, varje textrad som hävdar tjejen till den starka är kontroversiell, varje Fuck you får oss att höja på ögonbrynen.
Jag gillar dessa rader, men jag avskyr att jag gör en grej av det. Men jag nynnar med, ler lite grann och känner mig mäktig och så tänker jag att jag är glad att min omgivning består av slagkraftiga tjejer.
Det var 15 år sedan Spice Girls myntade begreppet Girl Power, ändå behövs mer än väl fortfarande. Varje tecken på en tjej som står på sig blir en rubrik, varje textrad som hävdar tjejen till den starka är kontroversiell, varje Fuck you får oss att höja på ögonbrynen.
Jag gillar dessa rader, men jag avskyr att jag gör en grej av det. Men jag nynnar med, ler lite grann och känner mig mäktig och så tänker jag att jag är glad att min omgivning består av slagkraftiga tjejer.
För en vecka
Jag har sportlov och snön täcker marken och träden och ett lugn skapas omkring oss. NY-resan blev framflyttad och Dalarna är lite närmare just nu. Jag låter det vara så och NY står kvar, som de kloka säger. Istället ska jag utnyttja mitt dyra SATS-medlemskap lite, äntligen fika med Emma och vänta tills de bli kväll, då jag återigen får sällskap så fint. Det blir bra det här med.
Fröken duktig kommer aldrig vara bra nog
Joanna skriver så klokt i sin blogg. Orden vi så ofta sagt, men som är så svåra att ta in. Jag minns den där krönikan jag klippte ut och satte på kylskåpet när Joanna var 15 eller så, jag fyra år äldre. Vi förstod redan då. Vi tog in varje ord som stod. Om hur strävan efter perfektion och duktighet aldrig skulle bli summan av något bra. Om hur vi aldrig skulle få livskvalitet av att bara sträva framåt, av hur alla dessa duktighetskrav aldrig skulle gå att uppfylla.
Fyra år senare lärde Joanna sig att leva spanskt, leva maniana, maniana. Hon lärde mig och vi strävade tillsammans. Vi lärde oss förstå, men hela hjärtat var aldrig med. Kraven på prestation fanns alltid där. Det dåliga samvetet lämnade oss aldrig. Det fanns alltid någon man riskerade att missprioritera, alltid någon som kritiserade ens val och som stampade på ens självkänsla, alltid en vilja att visa sig duktig, villig, oersättlig.
För vi vill ju. Vill ju vara den du vill komma till, vara den som visar vägen, vara den som fixar det där som ingen annan fixar. Så som alla andra vill vi det. Och även om det inte syns på utsidan, känns det inuti. De där gränserna är så lätta att falla över och så svåra att sätta. Viljan är så lätt att utmana, kampen om tiden är så svår att vinna.
Ibland vinner vi, men oftast snavar vi. I viljan att vara allt, är man ofta inget. Men vi är systrar, vi kämpar tillsammans och när den ena faller finns den andra där. Kanske tar vi in det idag, Fröken duktig kommer aldrig vara bra nog.
Fyra år senare lärde Joanna sig att leva spanskt, leva maniana, maniana. Hon lärde mig och vi strävade tillsammans. Vi lärde oss förstå, men hela hjärtat var aldrig med. Kraven på prestation fanns alltid där. Det dåliga samvetet lämnade oss aldrig. Det fanns alltid någon man riskerade att missprioritera, alltid någon som kritiserade ens val och som stampade på ens självkänsla, alltid en vilja att visa sig duktig, villig, oersättlig.
För vi vill ju. Vill ju vara den du vill komma till, vara den som visar vägen, vara den som fixar det där som ingen annan fixar. Så som alla andra vill vi det. Och även om det inte syns på utsidan, känns det inuti. De där gränserna är så lätta att falla över och så svåra att sätta. Viljan är så lätt att utmana, kampen om tiden är så svår att vinna.
Ibland vinner vi, men oftast snavar vi. I viljan att vara allt, är man ofta inget. Men vi är systrar, vi kämpar tillsammans och när den ena faller finns den andra där. Kanske tar vi in det idag, Fröken duktig kommer aldrig vara bra nog.
Tillsammans
Så är jag själv för en stund. Själv, självständig men aldrig ensam. Jag tar morgonen som den kommer och diskar upp all denna disk. Att blåsa håret är värre än att diska. Mando Diao underhåller mig via tv:n och jag låter tiden gå. Försöker.
Hon har gjort ett kap, säger han.
Han har gjort ett kap, säger jag. Hon har gjort ett kap, säger han.
Perfekta, säger vi.
Från Lena, från mig.
Du hade tid
Jag glömmer ha i bakpulver i sconesen, mest för att jag ska klara det själv, utan recept. Kaffet hinner kallna när jag bakar en omgång till. Vi läser morgontidningar och säger några ord. Sedan blåser jag mitt hår, sminkar mig i sängen och låter tystnaden ta över morgonen. Det är som det ska vara.
Där jag vill vara
Kaffe och juice
Jag går en liten morgonpromenad, köper en DN (eftersom min gratisprenumeration på SvD uteblev då jag missade att klicka på en liten länk) och äter sedan frukost lite för snabbt för att jag ska kalla det långsamt. Jag är dålig på sådant. , det långsamma, men jag försöker att bli bättre. Imorgon får jag sällskap till frukosten och allt blir lite mysigare då, lite mer så som jag vill att det ska vara. I tystnad, men ändå tillsammans. Långsammare.
Jag ska försöka njuta av min dag, vila och göra det jag vill göra. Så mycket annat behövs inte. Det är fredag idag och sedan en vecka bestående av lov. Lov och vila, det enda jag behöver just nu.
Jag ska försöka njuta av min dag, vila och göra det jag vill göra. Så mycket annat behövs inte. Det är fredag idag och sedan en vecka bestående av lov. Lov och vila, det enda jag behöver just nu.
Vad skulle vi annars göra?
Jag vet inte hur många gånger jag skrivit orden "att något så nära kan vara så långt bort" i den här bloggen. Ett otal gånger, för många att räkna. Men jag tänker på de där orden, Håkans ord, ofta, ofta. Jag tänker på dem i olika vinklar. Jag tänker att man kan vara väldigt nära ett mål, men ändå inte nå fram och jag tänker på hur någon som man trodde man kände visa rsig vara något helt annat. Något långt ifrån ens egen bild.
Oftast tänker jag på mina systrar. Vi har haft ett konstant distansförhållande de senaste åren, som Lillan säger, men ändå är det de som är närmast. Det är de som får mig att skratta innerligast och att gråta obegränsat. Så nära, men så långt bort. Och långt bort får de vara, så länge de har det bra och det har de nu. Så jag är glad, för deras skull är jag glad, men långt borta är de.
Oftast tänker jag på mina systrar. Vi har haft ett konstant distansförhållande de senaste åren, som Lillan säger, men ändå är det de som är närmast. Det är de som får mig att skratta innerligast och att gråta obegränsat. Så nära, men så långt bort. Och långt bort får de vara, så länge de har det bra och det har de nu. Så jag är glad, för deras skull är jag glad, men långt borta är de.
Time to pretend
Lyssna på den.
Batman och jag
Jag stod still för en sekund och plötsligt sjönk jag. Sjönk till botten. Energin var slut, känslorna försvunna, men sakta, sakta kan jag vända tillbaka igen. Alla dessa ord är jag mästare att säga, men enbart för att jag själv vet. Alla dessa metoder, alla dessa hjältedåd, alla dessa viljor, viljor i mitt innersta. De besegrar mig, jag vinner inte matchen. Prinsessorna är försvunna, hjältar något annat. Jag glömmer att minnas, siktar, skjuter och försöker. Faller.
Men vi faller, för att veta hur det är att resa sig upp igen.
Nu är vi isolerade i mitt rum, Batman och jag.
Men vi faller, för att veta hur det är att resa sig upp igen.
Nu är vi isolerade i mitt rum, Batman och jag.
Tre och ett halvt år senare
Bloggpaus. Jag har tröttnat. Återkommer (kanske).
Ler när den stannar
Förfärligheter. Men det ordnar sig nog det med. Rosa hjärtan pryder skolan.
Kate & Johnny
Jag använder den här bilden som skrivbordsbakgrund , enbart för att jag ska kunna se den varje dag. Den är så fin och de är så fina och jag tycker om den. Och så tänker jag bra när jag ser den.
Snart så rullar vi igen
Den sista timmen av planering var jag helt yr. Jag trodde att jag skulle svimma och nej, det berodde inte på att jag ätit lite. Tvärtom, i så fal. Godisskålen stod precis framför mig. Men en vecka av slit har sällan gett så mycket resultat och trots att jag återigen inte tänkt igenom saker och ting känns det bra. Vi kommer någonvart. Och när jag kom hem idag jobbade jag lite till, full av idéer och ännu mer full av saker som måste göras.
Men snart får jag vila och snart rullar tåget. Jag borde sova, men vem vill sova när man knappt kommit hem från jobbet?
Men snart får jag vila och snart rullar tåget. Jag borde sova, men vem vill sova när man knappt kommit hem från jobbet?
En upptäcksresa på kroppen
Jag upptäcker vita fläckar på mina naglar och undrar 1) när de hamnade där, 2) varför de hamnat där. Jag googlar och inser att jag har zinkbrist och frågar mig 3) hur mina matvanor ser ut egentligen. Dags att proppa i sig fullkorn och bönor istället för bullar och mackor och det kan ju tyckas vara en bra grej.
Om pengar var lycka vore himlen långt bort
Efter en hel veckas pendlande mellan sängen och jobbet och endast ompackandes av väskor känns det nästan som att jag är en karriärskvinna. Det hade jag kanske varit om jag valt ett annat yrke. Som tur var gjorde jag inte det, som tur var eftersom jag älskar mitt jobb, men ibland önskar jag att slitet syntes i plånboken. Det gör det inte. Som tur var, igen, är lycka inte pengar och som lön för mördan trivs jag med mitt arbete. Det är bra.
Det som är mindre bra är att magen svider just nu och att jag inte riktigt vet hur de här dagarna och kvällarna ska räcka till. Jag tar vara på minutrarna och pendeltågresorna och snart kommer Johanna så vi äntligen får planera vår NY-resa. Det är bara en vecka kvar nu och jag ska njuta inte stressa, handla inte tänka. Det kommer bli grymt.
Det som är mindre bra är att magen svider just nu och att jag inte riktigt vet hur de här dagarna och kvällarna ska räcka till. Jag tar vara på minutrarna och pendeltågresorna och snart kommer Johanna så vi äntligen får planera vår NY-resa. Det är bara en vecka kvar nu och jag ska njuta inte stressa, handla inte tänka. Det kommer bli grymt.
Fröken Alm protesterar
Vi har ett extrainsatt föräldramöte ikväll. Våra elever skolkar som om skolan vore en frivillig sysselsättning utan resultat. De kommer att ångra sig en dag, men vad hjälper det idag. Jag önskar jag hade tusen kilo energi över till att stimulera dem och motivera dem, men hittar den inte. Istället tillämpar jag nya metoder, strängare regler och provar något annat. Jag väntar på föräldrarna och hoppas på resultat.
I tonerna till Timbuktu
Jag svor när jag vaknade imorse. Beklagade mig inför Joanna och såg fram emot slutet av dagen då allt skulle vara avklarat. Då jag skulle ha klarat av allt. Ett rektorsmöte, ett läkarbesök och ett långt telefonsamtal senare ler jag igen. Ler när bollen stannar. Imorgon väntar den andra tolvtimmarsarbetsdagen av tre och går den hälften så bra som denna får jag nog vara nöjd. Maniana, maniana.
Snö
När denna dag är slut kommer jag att andas ut. Fram tills dess återstår mycket att gå igenom.
Om du skiner, skiner jag
Jag glömmer ofta att fundera över mina dagar. De försvinner ifrån mig utan att jag märker något, såvida någon inte frågar mig om jag har haft en bra dag. Då tvingas jag tänka efter. Dagen idag har jag dock reflekterat över. Jag har lyckas bokat den där tiden jag borde bokat för länge sedan och jag har strukturerat upp det jag borde strukturera upp. Mina elever har skinit som små solar och tillsammans har vi fått mer än vanligt gjort. Sådant gör mig glad. Och ännu en kväll med min syster gör mig ännu gladare. Kanske har jag haft en bra dag ändå.
Fuck the society?
I Rosengård pågår ett krig mellan innevånarna och polisen, där alla medel verkar vara tillåtna. I Husby vill vittnen till mordet på Romario inte vittna. De har inget förtroende för polisen. Segregationen ökar, avstånden ökar och istället för att skapa en vilja till samarbete verkar man göra det omvända. Samtidigt tittar vi på och låter det ske. Det har pågått länge nu och det kommer att fortgå tills polisen visat vad de går för och staten visar förståelse och kärlek.
Men när politikerna talar om att: "de ska vara glada att de ha tak över huvudet" känns vägen lång att gå. Det är vi som är samhället och vi som är makthavarna och förtroendet och förändringen börjar hos mig. Kanske når vi någon.
Men när politikerna talar om att: "de ska vara glada att de ha tak över huvudet" känns vägen lång att gå. Det är vi som är samhället och vi som är makthavarna och förtroendet och förändringen börjar hos mig. Kanske når vi någon.
Här börjar det
Vi har druckit alldeles för billig öl, ätit för mycket pizza, bakat för många chokladbollar och skapat oss fler bekymmer att ventilera. Och så har vi haft det bra, tittat på b-rullar, stannat hemma och haft fest för våra nära. Jag är trött, men glad och lite omtumlad. Hur allt slutar vet vi inte än.
My life is warmer when you here
Det krävs ytterst få minuter av ensamhet för att jag ska börja sakna. Ge mig en promenad till pendeln, en bussresa med musik i öronen, en vända till affären och saknaden finns där. Jag saknar allt och alla och vill helst av allt ringa alla och säga hur mycket de betyder för mig. Genast vill jag ringa.
Mamma påpekar att det är min uppfostran som format mig. Inte en enda sekund tilläts jag ha tråkigt innan pappa var där och drog med mig till skridskobanan, bibiloteket eller konserten. Jag slapp ha tråkigt. Mina behov av underhållning tillfredsställdes genast och över tjugo år senare anammar jag själv samma sak. Underhållning. Lusttillfredställelse. Sällskapssjuka.
Paradoxen är att jag tycker om att sakna. Jag tycker om känslan av att tycka om, att ha människor som jag saknar. För det är fint och det är bra. Jag vet det. Jag känner det. Och jag vet att jag vill vara ensam ibland. Men så saknar jag och då tillfredställer jag det som ska tillfredställas. Ensamhet och saknad. Men jag saknar och jag gillar det. Egentligen gillar jag det.
Mamma påpekar att det är min uppfostran som format mig. Inte en enda sekund tilläts jag ha tråkigt innan pappa var där och drog med mig till skridskobanan, bibiloteket eller konserten. Jag slapp ha tråkigt. Mina behov av underhållning tillfredsställdes genast och över tjugo år senare anammar jag själv samma sak. Underhållning. Lusttillfredställelse. Sällskapssjuka.
Paradoxen är att jag tycker om att sakna. Jag tycker om känslan av att tycka om, att ha människor som jag saknar. För det är fint och det är bra. Jag vet det. Jag känner det. Och jag vet att jag vill vara ensam ibland. Men så saknar jag och då tillfredställer jag det som ska tillfredställas. Ensamhet och saknad. Men jag saknar och jag gillar det. Egentligen gillar jag det.
All work and no play
Veckorna framöver fylls till bredden med arbetande kvällar och som tur var stressar det mig inte. Jag vet att jag får vila sen. Jag vet att jag har trevliga helger att se fram emot och om det är så det ska vara får jag väl leva för helgerna för en tid framöver. Även om jag gillar fina vardagskvällar nästan mer.
I helgen kommer fina flickorna från Borlänge och Stockholm och vi ska åter bli en enhet. Jag längtar efter det och jag uppskattar det. Att syster kommer och dricker vin med mig redan imorgon är den största bonus man kan få och att vi har Öppet hus på skolan ikväll känns helt okej.
I helgen kommer fina flickorna från Borlänge och Stockholm och vi ska åter bli en enhet. Jag längtar efter det och jag uppskattar det. Att syster kommer och dricker vin med mig redan imorgon är den största bonus man kan få och att vi har Öppet hus på skolan ikväll känns helt okej.
Jag vill ha det som du, men jag vet att du tänker likadant och vill ha det som jag
Jag vet inte vad jag tycker om ordet tacksam, jag vet inte om det är något vi borde vara, men jag vet att jag är oerhörd tacksam över hur jag växt upp. Jag är tacksam över att allt jag en gång slapp genomlida och jag är tacksam över att jag får förtroendet att finnas där för de som inte har har det lika lätt. Jag är glad över att de anförtror sig och delar med sig. Vi har så mycket som vi inte tänker på att vi har och vi lär oss så mycket av att samtala med varandra.
När solen går upp ska jag lysa
Det blir lite för mycket ibland och jag klarar det inte lika bra som jag vill tro att jag klarar det. Joanna skäller på mig medan jag mest undrar varför jag känner som jag känner. När det roliga inte är roligt längre vill jag bara krypa ner under täcket för en stund och stanna där tills solen skiner igen, men det verkar som att det dröjer.
Annars mår jag bra.
Annars mår jag bra.
Det dåliga samvetet är ständigt närvarande
Jag hittar på ursäkter som ingen tror på och allra minst jag själv. Jag orkar inte gå till gymmet idag heller. Istället däckar jag i soffan med några Sega råttor och lite mat. Kanske inbillar jag mig själv att det är vad jag behöver mest av allt, men egentligen vet jag sanningen. I kampen mot samvetet förlorar jag ofta.
Rosor och soppor
Det är en enkel tisdag och efter en bra dag på jobbet åker jag hem till Hanna och spenderar några timmar pratandes. Vi äter grönsakssoppa och knaprar knäckebröd, dricker kaffe och äter choklad. Några timmar senare är jag hemma igen. En tisdag som blir allt annat än grå och en tisdag då jag uppskattar det lilla, så som en uppsats i min hand och några snälla ord i mitt öra och mer än så behöver jag inte.
Kaos och vår granne
Bo citerar Stagnelius och vi får plötsligt en teori bakom vår praktik. "Kaos är granne med Gud" och allt blir lite mer rättfärdigat och fint.
Jag ler när jag saknar, ler när jag vaknar
Jag är nu tjugosju år och tre dagar och mitt hem är fyllt av de mest fantastiska presenter. En lyckoburk med komplimanger att läsa varje dag. En almancka med alla dessa dagar skapade och tryckta inte av glädje, utan med sveda och värk . En väska som är det enda som fattas för alla dessa resor och ett LP-fodral med brända skivor, skapta att hålla för det mesta. Lyx som fyller min vardag. Böcker som får mig att tänka. Ord som berikar min själ.
Inget känns ytligt. Allt känns menat. Det är med glädje jag saknar.
Inget känns ytligt. Allt känns menat. Det är med glädje jag saknar.
Då ska jag sjunga för dig, precis så du hör
Laleh leker med orden och får mig att tänka och fastna för en sekund. Den där spelningen måste jag se, med eller utan dig.
Att jobba hemma
Jag stannar hemma idag, för att fånga tiden lite och samla lite fler minnen. Jag återgår till hösten 2005 och planerar ett filmmoment för mina uttråkade Svenska B -elever. I all välmening utesluter jag ordet analysera och ordet reflektera och säger film, film, film. Och så äter vi paj ännu en gång och dricker ännu mer kaffe och sedan är jag plötsligt själv, själv, själv. Jag njuter för en sekund och saknar för tusen. Och så minns jag att jag är själv, men inte ensam och planerar lite mer.
Där du finns är jag
Vi dricker vin, leker påhittade lekar, säger för mycket och sover ett slag. Sedan tar vi allt ett varv till och trevligt har vi det. Med min släkt står tiden aldrig still och den dag jag slutar förvånas finns inte. VI får ett hopp om kärleken och ibland är den närmare än vad vi vill tro.
Äkta kärlek är att fria efter 29 år tillsammans, äkta kärlek är att ha en farmor som vill vara ens vän och ger en de klokaste av råd, äkta kärlek är systrar som i hjärtat alltid är nära. Något så nära kan vara så långt bort och Erika är långt bort, men nära, nära och jag saknar henne redan. Två timmar senare saknar jag henne. Och så tar vi ett varv till.
Äkta kärlek är att fria efter 29 år tillsammans, äkta kärlek är att ha en farmor som vill vara ens vän och ger en de klokaste av råd, äkta kärlek är systrar som i hjärtat alltid är nära. Något så nära kan vara så långt bort och Erika är långt bort, men nära, nära och jag saknar henne redan. Två timmar senare saknar jag henne. Och så tar vi ett varv till.