En illustrerad konstruktion av verkligheten

Helst vill jag bara blunda hårt och hålla för öronen. Morfar är skapt för att vara frisk och stark, inte sjuk och svag. Var tog karman vägen?

Jag är trött efter att fixat i lägenheten en hel helg och promenerat och spatserat när tid funnits över. Nu sitter vi här: mamma, syster och jag. Två datorer och en tv. Carambole är för läskig för mig och jag gör annat i stället. Sitter i min nya säng och dricker te till exempel.

Igår fick jag frågan vem som förändrat min syn på mig själv, som fått mig att tro på mig. Jag hade inget svar. Förutom en gammal svensklärare på gymnasiet som tog mina formuleringar och mina uppgifter på allvar och fick mig att utvecklas. Jag har aldrig skrivit ordet väldigt sedan dess. Men annars: ingen. Ingen särskild.

Femminuterssamtalen med mina elever blir ofta halvtimmes-, eller som idag, entimmessamtal. Jag vill så gärna att de ska hitta en motivation, vill så gärna att de ska tro på sig själva och jag vill att de ska veta att de kan och de är bra och  att de har all kapacitet i världen till att få ett fint och bra liv. Vad det nu än är.

Det dumma, eller i alla fall ironiska, är att det antagligen kvittar om vi pratar fem minuter eller i en timme. Det är inte mina ord som räknas, utan det är deras vilja. Ibland finns den bara inte och då hjälper inte min vilja, hur mycket jag än vill, åt dem vill jag allt.

En kvart blev en halvtimme idag. Sedan svor jag lite. Jag måste lära mig det här. Jag kan inte förändra, bara se lite extra.

Solen skiner ute som om den inte visste något annat och människorna vet inget annat än att rusa ner till Medis för att hitta den bästa platsen i solen. Alla. Utom jag och Anna. Vi ska tapetsera mitt kök. Efter det kanske vi följer strömmen. Om vi lyckas, vill säga.

Jag brukar sällan uppskatta våra så kallade arbetskvällar. Dels för att de innebär fyra timmars lyssnande och, ännu värre, stilla sittande, efter en stressig arbetsdag, dels för att de inte är tillräckligt givande för att motivera mig att sitta still i fyra timmar.

Idag var det annat. Jan Steinback talade om för mig att:

• Man inte ska ha fortbildning i sina svagheter utan i sina styrkor.
• Att 80% av ens arbetsdag ska innehålla det man anser vara sina styrkor.
• Att de traditionella styrkorna (räkna, läsa, spela fotboll, musikbegåvning) inte bara är det viktiga, utan även de otraditionella.(skapa vi-känsla, vara en energikick, vara analyserande)  Dock är vi i skolans värd lite för bra att uppmuntra de traditionella. 
• Att alla har styrkor, det gäller bara att hitta dem.

Jag älskar dessa vackra ord.

Vi har burit ner min säng idag, Erika och jag. Den är alldeles för gammal för sitt eget bästa. Nu står den i källaren och skräpar.

Och så har jag flyttat in mitt matbord i mitt matsalsrum igen. Och medan jag städar, stökar jag till ännu mer.  Kastar in prylar i skåpen, stänger skåpdörrarna och lämnar dem där tills en oviss framtid kommer i kapp mig och jag börjar sortera igen. Det dröjer nog.

På fredag kommer den nya sängen. Med bud.

... och du som fortfarande har ditt jobb kvar, ska se till att du har två månadslöner sparade. Det tar minst 55 dagar innan A-kassan börjar betalas ut." (DN i söndags)

Det är ungefär då vi förstår. Ingen av oss har i närheten av det på sparkontot, för ingen av oss har planerat att behöva a-kassa (och ingen har haft möjlighet att spara ihop det utom jag då möjligtvis, som dock hittat en miljard andra sätt att spendera min lön på varje månad).

Plötsligt talar vi inte bara om lågkonjukturen i lunchrummet, utan även när vi  tjejer dricker öl, sådär mitt i mellan jagvetintevadjagskagöraiframtiden och minpojkvänärvärldensbästa-ibland snacket. Inte för att vi blivit gamla, utan för att vi plötsligt, som den där blixten slagit ner i oss, inser att det kan drabba oss med.  Plötsligt ser vi alla dessa skyltar om butiker som stänger och företag som läggs ner och plötsligt tänker vi att en av tio idag, det är en av oss imorgon.

Min hårda tro att den som vill ha ett jobb kan få ett, känns nästan lite patetisk och jag håller min tillsvidareanställning hårt i handen och stannar där ett tag till. Tills vinden har vänt. (Och så länge jag trivs, såklart.) Jag omvärderar mina inköp, min vilja att resa, min dagliga cola lightdos och stoppar in pengarna på sparkontot istället.

Det är på allvar nu. Och trots att jag vill hålla varje ord som sades igår kväll kvar i mitt minne, för vi är så kloka tillsammans, är det lågkonjukturen och dess blixt som jag tänker på när jag vaknar. Det tog ett tag, men plötsligt inser
jag vad vi går igenom.

Vi funderade på att tacka nej till kvällens tillställning och enbart dricka billig öl och tjejsnacka istället. Mest övervägde vi detta för att vi var för lata för en massa intryck och kulturation en tisdags kväll. Ni vet: pollen gör oss trötta, arbetsdagarna är långa och fyllda till dess bredd av samtal och socialisation, vi är 27 år gamla och lönen uteblir några dagar till. Typ så. Men efter att ha klagat av oss lite med varandra tackade vi ja, tänkte att vi behöver nog det här, ansträngde oss lite och slängde iväg ett sms. Det är för sent för att ångra sig. Södra teatern väntar. Det är vi nog glada för ändå. I alla fall i efterhand.

För tionde gången beger jag mig till Duka för att leta efter tallrikar. Presentkortet från mormor och morfar verkar förbli oanvänt. Jag hittar bara koppar, skålar och assietter. Och så hittar jag kläder i alla dessa butiker jag passerar på vägen. När jag möter Anders på stationen struntar jag i det där kaffet jag tänker köpa, för jag ska ju vara ekonomsik nu, ekonomisk bland alla dessa klädinköp och blominköp och taxinotor.

Jag dricker te när jag kommer hem istället, te och äggmackor och lite gröt. Jag läser DN en gång till och sedan sitter vi här igen, vid en varsin dator i ett varsitt rum, syster och jag.


Duka.se

Jag läser om hur en elev till mig är rädd för att fylla 20, hur han/hon vill fortsätta dricka öl på utserveringar och är livrädd för att  skaffa villa, volvo, vovve  Jag minns att jag tänkte samma sak, men jag tänkte att det var när jag fyllde 27 jag skulle göra detta. Jag vill skrika ut hur livet inte är så som man tror att det är, hur det ena inte utesluter det andra, att vi aldrig, aldrig vet vad vårt liv kommer ta oss och vad som kommer hända. När det kommer hända och om det kommer hända.

Jag vill berätta om hur ingen ålder i världen är en garanti för någonting, att uteserveringarna inte stänger för dem som är över 25, att livet som vuxen inte innebär att ha tråkigt, utan innebär att vara fri. Att kunna skapa sitt eget liv med sina egna förutsättningar. Det innebär frihet, men också krav. Krav från oss själva och krav från vår omgivning, men om vi totalt skiter i alla kraven och följer vårt hjärta, följer vårt liv och njuter lite av det så slutar det inte att vara roligt, det blir bara roligare ju mer vi får se, ju mer vi lär oss av livet, ju mer vi får erfara.

Det är inte enkelt, men det är inte tomt och de där barnen får vi se när de kommer, om de någonsin kommer. Uteserveringarna finns i alla fall där. Alltid. Det är ungefär det enda vi vet säkert.

Jag rättar Nationella Provet i Svenska B och även fast jag haft mina elever flera timmar i veckan i snart två år är det först nu jag ser vad de verkligen går för. Jag måste låta dem göra sådant här oftare. Jag ser vad de kan, ser deras fantastiska funderingar och deras goda kunskaper om stora ämnen. Det är fantastiskt. Även om de inte alltid följt instruktionen och därmed inte når ett godkänt betyg, är det fantastiska formuleringar jag får läsa. Och det gör mig glad, om något.

20 prov återstår. Trevlig söndag!

Solen skiner in genom mitt fönster och varje morgon jag vaknar alldeles för tidigt tänker jag på att det snart är över. Snart bor jag i mitt eget sovrum igen, snart är det omtapetserat av flickorna och mig, snart kan jag sova på morgonarna. Tillsammans är man mindre ensam, men damn vad jag behöver min egen tid. Jag behöver den så mycket, så enormt och jag exploderar av att aldrig vara själv.

Elva månader. Fina månader. Men det är dags nu. Det är omprioriteringar nu. Min egen lägenhet och jag. Och ett sparsammare liv.

Migränen tog över min dag i dag och när den gör det finns inget annat att göra än att lyda. Det blev ingen öl i solen med Camilla, utan istället en pizza i soffan med syster. Pizza och många tårar till Ps I love you. Ibland är livet inte mer än så här och det är rätt okej det med. Rainchecken får vi ha innestående.

Energin kom tillbaka i form av en hyrbil. Plötsligt var jag överallt. Jag hämtade tapeter, köpte en ny säng, fixade i lägenheten, åkte vilse i Hägersten. Friheten var total och önskan om en bil det dubbla. Nu är bilen återlämnad och jag tom, men energin är stannat i min kropp. Mina fönster har blivit tvättade, mina utemöbler har blivit nästan rena, så rena det går efter att övervintrat på en snöig balkong, och mina kläder hänger på tork i källaren.

Solen skiner i vår stad och jag ska ut och handla blommor i väntan på tåget och Anders. Jag klagar inte längre.

Jag gillar Annika Marklund, krönikoren ni vet. Inte för att hon säger något jag inte tänkt förut, utan tvärtom. Hon skriver det jag tänker. Hon får mig att känna mig mindre oförstådd. Kanske borde jag varit en av dessa indiebrudar som tonåring, inte en ekonomitjej med Jenny Hellströmkläder. Men egentligen kvittar ju allt sånt. Vilka kläder du har alltså.