En illustrerad konstruktion av verkligheten

Det är svårt att vänja sig av med detta godisätande och fikande när man väl börjat. Nu är jag inte ens sugen längre utan känner bara ett stort begär, ett sockerbegär. Efter några dagar på jobbet borde jag väl fungera som vanligt igen, för att äta socker varje dag gör mig till en värre humörmänniska än jag redan är. Förtillfället är dock den gamla glassen i frysen sjukt frestande.

Några timmars vila, lite hämtmat eftersom att Andreas "lagar maten" och lite Guitar Hero i brist på annat. Imorgon bitti beger vi oss till Dalarna igen för att fira in det nya året i ett alldeles nybyggt hus tillsammans med ett gäng trevliga människor. Inget hade kunnat passa mig bättre just nu. Jag hoppas förkylningen ger sig tills dess också.

Gott nytt år!

Jag gillar inte reor, det är trångt och jobbigt och man handlar oftast saker man egentligen inte vill ha och som man sedan sällan använder.  Men när jag som mest trånar efter en vit snygg blus och en svart kjol hade jag önskat att jag kunde få köpa det här, men det kan jag inte. Det är slut i min storlek. Dumt, när man väl hittat det man vill ha.

Tydligen är det nyårsafton imorgon. Enligt mig är det en dag som alla andra, en dag man måste passera för att komma vidare, för att fortsätta sitt liv eller försöka förändra sitt liv. Det är konstigt ändå, för få saker börjar om vid nyår, de flesta nystarter sker i augusti och det är också då jag införskaffar mig en ny garderob, det är då jag försöker bli en bättre människa och det är då jag träffar nya människor och möter nya utmaningar.

Men nyår ska firas och idag vet jag inte ens hur vi ska fira det imorgon. Kanske stannar vi i Borlänge när vi ändå är där och lämnar kärran. Kanske är vi i Stockholm och fördriver kvällen. Jag är genomförkyld och rätt less om jag ska vara ärlig. Och det ska jag.

Vi köpte förresten nya garderober idag, så bildligt talat kan jag väl fira in det nya året. Men vi köpte fysiska garderober och inte innehållet i dem. Tyvärr. Det jag skulle säga var hursomhelst att de so mvi köpte garderoberna av var så sjukt trevliga att jag funderade på att fråga om vi skulle börja umgås. Kanske borde jag ha gjort det, för nu sitter jag här och tänker på hur skoj det hade varit...

Men, men man kan väl inte. Nej. Det kan man inte. Jantelagen.

Så fort vårkläderna börjar synas sätter behoven igång igen. Jag vill ha, ha, ha. Massor av saker vill jag ha. Tur att jag ska flytta resten av lovet och att jag avskyr rea, annars hade det kunnat bli en dyr historia. Det kliar i fingararna och bränner i plånboken. Även via nätet bränner det. Farligt.

Syster hade gjort världens godaste scampisoppa åt oss igår och det hettade som om vi var i Thailand på riktigt. Ännu en gång fick vi tillfälle att äta tillsammans, för det är mest det vi gjort den gångna veckan. (Som alla andra antar jag.) Snart har dagarna runnit iväg och var och en ska hem till sitt igen. Man längtar och längtar och så hinner man inte. Hinner inte prata om allt, hinner inte skratta åt allt och hinner inte vara tillsammans så mycket som man skulle önska. Å andra sidan har man ju mage att uppskatta sin familj och sina vänner när de inte finns där bredvid en i vardagen. De är ju ändå det viktigaste man har.

Man blir aldrig nöjd och man  vill alltid ha det man inte kan få. Egentligen borde man ta ett djupt andetag och börja njuta av det man har istället. Livet vore lite enklare och kanske lite bättre då, men vem har sagt att det ska vara enkelt?

Jag råkade köpa ett par nya byxor idag också. Ett par bootcut, för första gången på x antal år, på fem år. Det känns lite befriande på något vis. Annars håller jag mig numer till min Acne Hex, men ett par svarta bootcutbyxor känns trevligt och nytt. Vi får se då om jag trivs i dem.

Och så var det dags att flytta igen. Jag är så trött på det här eviga flyttandet att jag är nära att lova att jag aldrig mer ska flytta, men det vore att lova för mycket. Jag har svårt att tro att jag ska på i min tvåa i Hägersten för all framtid, även om jag trivs bra nu. Jag trivs väldigt bra nu, bättre än jag någonsin trivts i en lägenhet.

Nu ska jag bli sambo igen, Andreas ska flytta in och vår trea i Borlänge ska flyttas ut. Vi slänger och slänger och ändå blir det massor kvar. Om vi har samlat på oss så här mycket på tre år, undrar jag hur mycket man samlar på 
sig under ett helt liv. Och lite feg är jag också, man vet aldrig hur saker slutar så jag vågar inte kasta allt. Jag vågar inte chansa. Att köpa ett helt nytt hem är sjukt dyrt och inte alls särskilt roligt.

Så ja, jag tar det säkra före det osäkra och sparar vissa saker som jag inte älskar men tycker är helt okej. Frågan är bara var alla sakerna ska få plats någonstans och förvaras. Ett problem jag jobbar på att lösa. Jag hoppas i alla fall att världens barn och bättre behövande blir glad för de kläder jag skänkt. Hos mig gör de ingen nytta...

16 år gammal gjorde jag min första tatuering, ett kinesiskt tecken på min högra axel. Jag älskade min tatuering och var mäkta stolt över den. I en vecka. Sen gjorde två tjejer i mitt fotbollslag samma sak och det var inte alls roligt längre. Under de senaste nio åren har jag sedan avskytt när folk kommenterat min tatuering och när de frågat vad den betyder. Jag har avskytt känslan av att visa något jag inte vill visa. Under de senaste nio åren har jag funderat på vad jag skulle kunna tatuera över den, vad jag skulle kunna göra för cover up.

Nu vet jag. Äntligen har jag funnit motivet. Det är inte målat och klart, men tanken finns där. Med eller utan vingar återstår att se, men ett kassettband ska det bli. Och nu när jag vet känns varje dag som en dag för länge att vänta.

Förgäves försökte Emma få mitt hår att bli rött. Det blev det inte. Antagligen för att jag och Hanna handlade fel blekning och fel färg och antagligen för att mitt hår är fullproppat med mörk, mörk färg. Vi har haft en skön dag ändå, sovit lite, tittat lite på dåliga såpor på tv, spelat lite Guitar Hero, packat lite och umgåts lite.

Kanske börjar det bli dags att äta lite, för många timmar har passerat och Emmas härliga kalla pizza från natten var inte den allra bästa frukosten, även om tanken var god. Mycket god. Eller så som Emma själv sa idag när hon tittade på mitt hår fullproppat med blekning: det ser inte så ljust ut.

Flera dagars stress följs sedan av ett stort lugn. Tillslut sitter vi där kvällen innan dagarnas dag och dricker glögg, provar skinkan och rimmar på våra paket. Systrarna är i extas och mamma har knappt slutat stressa än. Efter att ha sovit några timmar vaknar jag sedan till ett klingande God Jul, traditionsentusiasten själv är redan vaken och har redan öppnat sina julklappar från pojkvännen. En stor frukost senare beger vi oss på Julgympa på Friskis och skrattar, fnissar och töntar oss så mycket att alla andra antagligen blivit sura, om det inte var för att det var just denna dag. Julafton.

Vi är så redo vi kan bli och en heldag hos mormor och morfar väntar. Alla traditioner som kan finnas finns där och allt vi önskar kan vi få. En riktigt god jul ska vi ha, alla förutsättningar finns i alla fall där och en dag som denna kanske det är bäst att göra sitt yttersta för att nå ända fram, dit fantasin bara sätter stopp.

Så har jag då jullov för första gången på många, många år. På tio år. Jag behöver inte stå bakis framför ett köttberg av människor som vill handla på rea på annandagen och jag behöver inte fundera på hur jag ska kunna byta bort nyårsaftonspasset. Det enda jag behöver göra är att planera en kurs, eller två och sedan umgås med mina nära och  kära, med mina vänner och bekanta. Äta mat, dricka vin, festa och filosofera. Att leva livet är att få vara ledig och ha det bra, att få njuta för en stund, att vakna till en dag av frihet. Äntligen är jag där, men jag har inte förstått det än. Det är väl först när tiden har passerat som jag förstår.

Sen finns det de som jag saknar också.

Jag blir alltid sjukt trött och slö dagen efter fest. Jag orkar inte vara så trevlig som jag vill vara eller säga det jag vill säga. Efter en lunch med pappa och farmor ska jag därför vila lite innan systrarna kommer tassandes över till mig. Äntligen är de här. Kanske är det  lika bra att ta en mugg romglögg  sen så att jag kommer i gång igen. Det enda som hjälper mot sömninga dagen efter känslor. Sorgligt men sant.

Det blir nog en trevlig kväll med släkten i alla fall. Våra släktträffar är ofta något att se fram emot. Lyckos mig.

Nu har jag återfunnit min kamera. Jag är nog den sämsta letaren i kombination med den största slarven. Inte en vidare bra kombination kanske. Och jag som trodde att detta var ett tecken på att jag skulle behöva köpa en ny kamera, min är kass, kass, kass.Men jag kan nog köpa en ny ändå.

Dagens problem är hur jag ska få med mig alla mina grejer till Dalarna. Det finns mycket saker att släpa på.

Idag spenderar jag min förmidddag så som jag spenderat mina förmiddagar under fyra och ett halvt år: jag går upp, äter frukost, dricker kaffe, dricker mer kaffe och surfar alldeles för länge innan jag kommer igång med det jag ska göra. Mjukisbyxorna är på och tvätten är i tvättmaskinen. Jag går runt så tills jag blir tvingad att göra något annat.

Skillnaden är att idag planerar jag svenskan för de kommande åren, noga och innerligt, och jag har faktiskt inte surfat runt förrän nu, två timmar senare. Nästan inte i alla fall.

Förmiddagar som dessa är sköna att ha ibland, men jag föredrar faktiskt att ha ett jobb att gå till. Mjukisbyxorna är favoritplagget för en stund, men är inte så charmiga i längden, tiden framför datorn är bekväm och skön, men blir snabbt tråkig och kaffet börjar ge mig huvudvärk av vätskebrist. Nu är det dags att sätta igång med annat i alla fall. En eftermiddag med föreläsningar väntar, följt av en kväll med julbord och fest. So long.

Vi ska på julfest med jobbet imorgon och mitt bidrag till festen är idéen att alla på vårt jobb ska ha något i guld på sig. Vissa verkar dock gilla idéen mer än andra. Själv äger jag saker i guld så det räcker och blir över. Hade det varit äkta hade jag varit riktigt rik nu, men tyvärr är det bara en bråkdel som är det.  Dags att fundera ut morgondagens outfit kanske. Jag är trött. Riktigt trött.

Andra gympasset på en vecka och jag känner mig nästan i form. Tänk om jag hade kunnat sagt det för ett halvår sedan, när allt under tre gånger i veckan var ett misslyckande. Min kropp är inte längre lika fast och jag är inte i lika bra form, men det är äntligen lite roligt att träna igen och jag slipper ägna all min lediga tid på gymmet. Två dagar i veckan kanske får räcka just nu. Det finns så mycket annat att göra och att hinna med. Jobba till exempel.

Hade jag haft mycket pengar på kontot hade jag kunnat shoppat tills jag hade stupat idag. Överallt omkring mig fanns frestelser. Jag kom undan med en julklapp till kärleken, en klänning till mig själv, en flaska vin och en flaska glögg. Men helst hade jag velat ha en halsduk och en mössa, en till klänning, ett par svarta höga, smala byxor, ett par t-shirts och två tröjor. Det finns lite saker på önskelistan med andra ord.

Appropå önskelista är det första gången i mitt snart 26 år långa liv som jag inte skrivit en önskelista. Håller jag på att bli vuxen på riktigt mån tro?

Äntligen har jag fått andas, vilat och haft det bra. Äntligen hann jag utnyttja min jobbahemmaeftermiddag. Imorgon får eleverna jullov,  vilket innebär att den första terminen som lärare har passerat. Nästa termin ska jag vara en mer strukturerad och mindre förvirrad lärare. Det är mitt nyårslöfte till mig själv. Wish me luck. Annars är jag rätt glad för ett bra första halvår som gett mig mycket, otroligt mycket, på många olika sätt. Underbart.

Kanske är skratt och glädje den bästa terapin ändå. Att få må bra och känna att man mår bra. Jag skulle göra vad som helst för min lilla flicka och om det är att göra henne glad som krävs, är jag gärna den som gör det för henne, i den grad jag kan göra det. En tearpeaut kan jag aldrig bli och det ska jag aldrig vara, men en vän och vuxen som bryr sig kan jag vara och det vill jag vara. Jag tycker om henne och bryr mig om henne. Med hela mitt hjärta bryr jag mig om henne.

En dag ska vi inte bestiga berg tillsammans, men vi ska vandra hela vägen fram.

Jag kan tycka att tiden är lite konstig ändå. Om en vecka har jag hunnit sätta alla betyg, haft julavslutning med eleverna, spenderat tid med andra viktiga personer, varit på julfest med jobbet, firat jul med pappa, systrarna och kusinerna, handlat alla julklappar(förhoppningsvis), fått återse mina systrar och kommit tillbaka hem till Dalarna igen och förhoppningsvis hunnit träffat några av vännerna på hemmaplan. (Jag älskar stämningen av hemvändande under julen. Hela staden fylls med vänner och bekanta och alla stressar med ett leende på läpparna, återses med kramar och fikar långa fikan för att ta igen tiden.)

En vecka. Inte mycket tid, men många viktiga händelser. Tänk att samma tid kan innebära så lite ena gången och så mycket den andra. Fylla tiden med innehåll. Ja, men kanske inte alltid, man måste ju få andas ibland också. Just nu är jag dock inte så stressad, utan mer förväntansfull. Jag hinner ju allt ändå. Underbart.

December blev inte alls som jag hade tänkt. Julskyltningar, fester och fikan har fått stått över medan jag har spenderat helgerna med att ta hand om en halt och bränd pojkvän. Så självklart och så definitivt. Vi får vara tacksamma över att det gick så pass bra ändå. Nu står han ändå på benen ibland.

Kanske är det idiotiskt att gå upp klockan åtta en söndag för att åka hem till Stockholm, men jag behöver det. Behöver tiden. Kylskåpet är tomt och julklapparna är inte köpta. Dessutom ska jag hinna träna idag. Träna, träna, träna. Jag har inte saknat det förrän nu, men äntligen spritter det i kroppen och jag kan knappt vänta, jag kan knappt bärga mig. Jag vill ha tillbaka mina muskler, jag saknar mina muskler. Jag liknar en vetebrödsdeg och bättre saker kan man likna. Kanske orkar jag förändra något, annars är det som det är. Men jag ska träna idag i alla fall och det är jag glad över.

Tv-spel har aldrig varit min grej. Det har aldrig riktigt intresserat mig och egentligen vet jag varför. Jag är dålig. Och jag vet varför jag är dålig. Jag övar inte. Inte ens Supermario mäktade jag med när det begav sig. Nu har vi köpt ett Guitar Hero och det verkar vara ganska roligt ändå, även om jag bara provat den enklaste nivån med den lugnaste takten än. Jag ska ge det ett försök och försöka att varken vara grinig eller otålig. Vi får se hur det går.

Först får jag sendrag i benhinnan på det ena benet. När jag ska motverka det får jag sendrag i strortån och i foten på det andra benet. Andreas säger att det är för att jag inte kan vara still, för att jag rör mig för mycket. Jag vet inte om det är sant, men ont gör det och ofta kommer de, sendragen. Och än har det inte riktigt släppt.

Ögonblicken försvinner och minnena flyter förbi. Man borde stanna, andas, tänka, känna. Man borde märka var man är. Sen är det för sent. Ögonblicken är förbi och man har inte ens sett att de kom. Springade, flyende, framåtlutande.

Eleverna hade pepparkakshusbakstävling i eftermiddag. Jag var enväldig domare, men lyckades även lägga mig i och förstöra ett hus, även om de klarade det bra själva väl. Jag prioriterar bort det tråkiga omdömensskrivandet och rättandet ett tag. Prioriterar det roliga elevumgänget. Felprioriterat kanske, men bra prioriterat. Imorgon ska jag skriva så händerna glöder och sedan ska jag ta hand om min sjukling i ett par dagar.

Julöl och indiskt med jobbet igår, Lucia och sångskrivande idag. Jag önskar att jag hunnit med tvillingarnas glöggkväll också, men det gick inte. Allt går inte alltid. Mamma hälsade på och det var skönt att få lite tid med lilla mamma.

Ipoden ligger förmodligen (förhoppningsvis) på jobbet tillsammans med mina hörlurar. Jag undrar hur jag ska överleva den långa resan. Damn,

Förra året åt jag vörtlimpa med rödbetssallad och köttbullar under hela december. Jag pyntade, handlade och klädde en gran. I år har det inte funnits tid och kraft till något, men nu har jag  i alla fall handlat julkaffe, vörtbröd och leverpastej . Jag ser nästan fram emot att få äta frukost imorgon.

Imorgon kommer även mamma hit. Mysigt. Men först väntar möte med skolstyrelsen.

Lillan!

Nu har jag drömt om dig, tänkt på dig och längtat efter dig i en vecka. Jag vill att du hör av dig, kommer hem till Sverige och kommer till mig. Jag saknar dig. Jag saknar dig så det värker i mitt hjärta. I natt gjorde du sjukt dumma saker i min dröm, jag klarar inte mer. Och nu du, jag har bestämt mig för en sak: under de dagar du är hemma i jul är det jag som bor hos mamma, så jag får tillfälle att umgås med dig dag och natt, natt som dag. Kom hem, och helst stanna hemma. Utan dig är jag ju bara tvåtredjedelar.



Ps. som tur var har jag fått en Erikados både i helgen och förra helgen. We keep it up, men saknar dig förtvivlat. Kom hem! (Och stanna hemma!)

En 21-årig kille har knivhuggits till döds i natt i Borlänge. Fan. Jag vill inte. Tänk att ett liv kan försvinna så snabbt, en familjs öde ändras så drastiskt och att en persons fortsatta liv kan bli så förändrat på bara en natt. Orättvist. Jag lider med alla.

För andra gången denna höst händer saker som får mig att omvärdera saker och ting. Det hände en olycka på  Andreas jobb och han fick lov att springa genom ett rum med 80 gradigt vatten. Nu har han brännskador på fötterna och jävligt ont. Allt annat blir oviktigt. Tåget rullar hemmåt Borlänge om en timme och att mitt hem förblir ostädat, min kropp otränad och mitt hår oklippt spelar mindre roll.

Andreas hade ner min enda lilla spegel i helgen. Den gick sönder och han väntar sju års olycka medan jag tillbringat en vecka med att stå på toalettlocket för att se hur jag ser ut. Det är omständigt, obehagligt och jag tror att locket kommer att gå sönder närsomhelst, vilket skulle göra att jag ramlade ner i toaletten. Jag måste köpa en ny spegel, en helkroppsspegel så att jag slipper stå på saker för att se hur jag ser ut. Det får bli helgens uppdrag och förutom det måste jag jobba, städa, träna, tvätta och kanske ha lite roligt också.

Kanske befiras olyckan om man köper en ny spegel. Jag får väl hoppas på det i alla fall.

Och jag skulle göra vad som helst för att slippa sitta på arbetskväll och lyssna på föreläsningar ikväll. Det känns som att det finns så mycket jobb som är så otroligt mycket viktigare just nu. Det blir som vanligt: jag antecknar förbrilt för att inte somna, alla andra tror att jag antecknar för att jag tycker att det är intressant (vilket då och då kan vara en del av sanningen) och jag är alltid först ut med applåder när någon föreläsare börjar avsluta sin lilla sektion.

Först ut idag är i alla fall This is England. Vi får se om det är jag eller eleverna som somnar först. En jäkligt bra film om rasism är det hursomhelst.

På fredag ska jag åka hem till Emma och titta på Idolfinalen. Dessutom ska vi klippa mitt hår. Man kan säga att det är på tiden, jag kan inte ens ha håret utsläppt längre för att det är så slitet. Och ändå är jag inte den kräsna typen. Mest längtar jag dock efter att få träffa Emma och att få vara lite ledig. Jag har nog världens enformigaste vardag just nu. Äta, jobba, sova. Inte så långtråkigt, men enformigt.

Att arbeta för att leva eller leva för att arbeta. Just nu väljer jag det sistnämda.

Få band har sådan kraft och sådan energi i sina spelningar som The Hives har. Jag läste nyligen att de muckar gräl med varandra innan de går upp på scenen, allt för att vara 100% igång direkt. Och igång är de, de hoppar, fläktar och levererar. Få människor kan konsten att driva med sig själv och vara så självgoda med en sådan ironi men ändå respekt och ärlighet som Howling Pelle. Jag älskar hans kommenterarer som att ...

...detta är något att berätta för barnbarnen. En hel generation säger att de var på Woodstock utan att vara där,  men när en hel generation säger att de var på Annexet den 4 december 2007, så kan ni säga det utan att ljuga.

Övriga kommentarer överflödiga.

Dagens intressantaste diskussion måste nog ändå vara funderingarna kring hur man själv påverkar sitt liv. Genom de val man gör, aktiva som inaktiva, bra som dåliga bildas så småning om det som är ditt liv. Till synes små saker som handlar om vilken utbildningsort man väljer, vilken skola man väljer eller till och med vilken klass man väljer kan göra att ens liv tar en helt annan riktning än vad det annars skulle gjort.

Valet av att gå på en fest eller inte kan vara avgörande för om du träffar ditt livs kärlek och valet att berätta om en otrohet kan visa sig vara avgörande för om man sedan flyttar eller stannar kvar. Vi står ständigt inför val och det ä barar vi själva som kan bestämma över våra egna liv, det är bara vi som har makt att förändra våra liv och påverka våra liv. De små valen blir tillslut bli det stora livet. Läskigt, men häftigt att tänka på. Jag återkommer ofta och gärna till denna tanke.

Några minuter eller timmar extra per dag hade inte skadat. Jag inser först nu att vi hade några elever på besök från en nia idag och att jag knappt han ägna dem någon uppmärksamhet. Istället stressar jag runt, ständigt med en halvfull kaffekopp i handen, och försöker hålla rätt på restuppgifter, elevers resultat, människor som behöver hjälp, lektionsmaterial och IG-varnignar. I bästa fall hinner jag säga några ord till mina kollegor varje dag. I sämsta fall hinner jag det inte. Jag älskar mitt jobb, men behöver mer tid och lite mindre saker att göra. Eller så handlar allt bara om att prioritera. Som alltid.

Maktlöshet passar inte mitt rationella beteende, jag måste nog en gång för alla lära mig att jag inte kan styra andras känslor, viljor och tankar.  Men ibland gör det så ont, så ont. Ett djupt andetag, lite bra musik och några leenden gör inte saken bättre, men det kanske gör mig lugnare och gladare. Det är ändå inte jag som har svaren. Om jag ändå hade svaren.

Så var det måndag igen. Något säger mig att detta kan bli en intressant vecka på jobbet. Förändringar, granskningar och sjukt mycket stress. Jag ska försöka hålla humöret uppe och skratta istället för att gråta. Livet blir lite lättare då. Några elever måste nog puschas lite extra också. På onsdag ska höstens alla IG-varningar vara skrivna och jag är rädd att det är fler än vad jag tror. En tråkig sida av lärarjobbet.

Jag är hemma i Stockholm igen. I hallen väntar den största väskan till bredden full med saker att packa upp och dessutom finns hundra andra saker att ta i tu med innan jag går och lägger mig. Jag vet inte var jag ska börja, så jag börjar inte.

En härlig dag med familjen Alm, även om den lilla flickan var förfärligt saknad. Jag bakade faktiskt lite pepparkakor och var dessutom ungsansvarig. Jag fick även tillfälle att återigen fnissa och flamsa med syster, vilket är något av det bästa på denna jord. Det är nog ändå det lilla som är det stora här i livet. Det är de små grejerna man minns, inte de stora och pampiga. Viktigt att komma ihåg när man rusar i kapp till livet och ja, jag kanske borde börja leva som jag lär.

Hursomhelst har jag i alla fall haft en bra helg.