Everybody hurts
Jag har knappt se Idol i år, men när jag hör min alla tiders favoritlåt sjungas av den som jag nog ändå tror jag gillar bäst i Idol faller jag lite lätt dit. En eminent version av Mike Stripes alldeles fantastiska sång var pricken över i:et denna lilla tisdagskväll. Ännu en cirkel är sluten.
REM - Everybody hurts
De gula löven och det varma teet
Imorgon påbörjas stegmätartävlingen på jobbet. Jag ska påbörja dagen med en promenad kring Vinterviken med Anna. Tidigt, tidigt ska vi traska ,men skönt ska det bli. En kickstart på dagen med höstlöv kring våra fötter och orden i våra munnar.
Och så påminde Johanna mig om en minst lika höstig poesikväll på torsdag. Lite te, lite formuleringar och lite leenden. Jag plattar mitt hår, smattrar på mina tangenter och är andas inte lika snabbt längre.
Men då hade bladen inte ens slagit ut än...
Och så påminde Johanna mig om en minst lika höstig poesikväll på torsdag. Lite te, lite formuleringar och lite leenden. Jag plattar mitt hår, smattrar på mina tangenter och är andas inte lika snabbt längre.
Men då hade bladen inte ens slagit ut än...
Lärare i Svenska som andraspråk, det ska jag bli det!
Tre timmar har passerat och jag har återigen knåpat ihop två inlämningar till distanskursen. Jag är långt ifrån den nivå jag egentligen borde ligga på och jag kämpar mest för att få in inlämningarna i tid. Ämnet är ytterst intressant, men jag har ytterst ont om tid och ibland undrar jag om det här var en sådan bra idé ändå...
Inte att missa
Debaser radar upp härliga spelningar och jag skulle kunna gå på var och en av dem. För vem vill missa Hello Saferide, De lyckliga kompisarna, Tiger Lou eller Nordpolen? Det är då man kan känna att man är lyckligt lottad som bor i en storstad.
I natt jag drömde
Det är ändå härligt att vara lite impulisv och göra det man vill göra just då. Lite musik på måndagskvällen gjorde den unik, även om jag nu skriver med halvöppna ögon. Det är dags att sova. Det väntar en fin och ny dag imorgon.
Vem är du?
Jag blandar nog ihop känslor ibland och kanske är det inte så konstigt...
Än är det inte slut
Jag älskar att få saker gjorda. Ja, på riktigt älskar. Många måstesaker har blivit gjorda idag och en dag som började med en promenad där jag inte direkt var den mest uppmuntrande vännen, har nu tagit en vändning. Några skrivna uppgifter, igenklistade kuvert och telefonsamtal senare verkar allt så mycket lättare.
Och dagen är inte slut än. Ett träningspass och en kopp kaffe på en livespelning senare kanske den börjar närma sig slutet. Men inte än, långt ifrån än. Det är inte måstesaker, det är saker jag vill göra.
Och dagen är inte slut än. Ett träningspass och en kopp kaffe på en livespelning senare kanske den börjar närma sig slutet. Men inte än, långt ifrån än. Det är inte måstesaker, det är saker jag vill göra.
Vi är huvudpersoner i våra egna liv
En minst sagt omtumlande helg går mot sitt slut och någonstans inser jag vad som är vitkigt i livet, att vi är viktiga i våra egna liv och ska vara huvudpersonen i dem. Ingen kommer någonsin att tacka oss för att vi bränner ut oss själva och kämpar för att alltid åstadkomma lite mer.
Vi måste minnas detta. Jag måste minnas detta.
Jag håller tummarna för de omkring mig, lär mig en läxa genom dem och ska se till att skapa en vecka som är fokuserad på att må bra. Må bra, leva bra och prioritera bra. Prioritera kvalitet och inte kvantitet. Bland alla brustna hjärtan klappar mitt hjärta extra fort.
Vi måste minnas detta. Jag måste minnas detta.
Jag håller tummarna för de omkring mig, lär mig en läxa genom dem och ska se till att skapa en vecka som är fokuserad på att må bra. Må bra, leva bra och prioritera bra. Prioritera kvalitet och inte kvantitet. Bland alla brustna hjärtan klappar mitt hjärta extra fort.
Vacker vänskap
Ikväll kommer sju av Borlängeflickorna hem till mig och det är ganska grymt, för flera av dem har jag delat hela min uppväxt med. Alla våra minnen härstammar från samma ställen. Från den gråa skolgårdens lekar, från fotbollsmatchernas kämparglöd, från mellanstadiedisconas tryckare och från första gången vi drack oss fulla på cider. Deras minnen är mina, även om vi alla har en varsin version av det. Det är värdefullt och det är vackert.
Och det ärviktigt att ha dem runt omkring mig, att bo i samma stad som dem och att få fortsätta dela minnen med dem, för det här är vänskap, när vänskap är på riktigt.
Och det ärviktigt att ha dem runt omkring mig, att bo i samma stad som dem och att få fortsätta dela minnen med dem, för det här är vänskap, när vänskap är på riktigt.
Fri att vara själv
Idag sa någon till mig att frihet är att vara ensam hemma, det är då man känner sig hel. Jag kan nog hålla med. Frihet är att få äta knäckemackor i sin säng utan att någon gnäller över smulor, att bara vara själv en stund och låta tiden passera, att bara låta tankarna flyga och att göra allt på samma gång eller inget alls, utan att någon finns där och stör mina onödiga sysslor.
Frihet är att vara fri och man inser inte hur innerligt viktigt det är, förrän man inte har det längre. Förrän man mister det. Just nu är jag fri. Jag lyssnar på P3 live högt, högt, dricker te och njuter nästa av smulorna som samlar sig i min säng.
Och på tv har jag inte tittat på flera veckor.
Frihet är att vara fri och man inser inte hur innerligt viktigt det är, förrän man inte har det längre. Förrän man mister det. Just nu är jag fri. Jag lyssnar på P3 live högt, högt, dricker te och njuter nästa av smulorna som samlar sig i min säng.
Och på tv har jag inte tittat på flera veckor.
Öppna dina vingar och flyg iväg
Tolv timmar av lärdomar har återigen passerat och om jag någonsin skulle få tid att reflektera över allt det jag möter varje dag skulle jag nog explodera. Varje berättelse är så originell och så stor. Men jag har gått leende genom min dag och avslutat den långa arbetsdagen med att skratta med en kollega och prata filosofi med en annan. En lång, men bra dag och nu väntar en lång, men bra helg.
Overall we did a good job
Tänk att vissa dagar kan innehålla så mycket, medan andra bara försvinner ut i intet. Med Hello Saferides ljuvliga toner i bakgrunden har jag morgontränat med Johanna, köpt nya klänningar, träffat Johanna en gång till, fikat med en gammal och god vän och avslutat dagen med en fincigg tillsammans med Anna och Pelle. Fina vänner i ett fint liv.
Och den där Annika, hon kan nog. Den här skivan kommer att bli historia. Lyssna!
Och den där Annika, hon kan nog. Den här skivan kommer att bli historia. Lyssna!
Min syn på saken, en gymnasielärares verklighet
Ja, man borde väl kommentera sådant här. Det är förstås först och främst förskräckligt att detta kan hända och att det får hända och skolan, vuxna, polisen bör såklart uppmärksamma tecken på ohälsa. Dock anser jag att detta är ett större och mer övergripande än så. Det handlar om samhällsstrukturer, om nerskärning i skolorna, om stressiga vardagar och om ett byråkratiskt system där alla länkar inte alltid kommunicerar mellan varandra.
Självklart ska vi i skolan uppmärksamma när något inte står rätt till, det är vår plikt. Det är vår plikt att se, att bedöma och att ta det vidare, men det är ett politiskt beslut att avskeda lärare och rektorer när eleverna i de kommande årgångarna blir allt färre och att inte sätta in resurser direkt. Att bränna ut sina lärare. Det är ett politiskt beslut att skjuta problemen framför sig och ibland är inget rop på hjälp högt nog. Då kan det sluta så här.
Fokusera på vad som är fel på systemet, inte vad som är fel på personen.
Självklart ska vi i skolan uppmärksamma när något inte står rätt till, det är vår plikt. Det är vår plikt att se, att bedöma och att ta det vidare, men det är ett politiskt beslut att avskeda lärare och rektorer när eleverna i de kommande årgångarna blir allt färre och att inte sätta in resurser direkt. Att bränna ut sina lärare. Det är ett politiskt beslut att skjuta problemen framför sig och ibland är inget rop på hjälp högt nog. Då kan det sluta så här.
Fokusera på vad som är fel på systemet, inte vad som är fel på personen.
En sanning långt bortom ytan
De små orden, som anspelar på så mycket mer, slutar sedan i en stor och grym helhet. Men i de där lilla och stora kommer något innerligt, från någon som inte verkar vara så innerlig och jag är mest glad att jag får veta. Att någon får veta. Vi vet så lite om varandra ibland.
Och vi tror så mycket.
Och vi tror så mycket.
Det var lite lättare när du var här
Efter tre timmar med reflektioner om makt, etnicitet och skola är jag nu lite mer i fas. Kanske hinner jag dricka te med Anna och Hanna imorgon, istället för att slava vid datorn, smattrandes på tangenterna eller ha huvudet hängades över böckerna eller över rättningshögarna. Jag behöver veta hur de mår, flickorna.
I en häktisk vecka bland planeringsmöten, friluftsdagar, fikan, vinkvällar och hemresor vill jag hinna allt. Jag vill allt och jag tumlar runt bland måstena för att hinna dit. Jag hinner nog, för jag brukar hinna.
I en häktisk vecka bland planeringsmöten, friluftsdagar, fikan, vinkvällar och hemresor vill jag hinna allt. Jag vill allt och jag tumlar runt bland måstena för att hinna dit. Jag hinner nog, för jag brukar hinna.
Men ibland var allt lite lättare när Du sa till mig att jag hinner, att det ordnar sig och att jag är bra. Sedan gjorde du lite kaffe åt mig och drog en hand igenom mitt hår. Jag hoppas jag förstod hur bra jag hade det, hur bra du var, hur bra vi var. För det var vi.
Ett grönare gräs och en svart himmel
Inte förrän jag stirrar bortåt, kommer du att titta åt mitt håll och när du väl gör det kommer du inte att vara intressant längre.
För en lång, lång tid
Tre systrar var en riktig höjdarföreställning och upprymda av teaterns kraft blev det en lång kväll ute på stan. Då mamma gett upp traskade vi systrar och vårt följe vidare, och spenderade slutligen kvällen på Debaser, med både kända och okända ansikten. Det är konstigt när någon dyker upp på fel ställe sådär. Allt blir så fel, men ändå så rätt.
Några timmar senare var det dags för brunch hos papsen och den brunchen får man kämpa länge för att slå. Vi var trötta, men lyckliga och glada att vi har varandra.
Nu är jag inte ensam, men själv igen, så underhåll mig gärna. Jag gillar att bli underhållen ni vet, men inte att vara ensam och sanningen är faktiskt den, att efter en hård kväll ute är sanningen inte ett dugg bättre än vad denna bild visar:
Några timmar senare var det dags för brunch hos papsen och den brunchen får man kämpa länge för att slå. Vi var trötta, men lyckliga och glada att vi har varandra.
Nu är jag inte ensam, men själv igen, så underhåll mig gärna. Jag gillar att bli underhållen ni vet, men inte att vara ensam och sanningen är faktiskt den, att efter en hård kväll ute är sanningen inte ett dugg bättre än vad denna bild visar:
Tre av ett slag och en liten mamma
Så är vi då tillsammans igen och mycket vatten har flytit under våra broar sedan vi sågs sist. På Gotland existerade en annan verklighet och kanske nästan ett annat liv, ett semesterliv och en skuggbild av något som skulle kunna kallas verklighet. I ett kallt Stockholm finns mycket att prata om, men solen skiner på oss, som den oftast gör. Tillsammans skiner vi starkare.
Vi skapar uppståndelse på tunnelbanan genom att trotsa tysta normer, vi letar oss fram på Söders gator eftersom att jag aldrig lär mig hitta vägen fram, vi förgiftar mig med gammal lax som legat för länge i frysen och vi äter Marabou och återskapar en fantastisk gårdagskonsert.
Och så sover vi, tre stycken i samma säng, avslutar dagen med ett gammalt OC-avsnitt och skriver några rader till de vi vill skriva några rader till. När vi är tillsammans är det svåra enkelt och det mesta rätt gult.
Bland tusentalas av fjärilar och viva la vida
Okej, jag kommer aldrig mer kunna se en konsert och tycka att det är mäktigt igen.
Det här var det mäktigaste av det mäktigaste. Punkt.
Och precis där var vi.
Det här var det mäktigaste av det mäktigaste. Punkt.
Och precis där var vi.
Nu är tiden kommen och inget ska få den att gå förbi
Jag var 19 och satt i mitt trånga, lilla, fina studentrum i Gävle. Morgornarna tillbringade jag med att läsa medieböcker med MTV i bakgrunden. Ja, mest gjorde jag nog annat, drack kaffe med korridorspolarna och så, men böckerna låg i alla fall där, väl synliga på sängen. Och så kom den där låten: In my place tror jag visst det var eller kanske var det Yellow och jag var fast: jag hade ett nytt favoritband.
Det har gått sju år sedan dess. Sju år, kan ni tänka er och idag ska jag äntligen få se dem: Coldplay. Lillan och jag ska få se dem!
Det har gått sju år sedan dess. Sju år, kan ni tänka er och idag ska jag äntligen få se dem: Coldplay. Lillan och jag ska få se dem!
Om nu vore här och här vore nu och tiden blev lite extra lång, skulle jag sjunga milda sånger för dig.
Jag vet inte riktigt var jag själv tar vägen ibland. Det finns så mycket som är så centralt och så mycket som händer på en och samma gång. Jag låter telefonen ringa, sms:en bli obesvarade och rättningshögen ligga. Och så förtränger jag allt för en sekund och antingen skrattar jag eller så gråter jag. Inte riktigt gråter, men ändå. Det heter väl skratta och gråta, antar jag . Svär är nog det jag egentligen gör.
Men nu är Lillan här och imorgon väntar Coldplay och om jag kunde fixa hela världen så skulle jag göra det, men jag kan inte fixa någon och det är mycket som faller mellan mina fingrar. För mycket.
Imorgon är en annan dag. Jag hoppas allt blir gult. Gult som gula sidorna och Chris fina låt och ett fullsatt Globen i fina färger.
Men nu är Lillan här och imorgon väntar Coldplay och om jag kunde fixa hela världen så skulle jag göra det, men jag kan inte fixa någon och det är mycket som faller mellan mina fingrar. För mycket.
Imorgon är en annan dag. Jag hoppas allt blir gult. Gult som gula sidorna och Chris fina låt och ett fullsatt Globen i fina färger.
Och om vi blandar lite blir allt så tydligt
Allt flyter samman så fint. Jag läser elevtexter om identitet och kultur, funderar lite på nästa kurslitteratur om etnicitet och skola, har undervisat min första timme i Svenska som andraspråk och diskuterar livet med Johanna under vår andra höstpromenad för denna vecka. Allt skapar en fin enhet och jag blandar lite av varje. Jag skapar utifrån en samlad enhet och tycker om det jag gör och jag tycker om det jag lär mig. Varje dag lär jag mig.
Ett snällt leende
Att skratta åt företeelsena i ens liv kan vara oerhört befriande ibland och jag ler åt mig själv, för jag skrattar från botten av mitt hjärta. Befriande. Ett befriande och snällt leende. Kanske har saker i mitt liv en tendens att fixa sig som sig bör ändå och jag är glad över hur det blev. Lite besviken, men ändå glad.
Jag önskar att jag hade vetat
Vi borde inte döma varandra förrän vi har lekt samma lekar, känt samma känslor och hanterat samma stunder. Vi borde inte kolla svart eller ge konkreta råd, för vi skulle inte ha följt de råden själva. Vi skulle inte ha hanterat saker annorlunda och vi skulle inte ha kunnat styra våra känslor. Det är bara sådant vi tror när vi inte känner samma känslor själva, när vi inte känner det där svarta och jobbiga, det där bekräftande och sköna eller det där härliga och fina. När vi inte deltar på samma spelplan.
Och det är sådant jag önskar att jag hade vetat.
Det är nu vi lever
Jag jobbar, pluggar, umgås och är frustrerad. Tiden räcker inte till och jag försöker ta en sak i taget, men flyr, vänder mig om och gör något annat istället. Anna säger att hon behöver kniven mot strupen för att få saker gjorda. Jag tror att det gäller mig med och de där sociala lekarna, de där samtalen och det där tramset, det måste alltid få plats i mitt liv. Utan det är allt trist och tråkigt och vem vill vänta på att livet ska börja? Livet ska vara nu, stressigt eller ej, och nu pågår livet. I ett hisnande tempo pågår det.
Just because I´m losing, doesn´t mean I´m lost
Jag gråter nästan redan nu, jag undrar hur det ska bli på torsdag...
Coldplay -Lost
Nu har det slagit slint
Att köpa blommor är tydligen oerhört osexigt enligt Anna, så istället skickade hon med Hanna och mig blomskott hem. Jag som inte ens brukar komma ihåg att vattna de få blommor jag har, ska nu sätta liv till några. Jag håller med om att det känns lite spännande, spännande och äkta.
Bland dig och mig
Trots allt spenderade Anna och jag en fin kväll igår med gamla Borlängemänniskor. Vi åt mat, vimlade och socialiserade. Jag avundades Norénbröderna som fick hänga med varandra och gladdes åt att få avsluta kvällen med mina fina. Med Linda och hennes gäng är det alltid öl ända fram på småtimmarna.
Efter en lugn, men ändå händeleserik kväll är förmiddagens brunch exakt vad jag behöver.
Efter en lugn, men ändå händeleserik kväll är förmiddagens brunch exakt vad jag behöver.
100 procent
Mina dagar är tokigt intensiva och vägen mellan framgång och fall är hårfin. Jag pendlar mellan ett leende och ett utbrott och vet inte alltid var jag ska titta. Hade jag inte älskat det jag gör, hade det varit svårt att göra det. Nu är det ganska enkelt och ganska självklart. Dessutom gillar jag ju ett högt tempo och söker mig till det.
Ikväll ska jag dricka rödvin med tjejerna och jag ska njuta av min ledighet, fram till imorgon, då vi ska måla klassrummen i skolan.
Ikväll ska jag dricka rödvin med tjejerna och jag ska njuta av min ledighet, fram till imorgon, då vi ska måla klassrummen i skolan.
Minnen av det fina
Det kan vara smärtsamt att titta på gamla bilder, att läsa gamla texter och att lyssna på musik som betydde något. Det är smärtsamt oavsett hur saker slutade och varför de slutade, oavsett om det handlar om gamla tider, gammal vänskap eller gammal kärlek. Det är smärtsamt, men fint. Fint men smärtsamt.
Kanske är det något man ska undvika eller kanske är det något man bör utsätta sig för. Kanske är det upp till var och en av oss. Vi kan aldrig fly från våra problem, men vi kan hantera dem på olika sätt och vissa problem kanske inte ens finns förrän vi skapar dem. Antagligen för att vi behöver dem. Vi behöver nog smärtan ibland. Smärtan och minnen av det fina.
Kanske är det något man ska undvika eller kanske är det något man bör utsätta sig för. Kanske är det upp till var och en av oss. Vi kan aldrig fly från våra problem, men vi kan hantera dem på olika sätt och vissa problem kanske inte ens finns förrän vi skapar dem. Antagligen för att vi behöver dem. Vi behöver nog smärtan ibland. Smärtan och minnen av det fina.
Kring ett middagsbord
Redan som liten var det bästa jag visste att sitta och lyssna när "de vuxna" pratade. Jag funderade, iakttog och lade in egna kommenterar i ämnet. Jag minns middagarna som livets krydda och jag ville aldrig att de skulle ta slut.
Än idag är det samtalen som jag ofta känner att jag lever för. De där enkla samtalen, som ändå är så komplicerade. Komplicerade och reflekterande utan att jag ens märker det.
Idag har min dag fylls av sådana samtal och jag känner mig hel i själen. Det är sällan som man träffar de som tänker som du, ser på världen som du och samtalar som du, men när man väl gör det, är det bäst att hålla dem hårt. Mister du en, är det inte säkert att det står dig åter tusen, men man kan alltid hoppas.
Än idag är det samtalen som jag ofta känner att jag lever för. De där enkla samtalen, som ändå är så komplicerade. Komplicerade och reflekterande utan att jag ens märker det.
Idag har min dag fylls av sådana samtal och jag känner mig hel i själen. Det är sällan som man träffar de som tänker som du, ser på världen som du och samtalar som du, men när man väl gör det, är det bäst att hålla dem hårt. Mister du en, är det inte säkert att det står dig åter tusen, men man kan alltid hoppas.
Just in time
Från förkylning till huvudvärk och jag skulle kunna vara riktigt arg på min kropp. Det är jag nog också., men sedan finns det saker som väger upp, ett efterlängtat telefonsamtal, ett trevligt lunchsällskap och de sista avsnitten av OC säsong 2. Helt illa är det inte och imorgon har jag tänkt jobba igen. Det är på tiden att jag blir frisk.
Det dumma samvetet
Min kompis firar sin ettåriga bröllopsdag idag och det är rätt grymt tycker jag. Det är grymt att vara så där ultrasäker på att man ska leva tillsammans och att man är rätt för varandra.
Idag skulle vi i alla fall ha firat det hela, med vänner, kärlek och öl. Men hur blev det? Jag hänger hemma och reparear min sjukdom och Hanna har massa jobb att avklara, någonstans långt borta i Dalarnas skogar.
Nu sitter vi där vi sitter med vårt svenska, ohyggliga, dåliga samvete igen och det hjälper ju inte ett skit. Vem blir gladare av det, liksom? Inte hon i alla fall. Och inte vi heller.
Idag skulle vi i alla fall ha firat det hela, med vänner, kärlek och öl. Men hur blev det? Jag hänger hemma och reparear min sjukdom och Hanna har massa jobb att avklara, någonstans långt borta i Dalarnas skogar.
Nu sitter vi där vi sitter med vårt svenska, ohyggliga, dåliga samvete igen och det hjälper ju inte ett skit. Vem blir gladare av det, liksom? Inte hon i alla fall. Och inte vi heller.
Min egen lilla proposition
Tänk om man skulle göra ett expriment: Alla människor fick bara jobba 80% av sin nuvarande arbetstid, men fick behålla sin fulla lön. Det var förbjudet att jobba övertid och istället skulle det finnas en resursbank med människor som går utan arbete, som man kunde ringa in när man behövde hjälp. De skulle introduceras från början, så att de visste exakt vad som skulle göras när det behövdes. Vår stat skulle betala deras lön, medan deras A-kassa därmed blev lägre. Efter ett år skulle staten ha sparat in dessa pengar genom friskare, piggare och effektivare personal på arbetsplatserna.
Lite hypotetiskt kanske och ganska närliggande friåren och sextimmarsarbetsdag (som faktiskt fått positivt resultat). Men tänk så fint det vore och tänk så mycket trevligare livet skulle bli.
Lite hypotetiskt kanske och ganska närliggande friåren och sextimmarsarbetsdag (som faktiskt fått positivt resultat). Men tänk så fint det vore och tänk så mycket trevligare livet skulle bli.
Bland gula löv och kalla morgnar
Vilken fin höst jag ska ha. Jag ska få de finaste av besök och gå på de finaste av konserter och sjunga om gula färger så högt att ingen kommer att finnas kvar på läktaren. Jag har fyra teaterbesök inbokade och lika många festliga tillställningar.
Jag ska dricka litervis med te, hoppa i en miljon gula löv och viska de vackraste av ord rakt ut i höstmörkret. En fin höst. Älskade höst. Med en senapsgul, höstlövsgul mössa på mitt huvud långt nerdragen över förfrysta öron ska jag möta den. Det vackraste. Du vackraste.
Jag ska dricka litervis med te, hoppa i en miljon gula löv och viska de vackraste av ord rakt ut i höstmörkret. En fin höst. Älskade höst. Med en senapsgul, höstlövsgul mössa på mitt huvud långt nerdragen över förfrysta öron ska jag möta den. Det vackraste. Du vackraste.
Lyft på luren då!
Mormor ringde idag. Hon ringer nästan aldrig, min mormor, för hon är rädd för att störa mig. Idag hade hon fått ont för att hon saknade mig så mycket och vara bara tvungen att ringa. Och så pratade vi om allt och inget en stund, om släktingar, om mitt jobb och om Anna som pluggar på konstfack. Det är så enkelt och faktiskt så trevligt.
Om jag ska leva mitt liv utan att ångra det jag inte gör, hur kommer det sig då att jag väljer att ringa mormor så sällan...? Jag förstår mig inte på mig själv ibland.
Om jag ska leva mitt liv utan att ångra det jag inte gör, hur kommer det sig då att jag väljer att ringa mormor så sällan...? Jag förstår mig inte på mig själv ibland.
Tankarna och jag
Jag spenderar dagen på en stol i mitt vardagsrum. Skrivandes, funderandes, tillfrisknandes. Och saker händer här på min stol. Nya mål sätts upp, nya saker planeras in och nya tankar passerar. Jag ska sitta här tills jag blir frisk, livet är för vitkigt för att passera in en dimma.
Samla krafter och må bra
Att vara hemma och vara sjuk är väl kanske inte riktigt min grej. Det blir mest en kamp mot klockan och sjukdomen. Jag dricker kaffe av tristess, fixar bland kort och sorterar bland minnen, skriver några ord och vilar ögonen på serier. Jag måste vara frisk imorgon, frisk och pigg som en nötkärna. Så är det bara.
Ekonomi är att hushålla med sina resurser
Den stora frågan är hur det kom sig att vi läste Sam. Ekonomi allihopa. Vem startade den trenden? Jag har svårt att se att någon av oss valde det av intresse, när ingen av oss uppskattar det idag. Ingen av de nära. Ingen av oss. Däremot uppskattar vi varandra fortfarande och det är väl det som är huvudsaken. Vänskapen, närheten och kärleken. Men ekonomi? Vem fick oss att läsa det?
Tio år senare.
Tio år senare.
Vad ska vi göra med vår tid?
Vi som lever i en kultur med en linjär tidsuppfattning brukar kunan se tiden som en linje framför oss, där den närmaste tiden är fylld av markeringar. Vi vet dessutom vad som händer när vi fyller 18 eller kanske 65. Vi anser ibland att någon slösar med vår tid eller att tiden går för fort. Vi tycker att tiden är dyrbar och att vi ibland utnyttjar den för dåligt. Vi vet vad vi ska göra klockan nio nästa morgon, vad vi ska göra nästa helg och vad vi ska göra en onsdagkväll om en månad.
De som lever i en kultur med parallell tidsuppfattning ser att tid finns och det kommer mer. De prioriterar nuet och vet att vid varje tidpunkt händer flera saker samtidigt. De är delaktiga i det som sker omkring dem och fokuserar på det, man ger en granne en handräckning, pratar med någon som passerar eller fikar med någon bekant.
Det som är allra viktigast är här och nu och den gemenskap man delar med alla.
Min mage gör ont och jag vill flytta mig bort från mitt linjära, magkatarr och prestationslika samhälle, så snabbt det bara går...
De som lever i en kultur med parallell tidsuppfattning ser att tid finns och det kommer mer. De prioriterar nuet och vet att vid varje tidpunkt händer flera saker samtidigt. De är delaktiga i det som sker omkring dem och fokuserar på det, man ger en granne en handräckning, pratar med någon som passerar eller fikar med någon bekant.
Det som är allra viktigast är här och nu och den gemenskap man delar med alla.
Min mage gör ont och jag vill flytta mig bort från mitt linjära, magkatarr och prestationslika samhälle, så snabbt det bara går...
Jag vill inte tävla mot tiden
Höstens helger börjar fyllas till bredden med trevligheter och har mycket att se fram emot, ändå känns det som att min tid springer ifrån mig utan att jag riktigt får uppleva den själv. Kampen mot klockan har redan börjat och jag är rädd. De där spontana aktiviteterna måste få rum, den där impulsivresan måste kunna upplevas och det där oplanerade mötet måste kunna genomföras.
Jag kanske sätter stopp här, säger att vi får se vad som händer och låter resten av dagarna gapa tomma. Maniana, maniana-livet får inte helt springa iväg från mig. Jag gillar ju att ha det så. Men varför är det bara på sommaren som det fungerar?
Jag kanske sätter stopp här, säger att vi får se vad som händer och låter resten av dagarna gapa tomma. Maniana, maniana-livet får inte helt springa iväg från mig. Jag gillar ju att ha det så. Men varför är det bara på sommaren som det fungerar?
Sinnerman where you gonna run to?
Jag känner en befriande känsla efter att ha tagit tag i något som jag länge har skjutit på. Det där jobbiga är sällan lika hemskt i verkligheten som det är i ens tankar, i ens inre, i ens ångst, så varför vänta med sanningen? Vi kan ändå aldrig fly från våra problem, hur hårt vi än försöker och hur snabbt vi än springer.
Det lilla blir stort och det stora litet och nu finns ingen oro kvar.
Det lilla blir stort och det stora litet och nu finns ingen oro kvar.
Nina Simone - Sinnerman
Söndagsmorgon
DN har verkligen lyckas med sin söndagsbilaga. Den bara osar söndag av den och jag kan sitta i timmar med min kaffekopp och läsa de lagom lättsamma och lagom kulturella reportagen. Jag skulle kunna spendera en hel dag med att läsa förresten, högarna blir bara högre och utklippen bara fler. Jag hinner inte riktigt ikapp, trots att jag ständigt har en bok i min hand.
Idag finns tiden, för idag ska jag vara hemma och kurera mig. Tillsammans med DN, Språksociologi, Den vidunderliga kärlekens historia och debattinlägg om FRA och invandrarpolitik från veckan som gick har jag en del att göra. Det ser jag fram emot. Jag låter kaffet bli min vän och avslutar med en midddag hos pappa.
Idag finns tiden, för idag ska jag vara hemma och kurera mig. Tillsammans med DN, Språksociologi, Den vidunderliga kärlekens historia och debattinlägg om FRA och invandrarpolitik från veckan som gick har jag en del att göra. Det ser jag fram emot. Jag låter kaffet bli min vän och avslutar med en midddag hos pappa.
En bitter människas bekännelse
Jaha, då är jag officiellt sjukförklarad då. Jag var sekunden ifrån att svimma på H&M på Drottninggatan idag. Vägen ner till T-centralen var en väg av strategi och pina, innan jag äntligen kunde sjunka ner i ett säte på tunnelbanan med en Cola i ena handen och en Snickers i den andra. Väl hemma bad sjukrådgivningen, mamma och min kropp mig att vila, inte dra iväg på trevligheter hos Johanna. Två veckor med förkylning och värkande kropp är mer än nog.
Snopet. C-vitaminbrus (som jag avskyr), grönt te, neseril och glass i stora lass (som jag älskar) får nu sällskapa mig ikväll. Inte direkt som jag tänkt mig, att vila är inte min grej, men förmodligen är det vad jag behöver. Nu hejar jag på min kropp i första hand och Sverige i VM-kvalet i andra hand. Trevlig kväll, hörrni!
Snopet. C-vitaminbrus (som jag avskyr), grönt te, neseril och glass i stora lass (som jag älskar) får nu sällskapa mig ikväll. Inte direkt som jag tänkt mig, att vila är inte min grej, men förmodligen är det vad jag behöver. Nu hejar jag på min kropp i första hand och Sverige i VM-kvalet i andra hand. Trevlig kväll, hörrni!
På en balkong någonstans i Hägersten
Det är när jag vaknar för andra lördagsmorgonen i rad och tänker att: "äch, jag drar in till Söder en vända" som jag inser hur mycket jag uppskattar att bo i Stockholm. Det är när jag helt okomplicerat kan hämta ut biljetter till en Tjechovpjäs ena dagen, träffa en gammal kompis och dricka vin en annan dag och gå på klubb en tredje dag, som jag förstår vilket kulturellt kapital jag besitter.
Det är när jag varje dag vaknar upp i samma säng, i samma härliga stadsdel och går till samma fina jobb som jag inser att jag trivs med mitt liv. Det är min egen plikt att göra mina vardagar till en rad fina minnen och det är exakt vad jag gör.
Jag är nöjd. Det är jag verkligen.
Det är när jag varje dag vaknar upp i samma säng, i samma härliga stadsdel och går till samma fina jobb som jag inser att jag trivs med mitt liv. Det är min egen plikt att göra mina vardagar till en rad fina minnen och det är exakt vad jag gör.
Jag är nöjd. Det är jag verkligen.
En framtidsvision
Jag ser framför mig hur jag kommer att sitta i mitt hus en dag och medan min man på söndagsmorgornarna läser DN och stökar i köket, fyller han på min kaffekopp och låter mig fortsätta läsa den nyaste facklitteraturen och skriva några ord på min avhandling. Han låter mig hållas, för han vet att det gör mig lugn. Att kunskap gör mig lugn.
Efter några timmars stökande, var och en för sig, har jag fått min dos och har tid att spendera min tid med honom istället, ute i den friska luften, hand i hand. Kanske springer några små barn omkring runt våra ben. Skrattandes. Och vi tittar på varandra i samförstånd och ler. Det är det här som är vårt liv. Ett vackert liv.
Efter några timmars stökande, var och en för sig, har jag fått min dos och har tid att spendera min tid med honom istället, ute i den friska luften, hand i hand. Kanske springer några små barn omkring runt våra ben. Skrattandes. Och vi tittar på varandra i samförstånd och ler. Det är det här som är vårt liv. Ett vackert liv.
Peppar med pop
Jag bakar familjen Alms tacopaj till Fritte och mig, en vegetrisk variant med min nufunna vegtacomix. Vi har laddat med naturgodis och jag peppar med äkta pop av bästa slag och spelar lite yatzy. Jag har tagit ledigt tills Lillan kommer och Coldplayar med mig och det kommer att finns en natt för bara henne och mig, och Chris och Stockholm. Imorgon får jag återvända till Hornstull och jag ler redan idag. Jag fångar dagen och ler med den.
Timo Räisänen- Let's kill ourselves a son
Jag fick en kommentar som är värd att publiceras...
Detta är vad vi borde få veta lite tidigare om livet:
att det är aldrig för sent att börja om.
att framtiden inte är läskig utan spännade.
att gymnasiet är startskottet för framtiden.
att människor alltid är/kommer vara olika och det måste accepteras.
att kunna sammarbeta är den vikitgaste förmågan.
att våga tala inför andra ger mod till att våga ännu mer.
Och jag vill gärna fylla på med att säga:
att inget någonsin blir som vi tänkt oss, men
att allting ordnar sig tillslut.
Tack, Emma.
att det är aldrig för sent att börja om.
att framtiden inte är läskig utan spännade.
att gymnasiet är startskottet för framtiden.
att människor alltid är/kommer vara olika och det måste accepteras.
att kunna sammarbeta är den vikitgaste förmågan.
att våga tala inför andra ger mod till att våga ännu mer.
Och jag vill gärna fylla på med att säga:
att inget någonsin blir som vi tänkt oss, men
att allting ordnar sig tillslut.
Tack, Emma.
Meningen med livet?
Jag fnittrar åt Fritte, babblar med Karro och är ganska glad att jag ringde det där samtalet ändå. Vissa saker måste hanteras och inte bara trängas bort. Något fattas mig och jag saknar en del av det som var, men inte den stora helheten och jag är egentligen nöjd med hur det blev. Inget blir någonsin som vi tänkt oss, men saker och ting kan ändå ske för en mening. Vi lär oss något av allt och jag lärde mig massor av det här, så egentligen borde jag vara nöjd. Mycket nöjd. För mer än så här har jag aldrig lärt mig av något.
Du säger det handlar om mig, jag säger det handlar om dig
Jag lyssnar på den där låten som jag älskade för hundra år sedan eller sju år sedan kanske det var. 2001. Jag dyrkade den, catfightades till den och kunde varje ord i den. Nu kommer den tillbaka och talar till mig med ett öppet hjärta. Varje ord träffar mig och jag inser att livet är så där ironiskt som vi bara tror att det kan vara. Jag är glad att den kommer tillbaka och jag är glad att jag förstår och att jag inte längre är där. Men ironiskt, det är det.
Stanna där
Jag skulle vilja köpa lite tid och gärna lite friskhet!
Kulturen, språket och jag
Jag kan inte slita mig från min språksociologibok som både är fantastiskt bra och dessutom ger mig en repetition av det jag tidigare lärt mig. Mediekommunikationen, mångkulturalismen, svenskan och pedagogiken, Bourdieu, Saussure, Ambjörnsson och Hirdman, allt i en fantastisk blandning av kulturellt och ekonomiskt kapital, konnotationer och ungdomsspråk och jag bara ler och fortsätter att läsa.
Nu ska jag gå och undervisa i ämnet. Lyckos mig!
Nu ska jag gå och undervisa i ämnet. Lyckos mig!
Det lilla och det stora
Efter en intensiv men spännande dag för både mig och Hanna var en fika på Sofo behövligt. Nu sitter jag hemma med en kopp te på ena sidan dator, en påse godis på andra sidan och laddar inför att Idol ska börja. Det meningslösa avlöser det meningsfulla och det känns som en ganska bra mix just idag.
JO&JO - en kärlekshistoria
Det är det här som är hoppet om kärleken. Det är de som är hoppet om kärleken. Om den sanna kärleken.
Se hur de ser varandra, hur de ser på varandra och hur de inte ser någon annan. Jag är obeskrivligt, ofattbart, oundvikligt, riktigt ärligt glad att de finns, att de visar mig detta och att det just är de som gör det. Kärleken personifierad. Tack, raringar! Tack för att ni finns exakt där.
Se hur de ser varandra, hur de ser på varandra och hur de inte ser någon annan. Jag är obeskrivligt, ofattbart, oundvikligt, riktigt ärligt glad att de finns, att de visar mig detta och att det just är de som gör det. Kärleken personifierad. Tack, raringar! Tack för att ni finns exakt där.
Stockholm, Dalarna och Borlänge
Eftersom att halva Borlänge bor i Stockholm, bor även hälften av mina vänner här. Minst. Vi utnyttjar det och är ett tjejgäng som förösker att ses och hålla ihop med jämna mellanrum, sådär allihopa tillsammans, istället för bara två och två som vi alltid annars gör. Ja, tjejer ni vet. Detta är dock ingen enkel match.
De sista gångerna har våra tjejkvällar gått i stöpet och slutat med en tillställning på tu man hand. Hanna och jag har hängt och jag har absolut inget emot det. Bättre vän får man söka länge efter, med en sådan där lykta ni vet, utan att hitta. Nu har vi i alla fall lyckas, Hanna och jag. Om några veckor smäller det och konstigt nog verkar alla kunna. Jag laddar redan och ser framför mig hur dalmålet kommer att erövra Söders gator.
De sista gångerna har våra tjejkvällar gått i stöpet och slutat med en tillställning på tu man hand. Hanna och jag har hängt och jag har absolut inget emot det. Bättre vän får man söka länge efter, med en sådan där lykta ni vet, utan att hitta. Nu har vi i alla fall lyckas, Hanna och jag. Om några veckor smäller det och konstigt nog verkar alla kunna. Jag laddar redan och ser framför mig hur dalmålet kommer att erövra Söders gator.
Traumatiska fester
Den här låten peppar mig varje trött morgon. Försök att vara ledsen, opeppad eller uttråkad till den. Försök. Det är omöjligt.
Det finns även andra låtar som får mig att vakna, men de får ni vänta på till en annan dag.
Black kids - Partie traumatic
Det finns även andra låtar som får mig att vakna, men de får ni vänta på till en annan dag.
Black kids - Partie traumatic
Galet
Saker och ting förvirrar mig och något säger mig att jag förvirrar mig själv genom att fly från det som förvirrar mig.
Det här är min framtid!
Kurslitteraturen till min distanskurs Migration, kultur och kommunikation har anlänt och det är med förtjusning jag tittar igenom böckerna. Det mesta är en repetition av sådant jag läst innan och i referenslistorna känner jag till de allra flesta. Jag facineras och intresseras.
Och det slår mig, så där snabbt och impulsivt som det alltid gör: det är så här jag ska gå vidare. En dag ska jag inte jobba som gymnasielärare längre, utan då ska jag forska i språksociologi och intergration och sprida min kunskap om det. För det är det här jag älskar och det är just därför jag facineras av Kehmiri: han gör exakt vad jag drömmer om att göra. Inget annat.
Och det slår mig, så där snabbt och impulsivt som det alltid gör: det är så här jag ska gå vidare. En dag ska jag inte jobba som gymnasielärare längre, utan då ska jag forska i språksociologi och intergration och sprida min kunskap om det. För det är det här jag älskar och det är just därför jag facineras av Kehmiri: han gör exakt vad jag drömmer om att göra. Inget annat.
Fem gånger gud
Jag får med mig 35 av 40 elever till att gå på Fem gånger gud på kvällstid och jag tror att den pjäsen är ett perfekt sätt för att lyfta en annars så tung kurs som Svenska B. Strindberg, språkets dimensioner och politik. Jobbiga lärare och slöa elever. Jag ser fram emot det och det verkar som att eleverna ser fram emot det. Nu gäller det bara för mig att ge eleverna en kreativ höst fram tills dess. Det är mitt ansvar. Det är mitt ansvar att visa dem hur fantastisk litteraturhistorien kan vara.
Kvällsfikat
Jag har druckit te och levererat sanningar hos Anna. Hos Anna finns bara sanningar och alla fina omskrivningar som sminkar vår värld klär vi genast av. Vi är bara människor och att låtsas något annat är enbart dumt. Våra känslor är våra känslor och inget vi ska försöka att förklä i passande kostymer eller dölja genom mörka masker.
Några timmar senare är vi lite närmare vårt inre och förstår oss själva lite bättre och så unika är vi nog inte. Det är ännu en illusion av vad vi kallar verklighet.
Några timmar senare är vi lite närmare vårt inre och förstår oss själva lite bättre och så unika är vi nog inte. Det är ännu en illusion av vad vi kallar verklighet.
Kom igen nu då!
Jag verkar aldrig få bli frisk och jag har inte energi till allt som tar energi av mig. Istället ramlar jag, tappar jag saker, är jag lättirriterad och blir jag sjukligt slut av minsta ansträgning. (Ja, i dubbel bemärkelse...)Jag tappar tråden och är stapplar bland orden.
Jag äter vitaminer, dricker te och vatten och kanske lite för mycket kaffe och jag tar hand om mig. Tar hand om mig någolunda i alla fall. Det enda jag vill är att bli frisk, att träna, att få må bra, men det verkar tydligen vara för mycket begärt av min kropp.
Jag äter vitaminer, dricker te och vatten och kanske lite för mycket kaffe och jag tar hand om mig. Tar hand om mig någolunda i alla fall. Det enda jag vill är att bli frisk, att träna, att få må bra, men det verkar tydligen vara för mycket begärt av min kropp.
Vad vill du veta?
Ständigt hör jag kommentaren "varför fick vi inte lära oss det i skolan?" och jag blir livrädd. Jag står med makten att påverka och förändra, men även rädslan att glömma. Rädd för att det bara blir det som jag önskar att jag hade lärt mig, inte det ni andra hade velat veta om livet och överlevnaden. Rädd för att mina elever ska säga samma sak om tre år.
Så, var brast skolan någonstans? Vad önskar ni att ni hade fått veta innan ni entrade vuxenlivet?
Så, var brast skolan någonstans? Vad önskar ni att ni hade fått veta innan ni entrade vuxenlivet?
En ny tid med nya skor
Jag har ett par nya, vita Converse på mina fötter. Exakt som mina gamla, men utan hål och fläckar. Ändå är jag tom, jag saknar mina gamla trotjänare. Vi hade gått igenom mycket vi två. Gått igenom leriga ängar i Hultsfred, blöta kvällar på kalla gator och soliga sommarnätter som aldrig ville ta slut. Nu är det en ny tid, ett nytt liv och ett par nya skor. Det blir nog bra det också tillslut. Nya historier ska skrivas.
