En illustrerad konstruktion av verkligheten

Idag konstaterar jag bara att studentlivet inte är så mycket att gnälla över ändå. Denna dag är en hetl vanlig pluggdag vilket innebär att jag har tid med lunchspinning, fika med K och bio ikväll. Plus att jag har tid att sitta här och slöa. Det är bara att inse att detta förmodligen är sista året jag har tid med ett sådant här lyxliv. Men å andra sidan har jag inte haft semester sedan jag var 16, något att jämföra med alla sommarlov jag har framför mig!

Nu hoppas jag bara att den kära Alliansen skyndar sig att ta bort taket för hur mycket en student får tjärna. Så mycket som jag har plågats av dessa regler så tycker jag att jag är värd att få lite nytta av det jag jobbat också. Förövrigt det enda positiva med en blå regering. (Förutom att man får tjärna 36 000 kronor utan att skatta.)

Så skynda skynda, låt mig tjärna mina pengar!

Vaknade upp i ett nytt land. Ett blått moderat land. Vid första anblicken kanske det inte känns så himla hemskt ändå. Men ju mer man tänker på det, desstom hemskare är det. Snart kommer vi ha ett land där de arbetslösa får mindre pengar medan de förmögna får mer, våra sjukhus är privatägda, sjuåringar blir dömda efter deras kapacitet och tolvåringar får betyg. Dessutom kommer vi att leva i ett land där vi får mer pengar i handen efter skatt. Pengar som bara är en bråkdel av vad vi ska betala i nya högre avgifter hos a-kassa, tandläkare och läkare. Jag håller alla tummar jag har och blundar och ber en bön till någon som kanske möjligtvis hör mig att Lejonborg för bövelsen inte får igenom sin helt sinnessjuka språktest!

Hm, jag är oroad. Väldigt oroad. Kanske inte över mitt eget liv och min egen ekonomi, men över andras. De stackarna som inte har ett fast jobb, de som ofta är sjuka eller de som är ensamstående.

Något som glädjer mig är ändå att denna valrörelse är över. Jag är trött på att höra samma argument bollas hit och dit. Jag är trött på alla som är rädda för att diskutera och jag är ritkigt trött på mig själv som alltid, alltid bara måste starta en politisk diskussion. Undra hur trött alla andra är på mig?

Mitt stora fråga så här dagen efter valet är dock varför människor inte vill säga vad de röstar på. Skäms de för vad de tycker eller vad är det frågan om? Lägre än lägst enligt mig.

Såg på Nyhetsmorgon imorse och döm om min förvåning när killarna i Mando Diao helt plötsligt säger något som skulle kunna vara positivt för vår lilla stad. Dessa killar som så länge tagit avstånd och menat att det mesta är skit.

Att vara Borlängebo är något som allt som oftast betraktas med stor förakt. Särskilt av ungdomar och särskilt om man har tänkt stanna kvar i stan för en längre tid. Under min tonår och fram till min 22 års dag ansåg jag att det värsta som skulle kunna drabba en var att man blev fast i stan, jag betraktade de som blivit kvar med sina killar i stan som de stora förlorarna och undrade vad man egentligen kunde tycka var bra med denna till synes lilla industristad utan statskärna.

Då jag för ett par år sedan flyttade till Stockholm i ren förtvivlan över att kunna fastna i Borlänge med min pojkvän började mina tankar förändras. Jag älskade Stockholm( och gör det fortfarande) men jag insåg även de bra sidor en liten stad för med sig. Någon saknar dig på gymmet när du inte varit där på länge, du möter någon du känner när du är ute och går och det tar bara ett par minuter att cykla till en kompis för att dricka kaffe.

Boende i Stockholm insåg jag nackdelarna med distansförhållande, jag upptäckte ensamheten när ingen hejade på dig på stan och jag förstod att trots ett stort utbud så gick man ändå till kvarterskrogen.

Då jag flyttade hem igen såg jag inte längre ner på de som bodde i Borlänge. Däremot kommer jag aldrig ändra min åsikt om att det finns något positivt med att aldrig lämna stan. För det ligger en hel del i att man inte inser vad man har förrän man inte har det längre. Dessutom blir alla ställen tråkiga i längre, eller de blir i alla fall vad man gör det till.

Som mogen 24 åring trivs jag rätt hyfsat i min lilla stad. Men fasen, jag är lite sugen på att bege mig till vår huvudstad för något år till. Vi får se vad som händer efter examen, hursomhelst är ju distansförhållanden  till för att inse vad man har, innan man i tristessens tecken förlorar det.

Prison Break, jag vet inte vad ni tycker, men är det inte uppschasat? Någon på p3 tog idag orden ur min mun när han sa att:" Det tar tolv avsnitt för dem att komma fram till rymningen, sen misslyckas dem, då blir det tolv avsnitt till innan de kan försöka rymma igen..." En ångestframkallande serie som inte kommer framåt är vad det är.

Så nu är A på arbetet, videon är på inspelning och jag sitter här och PrisonBreakvägrar.

Imorn ringer min klocka samtidigt som A slutar arbetet. Tidigt tidigt seminarium. Sen blir det Gävle och syster för hela slanten. Titta på hennes nya lya, äta nybakt bröd och mysa, enligt hennes planer. Äntligen är hela systerskalan återförenad, om så bara för ett knappt dygn.

Löpningen idag gick bättre än förmodat, så nu satsar jag nog på en fortsatt karriär, så fort Js träningsvärk gått över...