En illustrerad konstruktion av verkligheten

Inte förrän vid frukosten idag slog det mig att man kanske ska ha förväntningar på det nya året. Tankar kring vad man vill göra, vad man vill åstadkomma och vad man vill att det ska innehålla. Förväntningar på det nya, fina, stora som kommer att vänta en. Jag har inga.

Eller, det är klart jag har. Jag vill ha ett år med massa upptåg och söta vänner omkring mig. Ett år som resulterar i många minnen, många äventyr och fina dagar som avlöser varandra. Jag vill utvecklas i mitt yrke, gå några kurser, göra något för det jag tror på och förverkliga de där tankarna och visionerna som bara ligger och gryr i mitt inre.

Jag vill göra det jag gör. Göra det jag gör fast lite bättre, bli lite bättre, fundera lite mer. 2008 tog mig med storm och 2009 kanske är året då jag landar. Landar och göra det jag gör bäst. Det är det vi ska göra. Och i år är året jag ska förverkliga. Förverkliga och le mer än någonsin. Förutom det har jag inga förväntningar.

Sedan jag lämnade vår stad för Stockholm har jag inte tyckt att staden haft så mycket att erbjuda mig. Snö förstås, snö och mamma och Peace and love och alla dess upptåg. Men sedan: tomhet, grå betong och ett köpcentrum som dödar vår stad.

Något har hänt och jag vet inte vad. Plötsligt tackar jag ja till festligheter hit och dit, fikan som stimulerar, möten med människorna och jag tänker att jag kan stanna, bara lite till kan jag stanna. Så jag stannar. Jag stannar och jag har det bra och jag känner att det här är min stad, det här är min hemstad, oavsett hur bra jag trivs i Stockholm har jag en stad att återvända till och känna mig hemma i. Jag känner det och jag tycker om det och jag låter mig själv göra det.

Jag kastas mellan samtalen om de viktiga i livet, om engagemanget och viljan att förändra, till att fnissa hysteriskt åt livets trivaliteter och festernas tillkortakommanden. Men sedan handlar vi vår nyårsmat ändå, skrattar så det ekar genom vinhyllorna och funderar på hur vi ska lösa allt.

Livet handlar kanske inte bara om att ha roligt, men ibland är det rätt vitkigt ändå. Viktigt för att göra det viktiga riktigt.

Kanske är jag lite tokig som tackat nej till den där festen hos Linda ändå, för nu sitter vi här och försöker att styra upp nyår i sista sekund, som vanligt i sista sekund. För nyår innebär nödlösningar i mitt liv. Nyår planeras alltid i sista sekund, år efter år planeras det i sista sekund. Men jag har mina vapendragare med mig och gud, och alla de jag tror mer på än en gud,  ska veta att de inte är några andrahandsval, utan första, första, första. Och det är det bästa vi ska ha, bara det första, bara det bästa.

Ledighet. Jag börjar vänja mig. Det är andra året nu. Andra julen av ledighet. Andra julen utan arbete i mellandagarna, under mellandagsrean. Andra julen med bara julmat, umgänge och vila, vila, vila. Kanske uppskattar jag det så, för att jag aldrig haft det förut, aldrig kunnat bara njuta, alltid fått springa i kapp med dagarna, med tiden, med kvalitetstiden med vännerna. Men det är bra, det är bäst och det är det här som är livet. Ledighet. Jag förstår det nu.

Jag äter gröt till frukost, för jag har fått nog av svullande för några timmar. Jag skjutsar Lina till stationen, för att få hålla i henne för en sekund. Jag önskar jag hade henne nära jämt, för hon äger en stor del av mitt hjärta. Oavsett hur sällan jag får ha henne nära finns hon där i hjärtat. Alltid finns hon där.

Så stannar vi upp i julfirandet. Fixar lite saker. Städar lite. Och ikväll är det festligheter igen, så som det aldrig tar slut av fester på julen och vem vill att det ska göra det?

Hoppet om den perfekta juldagen är nedlagt för länge sedan. Men igår slog upplevelsen förväntningarna med hästlängder. Vi ramlade omkring så som vi alltid ramlar omkring och för varje steg vi tog dyk en ny gammal bekantskap upp, så som de alltid tenderar att dyka upp när man minst anar det. Och natten blev återigen dag efter mycket om och men och när vi vaknade i morse fanns ett leende på allas läppar. Det är så här vi vill vakna, det är så här vi vill ha det, det är så här vi vill minnas Borlänge, om så med färre konsekvenser.

Min mormor och morfar ordnar den finaste av julaftonar och vi firar en jul med mycket skratt men under ett lugn som är få förunnat. Lugn för att vara hos oss. Mamma räknar ut att det är den första julen sedan år 2000 utan pojkvänner vid vår sida och syster adderar och funderar och tänker att det kanske inte är så många jular till utan barn hoppandes omkring oss. Men vad vet vi om framtiden egentligen?

Och juldagen, alltid denna juldag. Vi lagar mat hos mamma som om vi inte redan ätit tillräckligt, väntar på de våra som ska fira julen lite till och lite mer med oss och ser fram emot en kväll bland vännerna, bekantingarna och deras bekanta och allt är nog ganska bra ändå. Eller inte ändå: allt är ganska bra och ganska fint och ganska trevligt.

Julafton. Och allt är precis som det ska vara när familjen Alm firar julafton. Julfrukost och julstrumpa. Svarta kjolar och röda detaljer. P3 och julmusik och chocklad och glögg och promenad och väntan, alltid denna väntan. Väntan på mormor och morfars julbord och väntan på julklapparna, som de uppvuxna barn vi är.

Och så vilar vi lite, äter mycket, umgås tills vi storknar. Och väntar.

"Vill du minnas julafton 2008 som den julafton du sov bort, Ella? Upp med dig nu!"

Okej. Dags. Rött nagellack och en bit ur chokladasken. Och fina stunder med en fin familj.

Puss och God Jul!

Plötsligt förenas alla. Jag äter lunch med Jonte och möter människor, traskar på gator och torg och här och  var och överallt dyker de upp, de som en gång var min vardag. Frågorna börja förändras och inte längre är det så himla viktigt vad du gör just nu utan kanske ltie viktigare hur du mår och hur livet är. Eller så är det bara så jag vill se det. Jag trivs ju.

Och så ses vi allesammans. Fikar fika ur mammas kök, dricker glögg och kaffe och tar hand om varandra ett tag innan alla åker till sina fina familjer. Jag håller i tiden lite, tycker om den, tycker om människorna och tycker om att vara hemma.

I samma stund som vi rullar in på stationen uppenbarar sig snön. Snö, snö, snö och ritkigt jul. Och efter en glöggkväll hos Andy vaknar jag till en långfrukost i kökssoffan. Allt är precis som vanligt och precis som det ska vara. Om bara mitt huvud kunde sluta dunka.

Pappa hade ordnat den finaste av julmiddagar åt oss igår och vi umgicks och pratade tills klockan slog tolv och två av oss sov på varsitt håll i varsin soffa. Jag däremot var pigg som en nökärna och lekte ordlekar som kanske mest var roliga där och då. Och så fick jag julklapparnas julklapp. Ett arvegods från farfar via pappa till mig. En lila Adidasväska adresserad 1979. De finaste av attiraljer ska min Adidasväska bara få innehålla, så som ett minne som man bär runt på utan att vilja släppa taget om, ni vet. Fina saker som man håller hårt.

Och de fina små sakerna och jag ska till Dalarna nu. God Jul, Stockholm.

Jag har köpt nytt smink idag och helt plötsligt blir hela sminkproceduren en fin liten upplevelse igen. Allt blir så mycket finare, så mycket renare, så mycket bättre när man handlar kvalitet och när man har köpt sin lilla fina butt är det något som man bär försiktigt, något man tycker om att titta på, något som gör en lite gladare de där dagarna när inget annat gör en glad. Tills det en dag tar slut.

Som det alltid är med bra saker. De tar slut. Men hellre en fågel i handen än tio i skogen, hellre en riktigt vän än två halvdana, hellre ett bra rouge än två dåliga. Kvalitet. Och nu ska jag sminka mig och sedan väntar årets första julmiddag hos ingen mindre än far min med inga mindre än systrarna mina och kusinerna mina. Det tar inte slut. De existerar. Det är kvalitet.

makeupstore.se

Det var tomt på gatorna i Stockholm idag, så tomt att jag först trodde att jag varit sjuk lite för länge och missat julen. Alldeles ensam spatserade jag sedan in på H&M vid PK-gallerian, vidare in på Åhlens City och alla dess avdelningar. Säljarna var bara mina, tunnelabanevagnen var bara min, t-centralen ekade tom.

Jag var förvirrad. Så jag mötte syster och vi löste ekvationer, adderade och subtraherade. Ingen stannar i Stockholm under jul. Alla flyr till landet. Flyr till hemmen, de egentliga hemmen och alla har redan gjort det. Stockholm vaknar lugnt och somnar ännu lugnare, tystare, folktommare.

Och när vi återvänder till vårt hem imorgon har jag köpt allt jag behöver för att fira julen, fixat alla bestyren och fyllt på alla hålen. I Dalarna finns stressen kvar, för nu har vi alla kommit hem och då är inget som det ska längre. Eller så är allt som det alltid borde vara.

Jag började tvätta när jag kom hem i natt, fylld av energi från Anna. Och sedan var det kört att sova. Några timmar senare vaknade jag igen. Fylld av energi inför dagen: packa stora väskan, handla lite, möta syster vi tåget, fixa och dona, syster två anländer från Alperna, julmiddag hos farsan med kusinerna. Ja, laddad, till tusen. Men svintrött. Nu fick jag  ju aldrig sova.

Det är lördag några dagar före julafton och  våra kroppar är trötta, våra väskor packade och våra klänningar upphängda i väntans tider. Ikväll får allt annat vänta. Ikväll är det Anna och jag. Anna och jag och chipsen och dippen och Colan. Chipsen och dippen och Colan och Love Actually. Japp, japp, japp.

Jag är frisk nog att titta på tv men sjuk nog att inte kunna gå och köpa en chipspåse. Eller, skitsamma med chipspåsen egentligen. Jag vill ha något annat. Jag vill att min syster ska bli frisk så hon kan komma imorgon, jag vill själv bli frisk så jag får lusten att hitta på något skoj, jag vill skina, skina tillsammans. Nu är jag mest ensam, oduschad och eländig. Japp. I andrahand chipsen. Närhet. Jag vill ha närhet och sällskap.

Jag är hungrig och jag är överlycklig för att jag är hungrig. Men Jansson och sill är det enda jag vill ha, så nu kommer pappa med sin inlagda sill och nykokta potatis och jag längtar som ett barn på julafton, ett barn i en harmonisk familj på julafton. Dumt uttryck det där.

Inget blir ju som man tänkt sig och på grund av den här förbannade sjukan fick jag varken ge eleverna en kram eller se dem spela mig idag. Men sådant är livet, antar jag.

Min fejjanfavvosysselsättning är ändå att se vilka man har gemensamma vänner med. Ni vet; du känner en i Malmö och en i Göteborg och så visar det sig att de är vänner med varandra. Som något bevis på att världen är liten.

"Jaha, kommer du från Malmö, känner du x?" är ganska tröttsamt liksom.

Jag reflekterar över terminen som har gått och skriver diplom till de där eleverna som gjort något bra, eller något fint eller de som har växt en centimeter eller två. Det är många. Och jag hade kunnat skriva ett diplom till var och en av dem, utfromat till var och en av dem. Nu går det inte till så. Och jag är rätt handikappad här hemma där jag pendlar mellan frossa och frysningar. Så det blir inte så.  Fast jag skulle vilja.

Jag handplockar en säsong Gilmore Girls istället och tänker att jag är rätt patetisk  som inte bara frossar i feber, utan även i de tjejigaste av serier. Men jag gillar dem. Och nu är jag rastlös. Sjuk och rastlös.

Två panodil, en påse clementiner och en supergryta bestående av både lök och vitlök och purjolök. Jag svettas ur mig sjukdomen och önskar att någon bara kunde hälla ett skimmer över mig så att jag blev frisk. Går inte det får vitlök duga.

Så jag jobbade. Jobbade, umgicks och fyllde tiden med meningsfullheter och meningslösheter. Fyllde tiden så som den gick att fylla. Kentkonserter, klassfester, återträffar och födelsedagsfester. Och jobb, jobb, jobb. Massor av jobb.



''

När jag kom hem idag väntade ett brev på mitt golv. Ett julbrev. Ett brev om året som gått och om innehållet i tiden. Så fint. Så gediget. Och jag undrade varför inte jag gör samma sak, varför skriver jag inte ett julbrev till de där människorna som fyller mitt hjärta med kärlek?

Kanske är det vad jag ska göra imorgon. Kanske är det så man ska fira julen. Fylla den med kärlek. För utan kärlek är vi inget.

Och Linda, hon har värmt mitt hjärta idag. Värmt det och fått mig att inse att jag saknar henne så där mycket som man bara kan sakna någon som ger en något annat än det vanliga och det gör hon. Ger något gediget. Ger något annat. Tack.

Jag fick kämpa när jag skrev de sista omdömena idag. Kämpa sådär mycket som när vägen hem på natten är lite för lång och fötterna gör lite för ont och det enda man vill göra är att stanna, stanna, stanna, stanna eller  helst av allt flyga för att slippa sova ute.

Idag var det så. Jag ville bli klar. Jag var tvungen att bli klar. Min kropp värker så där sjukt mycket och mina lungor kommer snart vara i trasiga små bitar. Och allt är som att vingla hem i för trånga pumps.

De första vi möter inne på Berns är Borlängefolk och lite senare knackar några elever på min rygg, de knackar så försynt att den enda som märker något är Andreas. Inte jag. Stockholm är inte så stort ändå och världen är inte större än att vi har makt att påverka, makt att förändra. Timbak visar vägen med hjälp av Chords och Damn och när konserten är slut ler jag bitterljuvt. Bitter över hur världen ser ut, men glad över att någon skriver sånger om det och glad över att bli underhållen. Glad över att en bra kväll.

Det är plusgrader ute, men det regnar inte idag. Min julstjärna hänger äntligen i fönstret. för mamma hade med sig en sladd åt mig, och på tv sjunger någonslags luciakör. Mest känns det som att det är oktober eller i alla fall november. Inte Lucia. Men vad är lucia? Vad gör man på lucia, när man är för gammal för att lussevaka och komma till aulan för att titta på det där luciatåget och den där Dixgård efter en timmes sömn, men för ung för att ha egna barn som sjunger på dagis. (Eller för ung är jag väl kanske inte, men jag har inga barn att titta på hursomhelst.)

En lussebulle på Wurma, en kopp Glögg från Systemet och en konsert med Timbuk. Det enda jag saknar är snö.

Vi dricker några öl, käkar lite mat. Tittar på Idolfinalen som ingen av oss har ett intresse av men båda tycker är facinerande och äter lite Apelsinchoklad. Sedan somnar vi gott och vaknar till en fin dag och allt är precis som det en gång var. Fint. Och det enda jag vill idag är att dricka litervis med kaffe och hoppa tusentals hopp till Timbuktu.

Den 22 augusti står systrarna och jag längst fram på Coldplay, men om bara en liten stund kommer söta syster och fina familjen förbi för en stund. Snowboardgrejerna ska transporteras hemma, Joanna avvinkas för en stund igen och mamma är mest världens bästa mamma som tar oss dit vi behöver. Och världens bästa mammor finns det inte så gott om som man kunde önska.

Och ibland måste man fatta de där jobbiga besluten, svika det där löftet, bara för att göra det som är rätt, så rätt. En dag kommer du förstå. En dag kommer allt vara lite enklare.

Mina kollegor är fantastiska. Och om man någonstans alltid vill ha det man inte kan få inser jag ändå att det är dem jag vill ha. Just dem. Och det gör mig glad. Efter en middag på Shanti är jag glad. Och imorgon är det torsdag med nya uppdrag. Även det gör mig glad. Godnatt, kära ni!

Imorgon äter vi på Shanti med jobbet, indiskt som kontrast till all julmat och Shanti minsann, när jag får välja. På torsdag lagar jag middag till la familia för då är det dags för Lillan att dra till Alperna. På lördag är det Timbuktu med grabbarna och resten av tiden är det hårt jobb som gäller. Det är juletider och det känns, för kring jul ska man stressa.

Det är så lätt att prata om andras känslor, så svårt att prata om sina egna. Att den här dagen går mot sitt slut känns mest som en befrielse och jag andas ut lite för mig själv.

Julklapparna är åtminstone inhandlade nu och jag tror nästan att jag lever som jag lär, för jag är lite kreativare i år än andra år. Jag pysslar lite mer, tänker lite mer, skapar lite mer. Och kanske blir det bra, kanske blir det inte så bra, men det jag gör gör jag  med kärlek. Kärlek och sådana där äkta känslor, ni vet. Så mycket enklare att visa i handling än att säga i ord.

Jag strävar efter att hitta andra vägar ut. Andra vägar än de materiella, förutsägbara. Det där som ska betyda att vi älskar någon, men som bara är en pryl. En pryl, en julklapp, något att lägga i högen. Så jag användet det jag kan för att förändra min jul. Använder orden till att skapa något annat, till att säga det jag vill säga med den där parfymen, det där tv.-spelet eller den där boken. Säga det och sluta låtsas.

Sluta köpa klappar som ska betyda att "du är värdefull i mitt liv annars hade jag inte spenderat pengar på dig". För det är väl det vi vill säga, det är väl det som är budskapet, tanken med det hela? För är det inte tanken är allt bara en ännu större kontruktion av något vi själva konstruerat. Orden. Det är orden vi vill åt. Tankarna. Känslorna. Viljan. Inte jeansen eller väskan. Jag strävar efter något annat och jag hoppas att jag når ända fram.

Men det finns väl inget ont som inte för något gott med sig. Plötsligt vänder det. Plötsligt har konsumtionssamhället nått sin topp och om inte annat blir vi mer medvetna konsumenter. Konsumenter som tänker efter före, konsumenter som väljer sina varor, väljer sina drag. Konsumenter som inser att konsumtion inte är vägen till lycka.

Och plötsligt så har vi ett socialistiskt alternativ igen. Plötsligt kan vi rösta rött och rösta rött, inte liberalt eller konservativt och det är sådant vi behöver. Alternativet. Alternativet att välja, inte valet att bli styrd. Det är sådant jag gillar.

Kanske hade jag hoppats på den där prinsen ändå, den där prinsen på den där vita hästen som gör sagorna till sagor med lyckliga slut. Kanske levde jag i en illusion om något som inte fanns, för prinsarna är bara pojkar och män med skavanker alla de andra och de lyckliga sluten kan bara trollkonstnärer konstruera och det enda vi själva konsturerar är vår egen verklighet och våra egna drömmar och de ljuva drömmarna bör vi hålla hårt för det är våra och ingen annans, varken prinsars eller prinsessors.

Och så blir det kväll och på söndagskvällar sover man inte, för då finns det ingen sömn, utan då tittar på serier och fastnar i något annat. Och kanske, kanske får jag träffa den minsta av oss alla imorgon och jag håller mina tummar hårt för att hon missar det där tåget, för minuter med Joanna är dyrbara minuter.

Jag har bakat en saffransockerkaka. Jag gör inte sådant så ofta längre. Jag har inte tid och när jag har tid orkar jag inte. Idag har jag tid, idag har jag orkat. Tyvärr fanns det för lite bakpulver, så den blev lite torr. Men ändå. Bakat är bakat och att baka är roligt. Till glögg spetsat med rom blir det säkert fantastiskt dessutom, för romglöggen är just fantastisk.

På en buss från Liljeholmen låter jag mina tankar flöda. Flöda och så fastnar jag. Fastnar i ett ögonblick av lycka. Just exakt då var jag sådär sjukt nöjd, sjukt lycklig, sjukt glad över att jag har det så bra över alla fina i mitt liv, över kärleken till människorna och över något som bara är här och nu och inte sen. Och så berättar jag något för Jonte som ingen annan vet, som ett tecken på att han är en av dem i mitt hjärta, en av dem jag njuter av att känna. Tack.Tack.Tack.

Tack för att ni finns!

I natt fick jag en sms-inbjudan till den där nyårsfesten och någonstans släppte en sten inom mig. En nyårsfestångeststen. Jag vet inte om jag ska gå eller inte, jag vet inte om jag vill åka från Dalarna till Stockholm redan då och egentligen spelar det inte så stor roll. Jag kan lika gärna spendera nyår med att äta middag på tumanhand, med Anna, med mamma, med vem som helst bara det är någon jag tycker om. Men jag är bjuden på en fest, jag har ett val och allt blir så mycket lättare då.

Dessutom har jag en klänning. En liten, minimal, svart klänning som mest av allt liknar ett fodral. Och ikväll kommer några av de fina hit.

Marit Bergman - This is the year

Jag vaknar tidigt med städning i enda sikte. Jag älskar att städa på morgonen, ingen annan som stör, ingen som pratar mig, bara jag och min trasa och mina saker. Överallt mina saker: tröjor, nagellack, tidningar. Och så blir det fint innan klockan slagit tio och dagen är min, bara min att göra vad jag vill med.

Men jag säger att: jo, det finns någonting bra. Det finns något som är fint och roligt och givande och härligt. Det finns människor som skapar oss vår mening, det finns en tid då vi skapar oss vår mening, det finns en verklighet då vi blir vi och inte en grå massa. Och det är sant.  Det finns., Det skymtar. Det upplevs. Ni måste bara få uppleva det.

Men tyvärr, säger jag, det är inte rosa moln och riddare på vita hästar, men det är en känsla och den känslan är fin. Den känslan är värd att leva för. Om inte annat är den det.

Jag spenderar min eftermiddag med något av det viktigaste jag kan göra. Och sedan dricker jag vin med Hanna och co, dricker vin tills jag inser att jag borde äta mat. Och hemma i tv-soffan med en tallrik pasta i knät ser jag att jag fått ett A i kursen jag läste och jag ler lite eller kanske mycket, det är klart jag ler, det är klart jag vill vara bäst. Det är klart jag vill bekräftas. Och så ler jag lite mer. Bekräftelse. Det är klart vi vill ha bekräftelse.

Jag äter gröt och dricker te efter en kvällsteater med eleverna. Fem gånger Gud, så klart. I Skärholmen, så klart. De är så fina mina elever. Så fina, både på insidan och utsidan och jag önskar att de visste. Kloka är de också. Kloka och reflekterande. Något säger mig att chansen är större att de vet det.

I teorin tar allt så lång tid. I tankarna skapas stressen och i praktiken går allt så mycket snabbare. Jag planerar vårens Kommunikationskurs, skriver IG-varningar och rättar uppsatser. På en sekund eller två är allt klart och stressen förintas och försvinner obemärkt förbi. Praktiken är så mycket finare, så mycket enklare. Om hela livet vore så enkelt fanns inga problem, men inte heller några fina lösningar. Vi behöver teorin, behöver tänka, behöver skapa, men vi behöver också handla. Utan handling ingen verkstad och utan verkstad mer stress.

Jag har inte ägt en riktigt festblåsa sedan jag vet inte när. Antingen hittar jag ingen som passar eller så känner jag mig bara så fel, så dum. Som om det inte är jag. Det är det nog inte heller eller det har inte varit. Nu är det. Nu äger jag två. Nu kan jag gå på alla dessa jul- och nyårstillställningar. Yes!

Men Stockholm har en stor jävla nackdel till skillnad från Dalarna. Dessa vintrar. Dessa vintrar är inte vintrar och jag huttrar och fryser av ett totalt mörker och ett konstant regnande. Kaffe, jag säger bara kaffe. Kaffe och sockor och vantar och mössor.  Riktig kyla är inte kall.

Det finns så mycket bra med att vara lärare. Om jag så hade en hel bok att skriva skulle jag ändå inte få med allt. Inte alla vinklar av allt. Att undervisa framför gapande tomma bänkar där elever borde ha suttit hör dock inte dit. Att skriva fulla papper med IG-varningar hör inte heller dit. Det hör definitivt inte dit. Nu har jag ont i min kropp, ont i mitt huvud och vet inte alls hur jag ska lyckas att förändra detta. Förändra är det bara de som kan göra.

Jag tittar lite på julkalendern och kanske är den bra ändå, jag måste nog fortsätta titta. Jag försöker handla julklappar och kanske blir det bra ändå, jag måste bara fortsätta leta. Just nu har jag bara en klapp till mamma. Och jag försöker sätta upp en julstjärna, men det blir inte bra ändå, för sladdarna är slut överallt.


ahlens.se