En illustrerad konstruktion av verkligheten

Gårdagen innhöll allt en festivaldag ska innehålla. Jag träffade gamla vänner och lärde känna nya. Såg underbara band och missade underbara band. Jag hängde i öltälten men blev inte för full. Jag vimlade, umgicks, åt vildsvin och grillade. Jag fick smutsiga skor och klänningen söndersliten. Jag stod längst fram på Mando men längst bak på Marit. Jag fick VIP:a mig in på Maija och jag ägnade inte Alice någon större uppmärksamhet.



Idag väntar en eftermiddagsgrillfest, Elin Sigvardsson, Timbuktu och allas vår Winnerbäck. Blir kvällen hälften så bra som gårdagen så är jag nöjd. Nästan i alla fall.

Det är kickoff för Peace and Love idag. Kristoffer Åström, Florence Valentine och Basutbudet spelar bland annat. Desstuom ska Jonas Hassen Kehmir föreläsa om författarskap. Nice. Men trots att det är festival i vår lilla stad och människor åker land och rike runt är det många av mina vänner som inte ska gå. Vissa tycker att det är för dyrt, andra prioriterar annat. Kanske är det så att vi börjat bli gamla. Men jag vägrar tro att det är så enkelt.

Kanske är jag för gammal för att ha superduperskoj på ängen på Hultsfred med alla sextonåringar, men jag är inte för gammal för att gå ner på stan, lyssna på musik, dricka öl och umgås med vänner. Tvärtom. Det blir man aldrig för gammal för. Till och med mamma ska gå, hon älskar musik, varför ska hon då stanna hemma?

Hursomhelst. Jag är laddad. Jag har tittat igenom helgens outfitar med viss tveksamhet och jag lyssnar in mig på Shout out louds och märker att mer än en låt faktiskt var bra. Det här blir en bra musikhelg. Nu är det bara att hoppas på att graderna stiger något. Annars får vi värma varandra!

Det var många jag-har-just-fått-lönshoppingsugna människor ute på Kupolen idag. Dessutom var vi väldigt få som arbetade. Imorgon bitti klockan åtta är jag där och städar. Frivilligt, men mot betalning. Vi kan inte öppna butiken som ett bombnedslag.

Två timmars arbete väntar och sedan en minst lika lång fika med underbara Marit. Det är alldeles för sällan vi hinner ses så det gäller att ta igen det med råge. Inga kan skvallra som vi! och det är inte bara negativt! Dessutom kanske jag får leka lite med hennes lilla Max som bara blir sötare för var dag som går. Varje gång jag kommer därifrån tror jag att jag vill ha barn, men det vill jag inte, det är bara de som har den påverkan på mig. Den lilla söta familjen och en lätt påverkade Ella.

Det verkar som jag kanske fått en lägenhet i Stockholm. Den är inte världens finaste, men den är heller inte så väldigt dyr. Vi får se hur det går.

Vi fick ett oväntat, men väldigt trevligt besök mitt i telefonpratande, tvättande och matlagande denna enkla torsdagskväll. Inga är så impulsiva som Lina och Per. Eller få är det i alla fall. Jag gillar det. Jag önskar jag var bättre på att inte planera. Istället är jag bäst på det. Men viktiga beslut fattar jag snabbt som blixten och frågar bara magkänslan om råd. Japp. Tvärtom mot vad det borde vara. Eller?


Fina Lina!

Efter att fikat med Anna insåg jag att jag var i behov av mina gymnasiebetyg till imorgon. De var dock spårlöst försvunna. Efter två timmar sorterande av alla de papper jag dragit på mig hittills i livet är de fortfarande försvunna. Typiskt mig. Andreas skakar på huvudet och ser chockad ut. Jag skakar på huvudet och har ångest. Slarvmaja. Men det är tur att det går att få nya. Dock antagligen inte tills imorgon.

Nu är Peaceandlove utsålt. 20 000 besökare och en massa bra band. När jag läser spelschemat känns det som att jag kommer stå vid en scen hela tiden. När jag funderar vidare inser jag att det inte är sanningen. Oberoende av band, festival och människor lyckas jag alltid missa både det ena och det andra, för att umgås. Jag tycker om att umgås. Jag får vara glad att jag sett de flesta av banden tidigare och vet vilka jag ska prioritera. För jag tycker om konserter med.

Förutom alla musik finns debatter och föreläsningar jag självklart ska närvara vid. För vem vill missa Jonas Hassen Kehmir? Inte jag i alla fall. En riktigt cool snubbe och ordkonstnär utan dess like, med ett stort intellekt. Imponerande.

Festivaloutfits för fyra dagar? Låt mig fundera. Först ska midsommar firas.



Bland annat ska Linda sjunga för oss!

Jag har alltid varit övertygad om att om man vill ha ett jobb så får man ett. Det finns alltid Mc Donalds, äldrevård, städfirmor och timvikariat. Vill man jobba, så kan man jobba. Jag gillar inte att man utnyttjar systemet och jag gillar inte att man är för lat för att jobba. Under de senare veckorna har jag dock förstått frustrationen människor har då de söker och söker, men inte får något tillbaka. En död telefon och en lika död mail, förutom något enstaka:

Tack för visat intresse, men tjänsten har gått till annan sökande. Vi spar dina papper till senare tillfälle.

Det är då man är glad att det finns alternativa lösningar. En vikariebank, ett extrajobb och en möjlighet att studera och bli både visare och mer kvalificerad. Jag undrar varför inte alla ser dessa möjligheter. Å andra sidan, hade alla gjort som jag, hade det även varit fullsmockat av sökande på dessa fronter. Det är det inte nu.

För tio minuter sedan kom jag dock på att man kanske kan få resor till anställningsintervjuer på andra orter betalda av arbetsförmedlingen och övervägde att anmäla mig som arbetslös. När jag surfar in på Ams möts jag av en stoppskylt och en stängd sida p.g.a. underhåll. Det var nog inte meningen att jag skulle utnyttja systemet ändå. Tack för den moralkakan.

Och så vänder vi på steken och jag funderar på om Stockholm skulle kunna vara ett alternativ ändå. Staden är underbar och distansförhållande är skit. Ett litet dilemma som jag kan vänta med att ta ställning till.

För övrigt gick löpturen över förväntan. Benen var pigga och lungorna får i alla fall godkänt. En fika med Ida har förgyllt min dag och jag har äntligen hittat en ny ziphood. Jag förbannar mig över att den planerade fikan med Marit blev inställd för en tripp till Stockholm på onsdag. Men, det är klart jag ska åka. Syster Erika är på väg hem från sin Skånetrip och jag längtar efter henne.

Vi är dåliga på att beröma varandra. För dåliga på att ge varandra komplimanger. Hur ofta gånger tänker man inte:

" Gud vilken härlig kompis jag har. Tur att jag har henne."
" Fan vilka snygga armar hon har, tänk om jag hade dem."
" Å, vilken bra blogg hon skriver, tänk om jag också skrev så."

Men vi säger det inte. Inte alltid, i varje fall. Istället maler tanken i hjärnan och man avundas egenskaperna lite för sig själv. Jag fick en komplimang igår och det värmer fortfarande i hjärtat. De små, snälla orden, så enkla men så svåra att få fram. Jag försöker säga vad jag tänker, för att göra andra glada. Det ska de vara. Med mer komplimanger och mer kärlek hade vi haft en bättre värld med människor som kände sig snygga, smarta och snälla. Och det är inte illa!

Hemma från Paris är allt tomt, tyst och lungt. Det blåser kallt och allt är öde. Andreas föreslår att vi ska se på Da Vincikoden ikväll, för att känna igen oss och prata minnen. Redan. Vi får se.

Paris uppfattade jag som en vacker stad med extrema klasskillnader och en alldeles för stor mängd turister(så även vi.) Det gav mig massa fina minnen, blåsor under fötterna och några trevliga dagar tillsammans med min kära.


                                                         

Jag har plågat mina muskler på gymmet,  packat så att det mesta är klart, grejat i lägenheten och nu väntar bara en lång dusch sedan kommer lillasyster och ser på de två sista Sex and the city avsnitten med oss. Dubbelavsnittet från Paris.  Underbar hiphop, fina vyer och en underbara Carrie. Imorgon äter jag middag i Paris.

                                                                                  Lillasysters bild. Det är hon där i rosa...

Det enda jag inte hunnit göra är att träffa Fritte, vilket får det att värka i hjärtat. Vissa vänner är vänner för livet. Så är det bara. Oavsett det mesta.

Klockan nio begav jag och syster oss ner på stan för att ta en öl. Jag bar då endast klänning. Efter några timmars sällskapande och tjejsnackande med Johanna och två vänner sedan förr, begav vi oss hem igen, fortfarande i förda bara klänning. Det kallar jag underbar, svensk sommar. När vi precis kommit hem ringde den tredje systern och berättade att hon var på stan. Det var så dags då.
      
                                    

Trött storasyster pratar i telefon med partyglad lillasyster. Man är inte tjugo längre.

Lördagens fest blev en vild tillställning. I alla fall för mig. Faktumet att min mage inte tål rödvin, men att jag drack en alldeles för stor mängd själv, bidrog till att jag mådde värre än värst igår. Men jag är överlycklig över alla söta vänner som kom, alla fina presenter jag fick och att jag hann ha riktigt roligt ända fram tills rödvinsförbrukningen nått sin topp. Dumt Ella, mycket dumt. Du är inte fjorton längre och inte ens tjugo. Tjugofem, glöm inte det. Mormor och morfar var i chocktillstånd.

Nu ska vi fixa till uppsatsen, skicka in den för gott och invänta att få ut vårt examensbevis. Solen skiner och jag vill bara bada.

Det är den andra juni, solen lyser, det är ganska varmt och jag ska ha examensfest. Hur allt kommer att bli har jag dålig koll på, men släkt och vänner kommer hem till oss för att umgås, äta, dricka och mysa idag. Jag hoppas att det blir trevligt. Annars får de väl gå hem igen. Nu ska jag uppdatera Ipoden med trevlig festmusik. På återseende.