En illustrerad konstruktion av verkligheten

Hemma från Paris är allt tomt, tyst och lungt. Det blåser kallt och allt är öde. Andreas föreslår att vi ska se på Da Vincikoden ikväll, för att känna igen oss och prata minnen. Redan. Vi får se.

Paris uppfattade jag som en vacker stad med extrema klasskillnader och en alldeles för stor mängd turister(så även vi.) Det gav mig massa fina minnen, blåsor under fötterna och några trevliga dagar tillsammans med min kära.