En illustrerad konstruktion av verkligheten

I min unga tonår var det mycket hormoner, känslor och ilska med i bilden. Mamma och jag flög ofta ihop över allt och ännu mer över inget. Det var väl som det var med det, för även om det var hiskligt jobbigt att alltid vara arg, så gick bråken över och jag visste någonstans att min mamma bara ville mig väl ( Så här i efterhand förstår jag mycket väl att mamma bara ville mig väl... )

Efter ett av alla dessa bråk sa mamma. "Det man stör sig på hos andra är egenskaper som du själv besitter."  Jag har aldrig glömt denna mening och trots att det är över tio år sedan tänker jag ofta på detta när jag stör mig så där jobbigt på människor.  Och ofta, alldeles för ofta så stämmer det. Mycket väl stämmer det.

För det finns en anledning till att man stör sig på folk. Den där jobbiga killen i klassen, den där tjejen som får alla killar eller den där jobbarkompisen som alltid tar all kred. Anledningen är antingen det att de tar din plats i sammanhanget och har samma egenskaper som du:  att vara den som pratar mest, skämtar mest eller diskuterar mest. Vad du inte gillar med den person du har framför dig är de sidor denne har gemensamt med dig.

Eller så är det så att den här personen har något som du verkligen vill ha. Något som du strävar efter och något som du avundar. Så när man går runt där och verkligen inte kan höra ett till ord vad den där människan har att säga, är det bara att gå tillbaka och rannsaka sig själv.

Nu stör jag mig inte på min mamma, jag älskar henne och avundas henne, men jag ser en klarhet i varför vi ofta ryker ihop och fortfarande i dag kan ha långa diskussioner som inte leder någonstans. Vi är för lika, vi tycker för lika och vi slåss om samma plats.

Men, innerst inne är jag rätt glad att vara lik min mamma. Det finns många andra jag också är glad att vara lik och de jag inte är lika glad att påminna om. Men oavsett vem och hur, så är problemet oftast ens eget och det är lättare att ändra på sig själv än att ändra på andra.

Min mage värker. Mega mycket kaffe och tuggummin för att lindra abstinensen. Sjunger, dansar och trummar ena sekunden, surar nästa. Men det är det värt. Alltihopa. 24 timmar snart. Godnatt!

En shoppinghelg i Stockholm, bestod min och A`s semester av denna sommar. Sedan i torsdags har vi gått gator upp och ner, burit tunga kassar och fått träningsvärk. Men vi har också njutit av älskade söder, varit på reaggefest på Mosebacke, popkväll på en krog som nog var en gaykrog och träffat vänner på Debaser..  Dessutom har vi umgåtts med min käre far och hans systers familj, ätit god mat och blivit fulla. Gott samvete, tunnare plånbok och fetare gaderob kom jag hem med.

Och just det, äntligen äntligen är jag ickerökare. Det har inte ens gått 24 timmar än, men jag lovar mig själv, och alla er, att jag inte ska röka en cigarett på över 20 år från och med idag. Det har tagit lång tid att erkänna för mig själv, och för andra, att jag verkligen var en rökare. Nu röker jag inte längre och det är en fantastisk befrielse, även om jag för tillfället är riktigt grinig. Hoppas på en lättare dag imorgon. Dessutom har jag köpt te i fina påsar som jag ska tillägna min kväll. Det funkar det med.

Regnet öser ner utanför fönstret. Det blev ingen morgonpromenad, utan istället en frukost tillsammans med Dala Demokraten som damp ner i brevlådan. Vad härligt det är med en morgontidning, det är synd att man inte har råd att prenemurera, eller, att man inte tar sig råd att prenemurera. Istället satsar jag stenhårt på erbjudanden från Elle,  Hennes eller Cosmo. Ni vet, sex nummer för 149 kronor och ett halsband på köpet. Jag älskar det. När prenumerationen gått ut är det bara att vänta på nästa toppen erbjudande. Denna gång kommer jag att få Björn Axen hårvård från Elle och Baglady halsband från Hennes. Inte så illa. Hoppas att det är användbart bara, för det vet man ju aldrig.

September och valtider är på intågande. Debatter, opinionsundersökningar och diskussioner. Jag älskar det. Mest att diskutera. Och mest för diskussionens skull. Jag har en förmåga att bli lite extra höger när jag diskuterar med en vänsterpartist, lite extra vänster när jag diskuterar med en moderat. Sanningen ligger väl någonstans där mittemellan. Och sanningen är nog att jag måste bli lite bättre insatt. Men egentligen är det nog inte så svårt som de lurar oss att tro. Vallöften hit och dit, att bestämma sig för var man egentligen står, hur man vill att vårt land ska se ut och på vilket vis vi ska skapa ett bättre samhälle är nog en bättre väg till vallokalen. Höga eller låga skatter? Allmän eller privat sjukvård? Större eller mindre klyftor?

Problemet idag är att vi bara har två partier att välja bland. Du kan inte rösta på Centerpartiet utan att rösta på Moderaterna. Inte på Vänsterpartiet utan att vilja ha Persson som statsminister. Det är här det blir svårt, för det finns inget mittemellan, oavsett vad Centern och Folkpartiet säger.

Dags att bli insatt alltså. Dags att ta ställning och dags att diskutera. Men först ska jag läsa om Vetenskapen och den vetenskapande människan. Inte lika intressant. Men ett måste inför kursstart.

I morgon bär det iväg till farsan i Stockholm. Han ser fram emot det och det gör jag med.

I strävan efter att ha ett välstädat hem,  att läsa sin kurslitteratur, vara aktiv i skolan och att träna regelbundet hinner man inte så mycket mer. Men när man samtidigt  vill vara en bra kompis, en underbar syster, en ännu bättre flickvän och en medarbetare som alltid ställer upp, är det lätt att allt slutar i en flod av tårar. Och kanske är det bättre än att det slutar i ett raseriutbrott.
 
Men ofta, alldeles för ofta, slutar det i en blandning av det båda.

I strävan efter att vara oersättlig blir snart allt man gör lätt att ersätta. I strävan efter att glädja alla glädjer man snart ingen.

Sommarens första fotbollsmatch är skådad.  Detta i form av en korpmatch väl värd namnet, men det var underhållning på hög nivå. En kille hade jesusfrilla och jesusskägg, några rökte i paus och några verkade inte fatta att man behöver springa när man spelade fotboll. Men vissa höll upp laget i alla fall: våra lagerkillar.

Tanken var att jag skulle åka och träna för första gången på en månad, jag börjar känna mig så där äckligt degig. Men, hunger drabbade mig efter fotbollen, så jag åkte hem istället. Tänk att det ska vara så svårt att komma igång efter ett uppehåll. Nästa vecka blir det hårdträning. I alla fall tre dagar, sen är det Stockholm och shoppingträning. Den här veckan håller jag mig till mina små morgonpromenader. Det får duga. Så länge.

Nu ska jag dega järnet framför tvn och vänta på bättre tider. Det är inte så illa det heller.

En heldag med förbredelser inför mammas stora dag imorgon. Hela familjen inklusive pojkvän var med och lagade mat, bakade och placerade ut bord. När jag tittade på mamma idag så förstod jag var mitt dåliga stresshumör kommer ifrån. Därför förstår jag precis hur mamma känner när hon tjatar på oss om allt och inget. Det är tillåtet när man är stressad, men bara då. Jag förstår även A´s utbrott när jag sprungit runt och stressat ett tag och han utbryter: " Sätt dig ner nu, jag fixar resten..."

Vilken pojkvän jag har, steker ett okänt antal fläskfílé och klipper gräset en ledig dag för min mammas skull. Frivilligt. Stora tacksamhetsskuld, för lång tid framåt.

Efter en nervarvning med Burger King, Kallurs och Kajsa är jag nu ensam hemma. Skönt. Tyst. Lugnt. I några timmar, snart är det dags att gå upp och gratta, baka och stressa vidare. Men när festen väl börjar, då ska vi ha roligast av alla.

Vuxenfester är det bästa jag vet. Verkligen. Snart är det kanske dags att ordna en egen, för det väl dags att inse att man är just det. Vuxen.

Tänker på något annat ett tag och fortsätter att leva i gränslandet. Det bästa av två världar.

Just nu känner jag mig stressad över allt som ska hinnas med, frustrerad över en låtlista som ska fyllas och en seg dator som inte vill som jag. Ledsen över att jag inte har mer tid att umgås med mina vänner. Otrevlig som har, om möjligt, ännu mindre tid med min pojkvän. Glad över att det är Winnerbäck på torsdag och lycklig för att min syster kommer hem på fredag.

Jag gläds över att min älskade mor ska få ha sin älskade 50-års fest. Jag har ångest för att jag aldrig hinner träna, men alltid hinner äta. Jag längtar efter hösten, med studier, shopping och lite större plåbok, men vet hur mycket jag kommer att sakna mina vänner och systrar som inte är nära. Jag ser fram emot en lång helg hos papsen i storstaden med min A och allt vad det innebär.

Jag ler för mig själv när jag lyssnar på Veronica Maggios Nöjd? och jag hånler när jag läser om "Unika partiet". Däremot tycker jag att det ska bli intressant med valtider och även en höst då man får dega i soffan och titta på OC, Greys Anatomi och Desperate Housewifes igen. Och trots att jag klagar så har jag det rätt bra.

Min nya mob är helt fantastisk! Älskar den redan, efter mindre än ett dygn tillsammans. Så nu tror jag på kärlek vid första ögonkastet.

Dags att trampa till arbetet, 10-20 lyder arbetstiden idag. Det blir nog att somna i soffan med en godispåse i handen ikväll. Och det är inte så illa det heller.

Min gode barndomsvän A var och hälsade på oss idag med sin lilla flicka på 2,5år. Jag fick en chock den dagen för tre år sedan då han ringde och berättade att han skulle bli pappa. Min chock var inte lika stor idag när han berättade att han skulle bli pappa igen. Däremot kunde han även meddela att en annan av våra barndomskompisar skulle bli far...Som om inte det vore nog ska en tredje från vår mellanstadieklass få sitt andra barn.

Vi tjejer hänger inte riktigt med. Ingen från vårt gamla gäng har en tanke på barn. Eller en tanke har man väl alltid, men de planerna sträcker sig många år framåt. För oss alla.

Inte kunde man tro att det var dessa tre killar som skulle bli först. LIka lite som man kunde tro att en annan av våra killkompisar skulle bli politiker. Jag vet i alla fall vem som kommer stå som statsminister om säg tolv år...

Kvällen igår var trevlig. Riktigt trevlig. Men som vanligt var förfesten bäst. Lite sliten idag är jag dock.

Nu ska jag snart åka och hämta min telefon, som är ett antal dagar försenad.