En illustrerad konstruktion av verkligheten

I ett rusande tempo finns inte längre någon privat sfär. Offentligheten finns i vardagsrummet, i tonårsrummet och 33 centiliters Hallonsoda, tillsammans med familjen, på lördagskvällen är långt ifrån 90-talisternas verklighet. Istället är man ständigt tillgänglig, ständigt online, ständigt med där det händer. Bland musiken, serierna, filmerna, forumen. Forumen och vännerna. Nätvännerna.

VI andra är lite segare, men vi följer tätt intill och sitter bekvämt på våra rum, vid vår egen tv, knappande på vår egen dator. Vid vår dator där vi laddar ner vår musik, vår underhållning för stunden. Och sedan för man in en lag. En lag som stoppar detta. En lag som säger att vi måste sluta eller måste gå omvägar. Bekvämligheten kontrolleras. Kriminaliseras.

Det kriminella är inte ett kriminellt tänk. Det är ett bekvämlighetstänk. För om musiken, filmen och serien är ett knapptryck bort, vem orkar då vänta tills imorgon, vänta tills om en vecka. Imorgon är det något annat vi vill ha.

Ska man hitta sätt att kontrollera måste man möta folket där det är, se problemet som det är, inte som det ser ut på ytan. Man måste förstå att det inte är hormonstinna tonåringar det handlar om, utan även tonåringarnas föräldrar. Vi alla är bekväma. Vi alla vill att det ska gå snabbt.

Jag betalar gärna. Men jag vill ha ett smidigt sätt att betala. Tills det kommer bör man låta bli att kontrollera, att kriminalisera.

Jag dricker julkaffe, som inte alls är kravmärkt, men kryddigt och gott och juligt. Och så läser jag elevernas reflektioner om Mänskliga Rättigheter. Träningen blev en promenad, lunchen blev en påvärmd matlåda och tv:n visar som vanligt inget sevärt. Det är söndag och jag tillbringar dagen som en ledig dag och förbannas över att alla sladdar till julstjärnor är slut i vareviga butik. Tillgång och efterfrågan, var tog det vägen? Jag får leta i förrådet. Igen.

Med gymnasievännerna är allt perfekt. Sunkan, Fritte och Elin och jag dricker drinkar, minns minnen och pratar kärlek. Jag glömmer så lätt, men vill aldrig mer glömma. Och så blir det eftermiddag igen och jag dricker glögg och äter pepparkakor med gorgonzola hos kära famijen Sandå, innan jag slår mig ned vid ett middagsbord hos Anna.

Jag är blödig. Så blödig att mina ögon tåras och min kropp ryser när jag ser en allé av facklor i Älvsjö en mörk morgon. Dagisbarn traskar i led genom allén och jag känner att de känner, på avstånd känner jag att de känner .

 Människor stannar. Stressade människor stannar sina steg och förundras av fackelmarchen. Och så stressar vi vidare, men våra steg är lite långsammare än vad de brukar vara och våra tankar vi tänker är lite mer eftertänksamma.

Jag har alltid älskat hur folk har så olika uppfattning av mig. Hur människor blir chockade över mina olika sidor och hur människor förundras över att jag både kan vara det ena och det andra. Så jag spelar på det. Ofta spelar jag på det. Inte för att jag behöver, utan för att jag förundras över folks reaktioner, över hur folk reagerar när man reagerar på ett annat sätt än vad man förutsätts göra, när man besitter kunskap om saker man inte förutsätts besitta kunskap om och när man plötsligt kan bryta en stämning genom att visa en helt annat sida.

Sådant förundras jag över. Sådant leker jag med. Och så ler jag lite när människor i allmänhet blivit vänner och när dessa nya vänner berättar hur de uppfattade mig från början. "Du var ju inte alls sådan."  Nej, det var jag inte, eller jo, men jag är så här med. 

13 timmar försvinner i ett nafs och frustrationen försvinner ut i ett skratt. Jag skrattar mig lycklig åt ett jobb som aldrig är trist, elever som gör mig förundrad och kollegor som får mig att vilja mer. I en lågkonjuktur är jag lycklig lottad och som fisken i vattnet simmar jag vidare. Vi jobbade bra idag och vi kommer att kämpa lika bra imorgon.

Träningen fick avstås idag. Julklapparna prioriteras. Ändå kom jag bara hem med saker till mig själv och hem till ett nätverk som inte fungerar. Nu surfar jag på grannarna, lider lite över att inte kunna fixa allt det jag borde fixa, men njuter av en kopp rött te, som enligt mamma ska hålla mig frisk. Tidigt imorgon är det träning och sent imorgon kväll slutar jag jobbet. Det rullar på och det står väl inte på förrän det är jul.

Lite nostalgi på arbetsplatsen kan förgylla en trött eftermiddag efter många långa lektioner och lika många samtal. En tid då VHS.en regerade, då Scream dominerade Sandrewbiograferna och då hiphop var lika med Tupack. Paparazzi, Xibit.

Hon är en fin vän, Anna. Så fin att hon bakar Lussebullar åt mig medan jag slösurfar en vanlig tisdagkväll. Lussebullar och te och kanelknäcke och lite allmänt prat om det där livet vi lever. Vi gör det så bra, men så komplicerat. Slutligen traskar jag den där kilometern hem och ska somna till 90210. Nostalgi är den finaste formen av känslor och vem kan någonsin glömma Dylan, Brandon, David och Peach Pit? Men inget slår Lussebullar, inte ens de.

På Coop Stormarknad blir det sällan billigt. Tvärtom. I korgen slinker allt från mascara till tidningar ner och plötsligt har maten blivit dyr. Men jag undvek stan så shoppingen får vänta, julklapparna får vänta för ikväll ska jag dricka te med Anna och det ska bli så bra så.

Vi var på Rytmus idag, kusin Matilda och jag. VI gick vilse några varv, både på vägen dit och inne i skolan, men det var fint och bra och jag hoppas att hon får gå där en dag. Att äta söndasmiddag med familjen Sandå är ett underbart söndagsnöje och jag trivs så bra att jag fastnar i kökssoffan med en kaffekopp i min hand.

Min söndag spenderas som söndagar alltid borde spenderas och bredvid mig ligger DN och läses av och till. En söndag utan söndagsångest.

Fritte vill att vi ska ha fest här hemma. Det vill jag med. Att samla alla en gång för alla eller en gång av alla.Tack till Facebook och mailet är skickat. Nu håller jag bara mina tummar för nyår, för Limpan och Sompan och en klänning med tyll och utan axelband. I januari borde nog månaden få bli vit, men det är då det. Nu är det december och december är festernas månad. Det är ingen tvekan om saken.

Temat för kvällen är ändrat. Glöggkvällen blir en "man tager vad man haver"-kväll. Inte för att vi har något val. Oplanerade som vi är finns knappt någon glögg att dricka eller något vin att blanda den alkoholfria med. Men det finns pepparkakor, det finns ett gott humör och det finns någonstans att gå. Det är väl sådant som är huvudsaken?

Min morgon var så där perfekt som bara helgmorgonar kan vara. DN  och Nyhetsmorgon, kaffe och smörgåsar. Jag gjorde allt jag borde göra, men mycket långsammare, mycket saktare. Det öppna huset på skolan gick i ett rasande tempo och det som nyss kändes så avlägset blir plöstligt nära, det som verkar främmande blir plösligt bekant och vi skapar ett team, ett lag, en vision. En vision om oss.

Glöggen väntar, glögg med flickorna väntar och jag kokar pasta för att stilla hungern, minska värken i huvudet och samla energi. En bra helgdag som inte var ledig, men som är ett nöje.

Nu har vi bliivt bortskämda, Emma, Hanna och jag. Sandra lagade den perfekta fredagsmiddagen åt oss och vi avhandlade än en gång alla dessa ämnen som är ständigt aktuella att avhandla. Och så åt vi godis. Godis och chips. I ett lyckorus inser jag att jag har de finaste vänner som går att hitta och att de äger en bit av mitt hjärta, var och en av dem äger en bit av mitt hjärta.

Änglar finns. Jag tappade min telefon på pendeln imorse. Återigen tappade jag telefonen på pendeln. Livet gick som en revi, vännerna kändes evighetslångt ifrån mig och helgen framtstod som ett kaos. Men så svarade en kille i telefonen, Oliver svarade. Jag sa att han var en ängel, att han var min tro på verkligheten . En pendelresa senare var min telefon och jag förenade igen. Förenade i en kärleksstund.

Änglar finns, godhjärtade människor finns och jag lovar mig själv att jag 1) alltid ska lämna tillbaka saker jag hittar, 2) ha telefonen i ett snöre kring halsen härdan efter.

Änlgar.

Kanske snubblar vi och gör misstag, kanske är inte världen vackrare än så här, kanske vaknar vi alla upp en dag och undrar om det kanske inte är du, utan jag. Kanske är harmoni och förståelse det vi ska nöja oss med och inte karuseller, prinsar och pirrande magar i ett liv som aldrig färgas i grått. Bland förhoppningar och önskningar lever vi i en illussion om ett vackrare liv, en vackrare kärlek. Men kärleken verkar mest rasa som torn och försummas. Överallt omrking mig där kärleken verkar som finast, rasar illussionen.

Min energi är tillbaka och inspirationen likaså. Plötsligt flyger idéerna och tangenterna smattrar. Jag fokuserar kanske inte alltid på det jag borde fokusera på, men jag handlar och jag skapar och jag finner den där lusten till att skapa. Metoderna ligger lite närmare hjärtat, visionerna blir återigen gigantiska och viljan är skyhög. Vi får se när jag landar, men just nu flyger jag. Inte på molnen men jag flyger och jag njuter av att flyga.

Hela hösten har varit full av trevligheter och när mina fina börjar tala om nästa helg och helgen efter det blir jag förivirrad: är det verkligen så att jag inte har något planerat, eller har jag bara glömt bort vad jag ska göra? Nu fylls helgerna på i alla fall, fylls på med trevligheter och jag vågar inte riktigt planera, jag vill vara lite impulsiv, jag vill ha lite tid över. Men det är fina planer, fina tider och fina människor, så jag planerar. Planerar in fikan, fester och glöggkvällar. Snart är det ju jul och allt. Jul med de bästa av de bästa.

Vi skrattar mest. Och så kommer någon och stör vår vardag. Vi skrattar lite mer. Skapar uppgifter, granskar folk på Facebook, lägger in steg. Skrattar. Flummar. Har roligt på jobbet. Jag har i alla fall aldrig tråkigt. Inte på jobbet. Sällan annars. Ett bra liv.

Sedan spinningpasset idag har jag funderat på vem som sjunger den där låten. Tillslut befinner Jonte sig vid min dator och kan svara och sedan spelar jag den om och om igen och inser att jag har haft en bra dag idag. En alldeles normal och vanlig, men fin och skön dag. Ibland är vi alla supermän och i bästa fall är vi supermän och superkvinnor i våra egna liv. Förhoppningsvis är vi det.

Zlatan är nog manligheten själv ändå. Manligheten, som jag vill ha den. Gessle är nog dess motsats, så som jag definititv inte vill ha den. Och det blir mitt bidrag till årets fotbollsgala. Fotboll överlåter jag till någon annan att tala om, det finns så många som både gör det hellre och bättre.

Om det så bara kommer att räcka en tiondels så långt kommer jag att skratta av lycka resten av livet. Jag är på moln, det pirrar i min kropp och mina ögon tåras. Kanske är jag naiv, men jag låter detta rus få vara ett tag, låter känslan få kvarstå och hoppet leva.

Du kan om du vill, vet du och jag gör vad som helst för dig, jag gör vad som helst och jag är alltid på din sida. Oavsett vad är jag på din sida. Om jag så ska ge digen miljon chanser, en miljon möjligheter och en miljon chanser till. Du gjorde min kväll och du gör min dag och dina ord ekar i mitt huvud. Kärlek.

Jag rotade fram min gamla vinterjacka idag, för den behövs. I onödan väntar jag på bussen som inte kommer, traskar till Älvsjö, rättar uppsatser på pendeln, eftersom att eleverna tjatar och slutligen spiller jag kaffe på golvet i skolcafeterian. Det är måndag, en vanlig måndag och det känns inte så illa ändå.

Det värker i varje muskel och jag orkar knappt prata. De säger att man inte kan sova ikapp sina missade timmar, men kanske kan man fortsätta att sakna dem, för jag saknar dem så. Jag saknar att få sova klart, sova ut, sova mer. Att få någon liten semester och bara vila. Helst på ett hotell, helst  någon annanstans, helst där inga måsten upptog min tid och ingen klocka fanns.

Skönhetssömnen ska få leda mina timmar framåt och jag ska vakna som en sol. Solar ska skina, inte täckas av moln.

Jag har gått till Berlin nu. Malmö till Berlin. Det tog 45 dagar enligt tappa.se. Stegmätartävlingen på jobbet är avslutad för min del. Helst av allt skulle jag gå samma sträcka på riktigt, 545 kilometer på 15 dagar borde vara en lätt match eller i alla fall en bra utmaning. Utmana mig. Låt mig kämpa. Den nya veckan ska få guida mig fram. Jag behöver utmana mig själv nu. Kom igen, Ella, kom igen!

Vi plöjer sista OC-säsongen, Andreas och jag. Vi plöjer och tårarna rinner och Andreas säger att nu får det vara nog. Men de fortsätter rinna, rinna för kärlekens skull, för saknadens skull och för de fina paren som inte får varandra i slutets skull. Efter jordbävningen kommer kanske något bättre. Varje skalv tar oss någonstans, åt något håll. För stil står vi sällan. Varken vännerna i Orange County eller vi här i Stockholm.

Så lämnar vi det fiktiva, återvänder till regnet och beger oss frammåt, bortåt. Och tårarna som rinner är glädjetårar. Glädjetårar, precis som du och jag.

Det är tomt på skolan. Några jobbar på mässor, andra jobbar hemma. Eleverna är hemma och varför vet jag inte. Eleverna som är här orkar inte jobba och babblar bort lektioner i ovisshet om något bättre och större. Jag blir trött, även om jag bidrar, och vi ser på film. Vi ser på Psycho.

Ibland måste jag påminna mig om hur minutrarna tickade som om de vore sekunder, hur oinspirerande och innehållslöst all kunskap kunde verka och vilken plåga av tristess vissa dagar var att ta sig igenom. Utan vännerna hade jag nog inte överlevt skolan. Överlevt högstadiet och gymnasiet.

Jag glömmer det ibland. Jag glömmer att det inte är inspirerande studier, utan mest betungande. Oinspirerande. Det är då jag måste påminna mig själv om hur det var. Om hur jag var.

Lite uppskattar jag ändå att det är tomt på skolan. Det blir lite mysigare då. Lite mysigare och enklare.

Jag studsar mellan helgerna och hinner inte landa innan det är dags igen. Middag hos farbror Anders, ölhak med de glada och fina och mina och en Andreas som mig ständigt nära. Jag behöver inte klaga, för det finns inget att klaga på. Och förra helgens festligheter förblir fina minnen inom mig.

Nu börjar det, säger Anna. Nu börjar alla tillställningarna med alla snittarna och all champange. Och modevärlden är bäst på snittar. Det är som att gå och fika, men när klockan är sju gungar det under fötterna.

Sagt och gjort. På onsdag är det Stockholm fashionweek och Café Opera direkt efter gymnasielärarjobbet i Södertälje. Nu börjar vi tala om kontraster. Nu börjar vi tala om att gratis alltid är gott. Jag hoppas det stämmer för jag älskar snittar. Snittar och champange. Modevärlden följer tydligen med på köpet.

Men det gör inget, säger Anna. Vi kan gå som vi är. Det är ju snittarna vi vill åt. Snittarna och champangen.

Men idag var jag ingen höjdarlärare. Det måste sägas. Tröttheten tog slut på mig och när tröttheten tar över, tar den över hela mitt jag, hela mitt tal. Hela min verbala förmåga. Inget blir riktigt som det ska. Eleverna är skoltrötta, jag är mest trött och någonstans kanske det är bra att det är mässa imorgon. De behöver vila. Jag behöver att de vilar. Jag behöver att de finner något att vilja för. Vad viljan än kommer ifrån behöver de den. Behöver jag den.

Min vilja finns där och jag lever på den. Viljan är det som för mig framåt. Viljan och en knippe glädje. På fredag ska jag vara pigg igen. Det måste jag vara.

Vi monterar Ikeamöbler och Bo är så där sjukt pedagogisk att han inte ens blir arg trots att jag är både seg och slarvig på en och samma gång. Anna sällskapar mig och vi diskuterar den där kärleken igen samtidigt som vi äter pastasallad med hallomi och dricker lite för mycket te. Jag lovar att vara på gymmet tidigt imorgon och jag lovar henne något mer och jag hoppas mest att jag kan hålla det.

Det borde jag kunna.

Två nätter utan sömn och jag pratar i nattmössan eller inte ens det. Jag snubblar på orden och snurrar omkring mig själv. Idag är en proppad dag, imorgon är det Älvsjömässa och någonstans mitt i allt glömmer jag bort att tänka, men jag ler. Jag ler mycket. Och jag glädjer mig över det fina.

När jag var 22 år flyttade jag till Stockholm efter att flackat runt lite här och var.  Eller, jag flyttade inte. Jag flydde. Flydde från hemstaden och den trygga kärleken. Jag ville inte leva min mardröm. Mardrömmen att bli fast i Borlänge för kärlekens skull. Mardrömmen som innebar att vara en förlorare.

Efter åtta månader flyttade jag hem igen. Jag saknade kärleken och den vackra drömmen om kärleken. Många var de som frågade om jag inte såg det som ett misslyckande. Jag svarade att  jag såg det som min största framgång. Framgången att bemöta mina fördomar och att gå emot mina rädslor.

När jag i fredags bestämde mig för att hoppa av min distanskurs återkom känslan. Jag har lyckas. Jag har valt bort mina förväntningar till fördel för min hälsa. Jag seglar på molnen och bubblar av lycka. Detta är framgång för mig.

Dagarna på jobbet flyter förbi i en osynlig massa fylld av intryck som jag sedan sakta bearbetar. Innan jag somnar bearbetar jag det. Ibland i alla fall. När jag dricker kaffe med Johanna funderar jag över annat. Det gör hon med. Men sedan kommer det i kapp mig och allt som oftast kommer det ikapp mig hur mycket jag möter under mina dagar, hur fina människor jag möter och hur mycket vackert men också brutalt jag möter. Hur mycket jag kommer att sakna det och dem när de inte finns där längre.

Och tiden går fort. Dagarna går fort. Livet går fort. Det är bäst att hålla i tiden för allt blir så mycket finare i nostalgin och det är så synd att titta bakåt jämt, så mycket bättre att titta omrking oss där vi är. En osynlig massa liv är inte vad vi vill ha.

Jag är så vaken man kan bli, men borde sova så tungt som man kan. Just när jag somnade slamrade Fritte i köket och sedan var det kört. Två timmar har passerat och tusen tankar. I dessa lägen avskyr jag att omöjligt kunna ställa fram klockan några timmar. Den ringer sex, oavsett vad ringer den sex. Jag vill stoppa tankarna, försvinna ut i drömmarna och låta allt annat försvinna. Låt mig göra det.

Joar har gett mig ett headset, den sötnosen, så att jag kan prata med min syster, tillika hans flickvän på Skype. Vilken fining han är. LIna och jag övar nu. Det behövs. (Adda mig gärna: förnamn + efternamn.) Och jag inser hur mycket jag saknar henne, saknar Lina, saknar hennes hjärta och hennes närhet. Saknar att hon förstår, som ingen annan förstår. Men jul, det är snart och då är vi där och då blir avståndet en närhet och orden en verklighet. Och substituten för det verbala får duga det med. Knastrande ord och skapade kramar.

Mina träningsrutiner är sedan länge raserade och det är sällan jag ens bryr mig om att ha dåligt samvete över det. Det finns så mycket annat att ha dåligt samvete över och hur gör egentligen det där samvetet saken bättre? Jag träffar hellre vänner än att träna, liksom. För inte är det ens muskler man kommer att se tillbaka på som 80-åring. "Jag hade i alla fall mycket muskler i mitt liv."

Men, och ett stort MEN... nu har jag börjat träna på morgonen istället. Två gånger i veckan. Och så kan jag fika på kvällen. Så nu lär jag båda kunna tänka på mina muskler och vänner innan jag dör. Mest vännerna dock, mest Johanna och alla kaffen och underfundiga tankar. Det är tur vi inte enbart har hemtelefoner längre. Då hade vi nog fastnat hemma, Johanna och jag.

Jag meddelade min chef idag att jag kommer att hoppa av min distanskurs. Meddelade henne via mail och fick världens finaste svar tillbaka. 10 kilo har lättat från mina axlar och helt plötsligt är städning en njutningsbar upplevelse och att tala med elever om livet efter arbetstid något jag skulle kunna göra varje kväll. Om de tillät mig.

Jag studsar leende fram, tränar på morgonen och lever hälsosammare. Mitt hjärta klappar inte längre för fort och min mage kniper inte. Jag säger hellre ja än nej, jag  hoppar hellre på än hoppar av. Men nu har jag gjort det och jag är andas återigen. Andas djupa andetag.

Imorgon är det måndag igen och jag har haft en fin helg.

Tillslut sitter jag där hos Johanna igen. Vi dricker finöl, äter värmd paj och har musikquiz. När jag inser att jag är sämst skapar jag min egen quiz, för vem vill vara sämst egentligen? Tiden skrider snabbt och så märker vi att vi missat våra planer. Vi tassar vidare, dricker öl på Judit och Bertil och spyr lite galla. Spyr galla på alla pretantiösa människor med svarta glasögon utan glas i den södra halvan av standen och tycker att vi själva är sjukt avslappnade i jämförelse. Kanske är vi det.

Efter ett samtal med mamma förstår jag vad som behöver göras, vad som måste göras, men frågan är om det kommer att göras. Om jag kommer att fatta beslutet. Ekvationen blir olöst, svaren paradoxer, men konsekvenserna kvarstår. Och i bakgrunden ekar den gamle, men unga, föreläsaren från Gävletidens ord och jag inser att det är nu jag sätts på spel, det är nu det blir ett verkligt dilemma och inte enbart en utopi; vill jag arbeta för att leva eller leva för att arbeta?

Eller vill jag kanske leva för att leva?

Svaren förtydligas, suddas ut och återkommer som ett tydligt moln över mitt huvud. Det är tur jag ska på Berns ikväll.

Idag är det fredag och tack gode Gud att det är fredag och idag ska jag peppa med Timbuks nya på pendeln. Må jag icke bli besviken, men det blir jag sällan när det gäller honom. En politiker, en entertainer och en skåning i en och samma person och jag är övertygad. Övertygad sedan många år, många skivor och ännu fler spelningar.

Men så är det mesta klart och jag kan se fram emot en helg bestående av två middagar, två städer och massa fantastiska vänner. Jag ska somna till ett avsnitt Greys och vakna som en prinsessa.

Och mitt ibland alla dessa trevliga händelser klumpar sig måstena. Det trycker över bröstet och jag glömmer att andas lugnt och långsamt. Någonstans borde jag börja och jag börjar, men jag snubblar över trappstegen så som jag snubblar över orden, jag snubblar och har svårt att fokusera, fokusera på det jag borde göra. Kvantiteten vinner över kvaliteten. Jag måste andas, måste stanna upp, måste stanna uppe hela natten. Men har trevligt och det är dumt att glömma det. Dumt att glömma livet, glömma vad som är viktigt i livet.

Kärlek, som ger kärlek.

När vi sitter där på biosalongen med eleverna och lyssnar på förintelsens ögonvittne och värstingen som numer hjälper ungdomar tåras mina ögon. Jag kan inte låta bli, de tåras och hur hårt jag än kniper ihop och håller dem tillbaka. Jag vill inte hålla dem tillbaka, jag vill gråta, jag vill gråta för dig, med dig och allra helst tillsammans med dig. Jag vill säga att jag älskar dig, oavsett vad, älskar jag dig, och att jag önskar att livet inte var så hårt mot dig, jag önskar att du fick lite av det jag har och att du fick se hur fint livet kan vara.

Men de små detaljerna skiljer oss, de små detaljerna som gjorde att jag hamnade rätt och du fel. Som gjorde att jag lärde mig att se människor, inte handlingar, eftersom jag såg det på avstånd och du såg det så nära, så nära och så handfallande.

Jag lärde mig att älska, älska egenskaper och människor med deras egenskaper. Och vad du än gör kommer jag alltid att älska dig. Min kärlek är villkorslös och helhjärtad där. Och jag önskar bara jag sa det lite oftare, att du visste det lite mer och att jag tog chansen lite oftare. Du vet det nog, jag är rätt säker på det. Men jag önskar att jag visste att du visste.

Vi dansar frammåt och Obama ska ge oss en vackrare värld, en värld där alla får plats. Vi hoppas, vi gläds, vi skrattar. Sverige ler, USA förenas och världen ger ett glädjetjut. Dock är det nog inte så enkelt som det, dock behöver vi alla förena oss, dock måste vi alla göra vårt och inte lägga vår framtid i en människas händer. Obama ger oss kanske en möjlighet, men vägen dit måste vi gå själva. Och Obama är ingen vänsterradikal revolutionist, utan en demokrat med en lite mörkare nyans i ansiktet. Men världen vi vaknade till idag är kanske lite vackrare än världen vi somnade till igår. Förhoppningsvis.

I takt till musiken traskar vi fram och imorgon ska vi på Hello Saferide som sjunger så fina låtar om det lilla livet. Låtar om exens tröjor som luktar så gott, om folk vi borde vara kära i som vi inte är kära i, om året 2008 som ska vara ett bra år och om att vi inte är värda mer än andra men säkerligen inte värda mindre heller. Och så låten om Anna, Anna som aldrig blev till.

Det är surrealistiskt, det är finstämt och det är framförallt äkta. Och imorgon får jag se henne igen. Mycket vatten har passerat sedan sist. (Och Jonte är som vanligt impulsiv och vill inte köpa biljett förrän det är utsålt...)

Obama och Mc Cain upptar vår dag, integreras i vår undervisning och figurerar i vår värld. Mångkulturalismen står i fokus för intervjuer såväl som samtal och vi vänder ut och in på oss för att nå dit vi vill nå, men ensam är man inte stark, utan ganska svag men tillsammans kan vi lyckas ta oss över de största hinder. Det är klart jag vill revolutionera, att jag vill diskutera att jag vill ta mig ett steg framåt, ta oss flera steg framåt. Vi gör det tillsammans och vi stretar tillsammans. Annars kommer vi ingen vart.

Jag åkte från Dalarna klockan sex i morse. Jag sprang till pendeln. Jag hann till morgonmötet. Jag har hunnit med allt jag någonsin kom på att jag skulle hinna på jobbet, (vilket säkert innebär att jag glömt hälften, men ändå) jag har fikat med de finaste av flickor och äntligen fått träffa min saknade Emma. Jag har städat lägenheten, packat upp och packat ner. Allt på en och samma dag.

Jag saknar mina systrar, saknar många, saknar folk som inte är nära som borde vara nära. Men det är väl så: att vi vill ha det vi inte kan få och trots detta faktum har jag så mycket som är fint. Så mycket som jag vill ha som är fint. Det är jag tacksam för. Obeskrivligt tacksam. (Men Jojo fyller år och hon fyller år utan mig.)

Tankarna dominerade min natt i natt och de hela tankarna blev trasiga och de trasiga blev kanske för en stund hela, men mest av allt vara det bara en massa strunt. Strunt och stress. Och så vaknade jag två timmar senare och undrade vad grejen var, var stressen fanns och var de trasiga tankarna bodde. Hur natten plötsligt blev min ovän och gnagandets vän.

Och nu vill jag sova, sova mycket och länge. Drömma hela drömmar. Tänka fina tankar. Le ljuva leenden. Det är vad jag vill, men mest av allt vill jag sova.

Det här är alls ingen vanlig dag idag, för Lillan fyller år och Lillan fyller stor. Men egentligen kvittar det. För oavsett ålder och oavsett allt annat är hon den klokaste, modigaste och innerligaste person jag känner. Det är hon som får mig att hoppa. Det är hon som får mig att tänka. Det är hon som får mig att ta de där stegen jag annars inte skulle tagit. Utan henne är jag halv och  utan henne är jag liten. Jag är minimal, nada.

Nu blir hon lite äldre i alla fall, vilket gör mig ännu äldre och tårtan missar jag för jag är i Stockholm och inte i Borlänge och jag äter Wienerbröd som min kollega köpt och inga goda chokladbollar som Lillan bakat. Men jag tänker på henne. Jag tänker på henne så det knakar. Och jag önskar mig dit nu och då. Här och nu.

Grattis stora syster.

I Marit och Magnus fina hus är allt varmt och skönt och väldoftande. En sekund förbrukas och sedan är jag som hemma. Tiden springer, som den alltid springer, och jag önskar jag kunde vara där lite oftare. Men det är de fina stunderna som räknas och de är dem som man minns när man kommer till slutet. Antar jag, för vad kan vi göra mer än att anta?

Nu dricker vi te, mamma, Joanna och jag och efter en helg bland snön i Dalarna är jag inte bara hel av kärlek, jag är utvilad också. (Och det var inte igår jag var det.)

Mest blir jag arg på SJ. Det är fullkomligt omöjligt att ta sig från den här staden på söndagar. Omöjligt att ta sig till Stockholm. Bil måste man ha och bil tjänar man på att åka. Fulla tåg, inga biljetter och fullständig kaos. Så jag stannar och åker hem i gryningen, blir sen till jobbet och jag har egentligen inget val.

Jag undrar hur man kan ha som mål att värna om milijön samtidiigt som kollektivtrafiken som har ensamrätt till tågen inte fungerar. Men tja, det finns väl någon tanke med det också. Nu får jag i alla fall träffa Marit och hennes familj idag och hålla mina tummar hårt för att tåget ska komma i tid imorgon. Förfärligheter och dravel, på hög nivå.

När de andra åker iväg för att leta snöfyllda backar att åka brett, i som Jojo säger, sträcker jag ut handen efter mer chips.  Jag somnar om och om igen. Jag försvinner ut i otänkta tankar om och om igen. Så de rosiga kinderna får vara, de flottiga händerna får existera och så låter jag denna dagen passera. Passera liggandes i soffan.