En illustrerad konstruktion av verkligheten

Det är så grått ibland. Onödigt och alldeles för lite sol. Dagarna passerar och man undrar vad man håller på med. Eller så undrar man inte. utan snurrar bara på. Men man är tom, grå och inte alls särskilt skimrande. Men så vänder det, kanske bara för en sekund, men den sekunden är så där väl värd. Ett samtal, ett fniss, en textrad eller en puss. Helst allt på en och samma gång. Men då kan inte samtalet vara ett telefonsamtal.

Jag är dålig på att ringa folk jag tycker om. Jag är dålig på att ringa folk i allmänhet. Det är dumt. Jag missar så mycket. Insikter, funderingar, livet och tankar. Och dem. Deras liv. Mitt liv.

Förändringsdags: de jag inte kan träffa vill jag ringa och från och med idag, eller egentligen från och med en vecka sedan, ska jag ringa dem.

Jag förlorar så mycket annars.

90 minuters babblande med Lina senare ler jag som om jag av en slump mött min pojkvän på tvärbanan. Men det var det visst syster som gjorde.

Kanske snubblar vi och gör misstag, kanske är inte världen vackrare än så här, kanske vaknar vi alla upp en dag och undrar om det kanske inte är du, utan jag. Kanske är harmoni och förståelse det vi ska nöja oss med och inte karuseller, prinsar och pirrande magar i ett liv som aldrig färgas i grått. Bland förhoppningar och önskningar lever vi i en illussion om ett vackrare liv, en vackrare kärlek. Men kärleken verkar mest rasa som torn och försummas. Överallt omrking mig där kärleken verkar som finast, rasar illussionen.

Andreas fyller år idag. 29 fyller han. Jag minns den dag han fyllde 24 och jag minns alla födelsedagar därefter. Fram tills nu.  Jag minns hur jag gav honom frukost på sängen, jag minns hur jag köpte presenter han aldrig använde (ja, ni vet, tröjor, mössor, koftor. Man behåller dem för att vara snäll. Eller i alla fall gör Andreas det.), jag minns hur jag gav honom konsertbiljetter, hur vi åt middagar, hur vi drack vin. Jag minns hur våra familjen förenades och hur vi åt tårta tillsammans.

På lördag ska han bjuda mig på tårta. Och jag ska ge honom ännu en present att lägga till högen. Högen av minnen. Vi är ännu en del av varandra.

Det man trodde skulle vara för evigt kan ryckas i från en så snabbt och vara så förödande. Mitt hjärta värker för den allra finaste syster med det allra största hjärtat och för något jag trodde på så innerligt. Så innerligt och så äkta. Det finns ingenting att säga, ingenting att göra, ingenting att påverka. Bara tankar, känslor, medlidelse. Livet är inte alltid snällt mot oss och kärleken är det defefinitvt inte. Ibland rycks den där mattan under fotsulorna plötsligt bort för att förintas i minnen. Minnen så fina. Men det man har haft är föralltid kvar.

Jag skulle göra allt, men kan inget göra.

Efter att spenderat några timmar med Lena och Jessie och vinet och glöggen och den mjuka pepparkakan och chipsen och musiken och pratet inser jag att det var alldeles för länge sedan sist. Alldeles för länge sedan jag tog mig tid för att vara en del av deras liv.

Och där hemma på Prosgatan spenderar vi dagen i kökssoffan.  Erika och Anders och mamma och jag och jag inser att jag gör det alldeles för sällan. Att det här är mitt hem, nu och alltid och att utan stunderna i kökssoffan vore inte mitt liv detsamma.

På den lokala engelska puben sitter jag bredivd en tjej jag inte känner och en halvtimme senare vet vi allt om varandra. Jag tänker att livet är lustigt och att möten kan uppstå precis var som helst, med exakt vem som helst. Jag älskar att det är så.

Mitt i allt detta saknar jag en massa och känner att jag inte riktigt räcker till.

Det kan vara smärtsamt att titta på gamla bilder, att läsa gamla texter och att lyssna på musik som betydde något. Det är smärtsamt oavsett hur saker slutade och varför de slutade, oavsett om det handlar om gamla tider, gammal vänskap eller gammal kärlek. Det är smärtsamt, men fint. Fint men smärtsamt.

Kanske är det något man ska undvika eller kanske är det något man bör utsätta sig för. Kanske är det upp till var och en av oss. Vi kan aldrig fly från våra problem, men vi kan hantera dem på olika sätt och vissa problem kanske inte ens finns förrän vi skapar dem. Antagligen för att vi behöver dem. Vi behöver nog smärtan ibland. Smärtan och minnen av det fina.

Jag ringer till minisyster för att föreslå att vi ska köpa en sommarstuga i Dalarna. En sommarstuga dit alla är välkomna och en sommarstuga där vi alla kan samlas. Vänner och pojkvänner. Familj och föräldrar. Och någongång kanske barn. Lillasyster jublar, frågar om vi kan ta ett lån och menar att vi kanske annars kan köpa ett hus i Spanien annars. Antingen eller liksom.

Med en ställning två mot en ringer jag sedan till mellansyster. Hennes reaktion blir som jag förutspått:

Åh, herregud! Åh, herregud. Vad är det här för idé?

Och så är vi där, i de bästa av världar, där, där vi varit så många gånger förut. Där, där det är du och jag och drömmarna. Och vi har det bra. Vi sjunger och ler och dricker vin och pratar. Vi har det bra och vi dömmer om ett annat liv, en annan gång, en annan värld. Men vi drömmer inte om en andra chans, bara en annan värld. En värld som finns för dig och mig och där solen alltid skiner.

Det finns ingen annan värld. Trots att Matilda spelar gitarr så vi blir tårögda, trots fina hus att drömma om, trots värmande ord att ta del av, så finns det ingen annan värld. Ingen andra chans. Ingen väg tillbaka. Det saknas något. Vi saknar något. Fast vi har allt, saknar vi något. Det är bara så det är. I den bästa av världar saknas inget.

Äntligen får vi lösa våra problem tillsammans igen, om så bara för någon dag.  Men vi fångar tiden och vi gör det bra. Vi diskuterar, funderar, spekulerar och ibland så säger vi ingenting. Då finns det inget mer att säga, vi förstår allt ändå. Vi förstår varandra ändå. Kanske har vi fattat fel och syskonkärleken är den sanna kärleken, den vi strävar efter för att nå. Jag tror det.

Minns du hur du städade för att jag skulle komma och undrade om jag såg vad som saknades, hur du frågade om jag var hungrig och karvade den sista osten ihop till en sista macka och hur vi lyssnade till Elin liggandes på golvet och hur vi blev fast i Malmö och såg ännu en film?

Minns du hur det skulle vara du och jag förevigt. hur Paris var bara vårt, hur jag fiskade för din skull och du lyssnade på band för min? Hur du tröstade mig på rätt sätt ,precis som jag vill ha det när min värld rasade och hur du klarade av min släkt som du kallade för "hela paketet"?

Minns du alla kontraster, alla samtal, all förståelse och alla våra äventyr på klippor, på stränder och i städer? MInns du hur vi skulle få barn, leva lyckliga och skapa en trygghet?

Jag minns allt. Varenda liten detalj minns jag.

Det finns inget vackrare, ingen vackrare. Låt dem stå still, vi rör oss, men låt inte världen springa förbi oss, vi måste fånga den, hålla den, ta hand om den. Lite rikare, lite klokar och mycket helare. Och cafét i Torsång står kvar, gräsmattan på Prosgatan står kvar, men vi behövs där för att göra det som det ska göras. Timmarna, minuterna, varenda sekund. Och inga ord behöver någonsin sägas. Vi vet allt ändå allt. Vi vet vad som är det vackraste.

Maniana, maniana, bejbi, maniana, maniana.


Malaga, några år sedan.

Mina ögon håller på att falla ihop, men jag orkar inte gå och lägga mig. Istället diskuterar jag hypoteser kring kärlek och jag vet inte om jag blir klokare eller bara mer förvirrad. Jag tror mest på det senare. Kärlek ska nog mest vara och inte diskuteras. Det enda jag är säker på är att hjärtat ska besegra hjärnan om kärlek ska vara äkta och brutalt, i takt med lillasysters ord:

Det ska pirra i magen när man borstar tänderna tillsammans.

Lite överdrivet kanske, men något ditåt i alla fall. En dag kanske det blir aktuellt igen, så länge fhåller jag  mig till diskussioner och spekulationer. Det blir ändå aldrig som man tänkt sig.

Jag vet inte vad jag ska säga eller göra. Jag låter textraden ovan tala, jag låter förnuftet tala. Om man tror att jag lever i en bubbla där inga känslor drabbar mig så kanske man får tro det, om man förstår att hela mitt liv inte finns med på bloggen är man lite närmare sanningen.

Att jag inte varit den som dragit det tyngsta lasset är ganska självklart, men jag trodde det framgick att jag skulle ha gjort allt för att det inte skulle bli som det blev, att det var ett gemensamt beslut och att inga onda aningar låg bakom det hela. Men det kanske inte är så självklart. För mig är det självklart och för min del var det okej att skämta om en Cafétidning. Ingen tror väl att jag ser världen så svartvit, isåfall vet den inte mycket om mig.

Så klart smärtar det i mig att det gör ont i honom. Så klart smärtar det i mig för att det gör ont i mig. Jag vet ändå att det inte är mig det är synd om. Det kommer jag aldrig att tro och aldrig att tycka. I tysthet lider jag för hans skull. Det finns inte så mycket mer att göra och jag visste inte att jag behövde uttala mig. Den som känner mig vet.

* Robyn - With every heartbeat

Mamma skickar genast ner en mobil och pappa lånar ut väckarklocka och lagar matlåda åt mig, medan jag ska gå till gymmet och fånga nya krafter. Om jag inte förstod det tidigare förstår jag det nu; förstående och omtänksamma föräldrar är A och O här i livet. Nästan varje dag får jag se exempel på det i mitt yrke. Tänk om alla föräldrar förstod hur mycket de påverkar sina barn, tänk om de såg hur de törstar efter kärlek och om de visste hur de söker efter uppmärksamhet. Jag tackar gudarna för min uppväxt och är för en gångs skull mycket, mycket tacksam.

Alla familjer har sina problem,  men inga problem i världen kan tona ner vikten av kärlek och närhet.