En illustrerad konstruktion av verkligheten

I min unga tonår var det mycket hormoner, känslor och ilska med i bilden. Mamma och jag flög ofta ihop över allt och ännu mer över inget. Det var väl som det var med det, för även om det var hiskligt jobbigt att alltid vara arg, så gick bråken över och jag visste någonstans att min mamma bara ville mig väl ( Så här i efterhand förstår jag mycket väl att mamma bara ville mig väl... )

Efter ett av alla dessa bråk sa mamma. "Det man stör sig på hos andra är egenskaper som du själv besitter."  Jag har aldrig glömt denna mening och trots att det är över tio år sedan tänker jag ofta på detta när jag stör mig så där jobbigt på människor.  Och ofta, alldeles för ofta så stämmer det. Mycket väl stämmer det.

För det finns en anledning till att man stör sig på folk. Den där jobbiga killen i klassen, den där tjejen som får alla killar eller den där jobbarkompisen som alltid tar all kred. Anledningen är antingen det att de tar din plats i sammanhanget och har samma egenskaper som du:  att vara den som pratar mest, skämtar mest eller diskuterar mest. Vad du inte gillar med den person du har framför dig är de sidor denne har gemensamt med dig.

Eller så är det så att den här personen har något som du verkligen vill ha. Något som du strävar efter och något som du avundar. Så när man går runt där och verkligen inte kan höra ett till ord vad den där människan har att säga, är det bara att gå tillbaka och rannsaka sig själv.

Nu stör jag mig inte på min mamma, jag älskar henne och avundas henne, men jag ser en klarhet i varför vi ofta ryker ihop och fortfarande i dag kan ha långa diskussioner som inte leder någonstans. Vi är för lika, vi tycker för lika och vi slåss om samma plats.

Men, innerst inne är jag rätt glad att vara lik min mamma. Det finns många andra jag också är glad att vara lik och de jag inte är lika glad att påminna om. Men oavsett vem och hur, så är problemet oftast ens eget och det är lättare att ändra på sig själv än att ändra på andra.