En illustrerad konstruktion av verkligheten

Lunch med Linda på min balkong, häng med Lina i Björns trädgård, schlager och pizza och vin med Hanna och Sunna tills vi inte orkar mer och jag vaknar utvilad, nöjd och glad inför en söndag. En söndag med tapetsering med Hanna.

Efter att lyssnat på tre timmar av förhållandesnack säger S: " Vi pratar aldrig om er". Sedan skrattar han så han kiknar.

Vi vet att det är sanningen. Det intressanta är att vi tjejer har ett sådant enormt behov av att prata relationer, medan våra pojkvänner bara lever på och tar det som det kommer och pratar musik och fotboll istället. Eller så spelar de tv-spel eller dricker öl. Klubbar.

Intressant och tankeväckande och inte ett dugg konstigt att alla tjejer känner igen sig i varandras situationer.

Medelmåtta. Som det värsta av skällsord, ja, värre än de syrianska svordomarna, som handlar om att ha sex med en mamma eller något sådant, som mina elever så snällt lärt mig. Jag avskyr det ordet, medelmåtta ordet alltså, jag avskyr det för att jag är så rädd för det. Jag avskyr det för att jag är det och kanske vill vara det, eller så är jag inte det men är så förtvivlat rädd för att uppfattas som det.

Egentligen vet jag inte ens vad det innebär.

Men jag vet att repliken "annars blir man en medelmåtta..." är den replik som får mig att vilja blunda och skrika på samma gång och helst lägga mig med en kudde över huvudet för att trycka bort all denna prestationsångest som får min hjärna att slitas i bitar och min kropp att skaka som om jag satt handen på ett stängsel.

Om jag nu är en medelmåtta, duger jag inte då?

Helst skulle jag bara ligga under ett täcke hela kvällen. Men jag gör inte det. Vill inte göra det ensam. Jag vill ringa alla människor som jag tycker så mycket om, men jag gör inte det heller, för jag fryser och är trött och orkar inte. Fast jag vill,orkar jag inte. Dessutom borde jag diska, tvätta mitt hår, packa för en ny dag.

Men jag gör inte det heller. Jag ligger bara här, på min för mjuka säng, och skriver några ord. Egentligen vill jag inte det.

Jag har använt min nya säng i en vecka nu. Den är mjuk. För mjuk. Jag tänker att jag ska lämna tillbaka den och folk tvingar mig till det om jag inte gör det. Jag tänker på bilen jag måste hyra och madrasserna jag måste släpa. Men jag tänker också att jag har tre månader på mig och min säng var dyr och min rygg är ännu dyrare.

Så läser jag bytesreglerna. De tre månaderna jag hade på mig att prova hemma, innebär att prova med plast och embellage och  papper på. Ska jag sova på plasten?

Nu kan jag inte byta, för jag tänker före och inte efter och nu har jag en ny säng som jag får ont i ryggen av. Dumt.

Helst vill jag bara blunda hårt och hålla för öronen. Morfar är skapt för att vara frisk och stark, inte sjuk och svag. Var tog karman vägen?

Solen skiner ute som om den inte visste något annat och människorna vet inget annat än att rusa ner till Medis för att hitta den bästa platsen i solen. Alla. Utom jag och Anna. Vi ska tapetsera mitt kök. Efter det kanske vi följer strömmen. Om vi lyckas, vill säga.

Jag läser om hur en elev till mig är rädd för att fylla 20, hur han/hon vill fortsätta dricka öl på utserveringar och är livrädd för att  skaffa villa, volvo, vovve  Jag minns att jag tänkte samma sak, men jag tänkte att det var när jag fyllde 27 jag skulle göra detta. Jag vill skrika ut hur livet inte är så som man tror att det är, hur det ena inte utesluter det andra, att vi aldrig, aldrig vet vad vårt liv kommer ta oss och vad som kommer hända. När det kommer hända och om det kommer hända.

Jag vill berätta om hur ingen ålder i världen är en garanti för någonting, att uteserveringarna inte stänger för dem som är över 25, att livet som vuxen inte innebär att ha tråkigt, utan innebär att vara fri. Att kunna skapa sitt eget liv med sina egna förutsättningar. Det innebär frihet, men också krav. Krav från oss själva och krav från vår omgivning, men om vi totalt skiter i alla kraven och följer vårt hjärta, följer vårt liv och njuter lite av det så slutar det inte att vara roligt, det blir bara roligare ju mer vi får se, ju mer vi lär oss av livet, ju mer vi får erfara.

Det är inte enkelt, men det är inte tomt och de där barnen får vi se när de kommer, om de någonsin kommer. Uteserveringarna finns i alla fall där. Alltid. Det är ungefär det enda vi vet säkert.

Migränen tog över min dag i dag och när den gör det finns inget annat att göra än att lyda. Det blev ingen öl i solen med Camilla, utan istället en pizza i soffan med syster. Pizza och många tårar till Ps I love you. Ibland är livet inte mer än så här och det är rätt okej det med. Rainchecken får vi ha innestående.

Energin kom tillbaka i form av en hyrbil. Plötsligt var jag överallt. Jag hämtade tapeter, köpte en ny säng, fixade i lägenheten, åkte vilse i Hägersten. Friheten var total och önskan om en bil det dubbla. Nu är bilen återlämnad och jag tom, men energin är stannat i min kropp. Mina fönster har blivit tvättade, mina utemöbler har blivit nästan rena, så rena det går efter att övervintrat på en snöig balkong, och mina kläder hänger på tork i källaren.

Solen skiner i vår stad och jag ska ut och handla blommor i väntan på tåget och Anders. Jag klagar inte längre.

Jag gillar Annika Marklund, krönikoren ni vet. Inte för att hon säger något jag inte tänkt förut, utan tvärtom. Hon skriver det jag tänker. Hon får mig att känna mig mindre oförstådd. Kanske borde jag varit en av dessa indiebrudar som tonåring, inte en ekonomitjej med Jenny Hellströmkläder. Men egentligen kvittar ju allt sånt. Vilka kläder du har alltså.