En illustrerad konstruktion av verkligheten

Jag är fan sämst på att vara ensam. På dagarna går det bra, men ju längre kvällen lider dessto jobbigare blir det. Min A är i Småland och hälsar på sin morfar. Och trots att jag har känt ett allt större behov av lite egen tid den senaste tiden saknar jag honom en massa nu. Nu, på kvällen, när jag snart ska sova. Stannar uppe ett tag till tror jag visst...

Imorgon är det löning och dessutom är jag äntligen ledig! Efterlängtat. Båda två. Ska köpa en ny mobil också. Nokia 6131 tror jag visst. Kamera, mp3 och radio. Som det är nu snor jag As mobil till mina morgonpromenader och lyssnar på radio. Skönare än musik på morgonen. Men nu får jag en egen!

Och ja lilla R, jag pumpar fortfarande, men kanske inte i samma utsträckning som vi gjorde under Gävletiden! Vi var nog rätt grova då, om man tänker efter... Men blandar man med lite promenader och aerobic så går det nog fint! Dessutom ligger jag på latsidan för tillfället... Förändring skall ske!


Sov sött ni alla som kan!

Okej, så här är det:

Jag tycker att det är bra att vi lever i ett land som har ett socialt skyddsnät för de som behöver det. Jag tycker det är bra att vi betalar höga skatter och jag tycker att det är bra att det finns bidrag att få för ensamstående, fattiga studenter och arbetslösa.

Däremot är jag helt emot att det är så många som utnyttjar att vi lever i ett samhälle där alldeles för många utnyttjar vårt egentligen så trygga och väluppbygda system. Jag är emot att man för över pengar  till någon annan för att gå på soc, att man väljer bort ett heltidsjobb för att stämpla och att man går sjukskriven fast man är kapabel till att jobba.

Idag fick jag reda på att jag betalat 250 kronor till facket i två år, i onödan. Jag tjänar inte ens på att vara med i a-kassan. Jobbar man extra när man pluggar baseras det tydligen på hur mycket man tjänar då, inte hur mycket man tjänade innan man börjar studera, så som tanten på arbetesförmedlingen sa till mig för två år sedan... Surt. Tänk på allt jag hade kunnat gjort för de 6000 kronorna...

Man måste tydligen vara insatt för att förstå hur man ska gå till väga. Det är de som känner till kryphållen som får pengarna, inte de som behöver de. Eller de som är som mig, aldrig har stämplat och bara försöker göra det man ska göra... Egentligen är det förfärligt. Vi lever i ett informationsamhälle, ändå brister informationen. Allt för ofta.

Hursomhelst är jag tacksam över vårt system. Många kommer att gå till röstlokalen i september och lägga sin röst åt höger för att slippa alla dessa smitare och utnyttjare. Inte jag. Jag är livrädd för privatiseringen och allt den för med sig, jag är starkt emot att man sänker sjukpenningen( ensamstående ska inte behöva jobba med 40 graders feber för att kunna ge sina barn mat på bordet.) och jag gillar inte tanken på att det blir ännu större klasskillnader i samhället.

Jag är inte den sosse som morfar önskar att jag var, men jag är rädd för vad de borgerliga kan ställa till med i vårt samhälle.

Datorer är bra så länge de fungerar. Jag skrev en lång blogg alldeles nyss och sedan hade jag tydligen loggats ut innan jag publicerade den. Den handlade om mitt uteblivna sportiga jag och var mycket intressantare än vad den här bloggen kommer att bli. Men jag byter ämne. Inget blir lika bra om man gör det en andra gång.   Fast man vet varje ord man skrivit, blir kopian aldrig lika bra som originalet. Kopian är aldrig ens hälften lika bra som originalet.

Varje gång något sådant händer mig tänker jag på när Carries dator i Sex and the city lägger av. Hon går till en datasupport och han frågar om hon inte har någon back-up. Det har hon inte, för ingen har sagt att hon behöver en back-up. Inte förrän nu, när datorn går sönder. Alla hennes texter är borta. ( Men återfinns såklart...det är ju i den fiktiva världen)

Så varje gång jag skriver nya texter, varje gång jag lägger in nya kort och varje gång jag skriver ett arbete för skolan, tänker jag på Carrie. Jag borde verkligen spara det på cd också. Men gör jag det? Nej. En annan dag, kanske.

En dag kommer dator gå sönder. Helt och hållet. Och inget kommer gå att återskapa. Jag vet det. Och trots att jag genom Carrie, och många andra, lärt mig att man bör ha en back-up, så kommer jag inte ha det. Om jag inte gör något åt det snart.

Imorgon kanske. Men inte idag, för nu måste jag sova.

Dalecarlia Cup. Jäklans vad minnen. Många somrars största höjdpunkt. Att ladda inför matcherna, att ta lagfoto, att sitta i dungen och ladda, att spela mot utländska lag, att vinna final över Ornäs eller något Stockholmslag, att fira med pizza, tjejerna, stämningen och ja... så klart, disco på cozmoz.

Det var tider det, tänk så fort åren går. Fotbollen var så mycket mer än bara fotboll. Vi var tretton eller kanske var vi sexton och dansade hela natten till Sommar och sol, I want let the sun go down och KIlling me softly. Killarna var svåråtkommliga, men spännande och supersnygga, mörkret hade lagt sig och vi fnittrade och hoppades på en sista tryckare. Sällan fick man det, i alla fall inte jag.

Men minnerna är underbara. Det jag saknar allra mest är sammanhållningen, viljan att vinna och kämparglöden. Med VM i åtanke så var allt så mycket finare, renare och kanske till och med gladare. Inga fula ord, inga filmingar och absolut inga skallningar. Dahlin och Brolin och min lilla favvo Schwartz var det som gällde. Schwartz för att han fick lika många gula kort som jag. Men de förluster som kom var lika tunga som om det skulle vara VM-final, så kändes det i varje fall.

Jobbade i Stadiumtältet i dag och avundades alla små fotbollspelare. Vilken vecka de har framför sig. Ja, vissa saker var bättre förr, men å andra sidan är det mycket som är bättre nu med. Man behöver till exempel inte vänta en hel sommar för att gå på disco. Men fasen. vilken tid det var. Jag lovar mig själv att aldrig aldrig glömma det.

Njut ni alla unga fotbollspelare, själv får jag väl försöka ta mig ner till gymmet snart. Det var allt för länge sedan nu...

Jag älskar sommaren. Jag älskar värmen, solen och badet, men mest älskar jag att njuta av att dricka kall öl i goda vänners sällskap och att grilla med familjen eller nära och kära.  Ändå kan jag tycka att sommaren är lite besvärlig. Det är en evig kamp att hinna vara ute i solen och hålla sig solbränd, att hinna träffa alla människor och att orka ta sig ut på kvällarna. Dessutom är jag väl inget riktigt fan av det här med sommarkläder. Höstens kläder är så mycket mer, fina jeans, varma mysiga tröjor och snygga stövlar.

Men nu har jag äntligen hittat en klänning jag älskar. Den är randig, lite tuff och inte så där megafeminin. Så jag är glad och skulle kunna ha på mig den dygnet runt. Rätt trött på min gaderob annars. Tror jag har råkat köpa för många shorts som jag inte trivs i och för lite linnen.

Och där har vi ännu ett problem med sommaren. I alla fall om man är student; pengarna. Är det någongång man vill ha pengar och vara rik så är det på sommaren. Då har man inte ett öre. Däremot blir man stenrik i september, och det kan ju vara bra, till höstgaderoben som jag älskar!

Trots allt detta så älskar jag sommaren. Jag har nyss varit i Spanien och blivit lite brun i alla fall. Dessutom fick jag tid att umgås med de bästa människor gud (eller mamma och pappa kanske)skapat. Systrarna. Jag har hunnit träffa mina kusiner och firat farmors 80 årsdag, vilken krutgumma, mer om det en annan gång.  Jag har varit på peaceandlovefestival och lyssnat på band, jag har hunnit umgås med världens bästa tvillingar och många, många fler. Och jag har än en gång insett att jag har världens bästa pojkvän.( Man inser inte vad man har förrän man är borta från det ett tag... eller inte har det längre, men det har jag som tur var!)

Ändå har sommaren bara börjat. Och trots att jag ska jobba så är det många kvällar av öldrickande kvar, många grillningar, mammas födelsedag , Gotland och Lasse. Inte illa va?! Så nu är det bara att ge järnet. Och när hösten kommer så är jag inte den som gråter...