En illustrerad konstruktion av verkligheten

Jag har festat med de godaste av vänner, vaknat till en gemensam och gigantisk frukost, minglat med kändisar. Jag har återupptäckt min barndom med Mando, jublat till Looptroop och slutligen avslutat allt i ett gigantiskt stort lyckorus till Håkan. Jag är sliten, men lycklig och jag längtar redan till nästa år.

Vi tjuvstartade igår. Hade en speleman, rökte för mycket och sänkte en sju, åtta Pripps. Vi kollade in festivalbesökarna, tälten och det gamla vanliga Borlängehänget. Alla utflyttade själar återförenas i ett förundrat leende över att detta är vår stad, att vår stad kan leva upp så här och kanske är vi lite bittra över att så inte var fallet när vi var 16. Men mest är vi glada, överväldigande glada och om fem timmar är det vi, Miss Li och festivalen!

10.17 Hanna sms:ar:

Bejbi, nu är det inte långt kvar!

Sedan segar sista arbetsdagen förbi i P&L´s tecken. Väl hemma packar jag min väska , fyller på peppmusik på Ipoden, lämnar datorn hemma och låter livet ha sin gång. Vår Mañana mañana sommar kan börja och klockan nio imorgon bitti går tåget hem till festivalen, människorna, musiken, stämningen. Till livet. Det är inte långt kvar nu, bejbi!

Hultsfred 2002.

Våra Kompismakaroner smakade t-röd, den stulna brevlådan blev en pall, tältet var sprayat med vackra eller mindre vackra budskap och koffeintabletterna och den ljumna ölen gjorde oss höga på livet. Jag såg Escobarkonserter ständigt bevakade av Z-tvs kameror, Turbonergro med en rockpojke, jag sent skulle glömma, i min hand, Millencollin med en hjärtklappning som gjorde mig yr och The Hives som skrek ut sitt budskap till världen; Nej till EMU.

Vi kom först, åkte sist men hade nog kunnat stanna för evigt.

Mitt första år som lärare har innehållit allt jag inte trodde det skulle innehålla och väldigt lite av det jag trodde det skulle innehålla. Det har varit stressigt kaotiskt och svårt, men givande, inspirerande och roligt. Ett år som lärare och jag har inte haft tråkigt på jobbet en enda dag, bara det är värt att hurra för.

Imorgon får jag mitt livs första semester, även det är värt att hurra för.

När mamma var ung drog hela stora gänget till Dala Järna och festade i tre dagar. När jag var sexton åkte vi hela tjejgänget till Leksand för att spatsera omrking, dricka för många cider och spana på de som var gamla nog att komma in på krogen. Iklädda Lovikavantar och flera lager tröjor överlevde vi i kylan till klockan två, då någon förälder var snäll nog, eller orolig nog, att komma och hämta oss.

Sedan har det gått utför. Midsommarfirandet har krympt eller så har vi bara blivit gamla. Någon pratar om att fixa tidernas fest, men få engagerar sig och det stannar vid planer. Istället firar vi var och en tillsammans med några av de närmaste, äter sådant man bör äta, dricker sådant man bör dricka, beklagar oss över vädret som är lika dåligt som under alla andra midsommaraftonar och har tillslut en trevlig kväll men i mindre skala än förut.

Mamma tror att midsommarfirandet har förändrats. Jag tror att tiden förändrar oss. Oavsett vad, känns det som att min midsommarafton blir ganska lagom.

Timo Raisanen - Don't le the devil ruin it all

Jag klarar inte ens av att slå upp tidningarna idag, för vem vill vakna till ett sådant här Sverige? Att vi inte längre är med i EM är en sak, att vi inte längre har någon integritet är betydligt värre. Omskrivelser som kosmetika och förfinigar för att enas. Vi är fortfarande i Storebrors makt, en makt att lista vem som helst, en makt att granska varje källa.

Det enda postiva FRA har fört med sig, folket kan enas, folket kan påverka och genom bloggarna, forumen och debatterna ändrade sig två riksdagsledarmöter, även om utgången bestod. Nu får vi väl leva med det här i tre år och fram tills dess är det fikarumsdiskussioner som gäller, för det är där den egentliga makten finns. Det är där makten att påverka finns.

Jag ringer till minisyster för att föreslå att vi ska köpa en sommarstuga i Dalarna. En sommarstuga dit alla är välkomna och en sommarstuga där vi alla kan samlas. Vänner och pojkvänner. Familj och föräldrar. Och någongång kanske barn. Lillasyster jublar, frågar om vi kan ta ett lån och menar att vi kanske annars kan köpa ett hus i Spanien annars. Antingen eller liksom.

Med en ställning två mot en ringer jag sedan till mellansyster. Hennes reaktion blir som jag förutspått:

Åh, herregud! Åh, herregud. Vad är det här för idé?

Jag vill ligga på en stor äng bredvid en pojke med det busigaste håret och de mjukaste jeansen.  Han håller om min midja med sina smala armar medan han resonerar om livet och jag besvarar hans frågor.  Hans tankar är så välgenomtänkta att jag står svarslös och när jag sedan lugnt talar är det han som är svarslös.

Vi skrattar och vi tramsar. Vi busar och vi skojar. Vi pussas och vi leker. Vi förstår varandra och vi ser varandra. Så lägger vi oss på mage medan jag pillar i hans hår och han kittlar mig i midjan. Jag stannar med min blick och det slår mig att om jag inte är med honom kan det lika gärna vara.

Hela Dalarna bor verkligen i Stockholm. Var jag än går möter jag gamla Borlängebor. På gymmet är de inte främlingar jag knappt hejar på, utan nära bekanta jag stannar länge och pratar med. Liksom svenskar på Kreata är vi inte längre okända för varandra, utan en del av en helhet, en välkänd enhet. Lilla Borlänge flyttar till lilla Hägersten och det är svårt att känna sig ensam.

Jag har haft flyt med mina vadslagningar på slutet och skulle gärna sätta en peng eller en öl på att Robyn eller Marit Bergman kommer att vara den som presenteras för den ännu outannonserade spelningen klockan 20.00, lördag på stora scenen. Och inte mig emot, jag missar Robyns spelning på Mossebacke idag och Marit är alltid en pärla att se live

Någon som sätter emot?

I en uppsjö av fester och utgångar blir allt snart en stor röra. Jag trevar inte försiktigt nog fram, utan vinglar och får ta konsekvenserna. Den röda linjen tar mig hem med telefonsamtalen som sällskap och jag vaknar av att solen skiner in genom mina tunna gardiner. Jag vänder mig om, vill andas, vill göra något åt en sliten kropp. Jag vänder mig om och låter sömnen ta över, tankarna trollbinder mig och jag låter dem komma. Så börjar en ny skimrande dag och jag tar den i mina händer.

Sommaren blir höst , bara ben blir långbyxor och grillningen blir pizza, men vad gör det? Sverige spelar mot Spanien, kollegorna ska samlas och Sebbe ska bjuda på drinkar. Jag klagar inte. Jag har ingen anledning att klaga.

Min blick fastnar alltid vid budskapet som omger Hägersten. It´s all just work and no play. Jag fastnar för att jag vill fundera, men fastnar också för att den påminner mig om en tid med Kristofer Åström ständigt spelande i högtalarna.

Kanske jobbar vi bort för stor del av våra liv, men för att det ska finnas en relevans med allt jobbande krävs det att vi trivs med det vi gör. Att vi jobbar med vårt intresse. Vi måste stimuleras på jobbet, ha roligt på jobbet, leka på jobbet och vi måste backa när annat kommer emellan som är viktigare än vårt jobb. Hittar vi meningsfullheten, hittar vi också tid att leka, så länge vi inte bränner ut oss...

Vi jobbar hemma idag och jag är i full färd med att planera höstens kurser. Det är omfattande och tidsödande. Jag måste läsa på, göra en planering och konstruera moment och uppgifter. Det är omfattande, men soännande. Det är kreativt och ändå rationellt.

Jag äter min frukost, dricker kaffe, tvättar lite, röker en cigarett för mycket, lever i mjukisbyxor och läser  assa litteratur. Jag funderar, konstruerar och stressar. Det känns som att gå tillbaka i tiden, som att vara student igen. Det ljuva studentlivet, en tid med kaffe och mjuka kläder. Ett liv där jag spenderade varje förmiddag som denna och sedan ansåg mig vara klar. Idag kommer jag knappast att bli klar.

En promenad, en portion gröt med kanel och ett samtal med mödrarnas moder. Den dagen jag ska få barn (med God-knows-who) vet jag vem jag ska be om råd. Marit är en kämpe, en förebild och en äkta kvinna. Dåligt samvete kan skrotas, kärlek hyllas, världen förfinas och mammorna hyllas. I en perfekt värld är de våra hjältar!

Jag tog tillfället i akt den här gången och tog ett ordentligt farväl av många av mina elever. Det känns skönt, även om många av dem kommer tillbaka och gör klart sina kurser nästa vecka. Hos mig är dock de flesta klara. Skönt och befriande och värdigt. Nu ska saker utvärderas och vi ska äta lunch.




Förövrigt hoppas jag mest att Tele2 tänkt sätta på min mobil snart. Snarast. Nu.

Jag kladdar ihop så kallade Chokladbollar till mig och Johanna, dricker lite starkt kaffe och blandar med ett halvt glas rödvin. Vi byter ord, byter tankar, kommer ikapp lite och traskar en vända. På fredag fortsätter vi och det känns som att festen som börjat aldrig kommer att få ett slut. Det finns mycket att fira och många anledningar till att njuta. Mitt sug är oändligt och jag ser ingen ände.

Läsårets sista lektioner är avklarade och jag undrar hur jag ska klara mig utan mina små liv en hel sommar. De ger mig så mycket. Eleverna som lyckats komma i kapp trots motgångar, eleverna som får mig skratta fast jag är sjukt stressad, eleverna som kommer och anförtror sig till mig, eleverna som gör allt i tid och alltid finns där på lektionerna. Det är klart jag kommer att sakna dem. Det är klart det kommer att finnas en tomhet efter dem.

Men det är snart lov, jag har snart semester och jag har snart gjort mitt första år som lärare. Nästa år påbörjar jag lite visare, lite lugnare och lite mer erfaren. Jag ser fram emot det, det och semester. Tomt kommer det bli, men som tur var vänjer jag mig fort, det vet jag.

Det är fotboll imorgon och det är dags för Hanna och mig att bli fotbollsnördar igen. Vi får se hur det går, men vi laddar i alla fall för morgondagen och matchen. 1994 dyrkade jag Schwarz och min högsta önskan var att bli en av de fotbollfruar som satt på läktaren, att själv bli fotbollsproffs som tjej var en omöjlighet som tjej då.  Och själva omöjligheten och ojämställdheten engagerade mig mer som 12 åring, än vad insikten om att jag inte var bra nog gjorde.

Jag hittar inga kläder i någon butiker just nu, så nu har jag nätshoppat från Asos. Behövligt, helande och lite ångest, men det blir nog bra! Hoppas de anländer snart bara. Nu behöver jag bara ett par nya chinos och kanske en klänning, sen kan sommaren börja!

Jag  har varit på gymmet idag och det händer inte så ofta numer. Två gånger i veckan på sin höjd. Istället för att träna dricker jag istället öl, jobbar lite längre eller hänger med människorna, vännerna. Detta är inget jag skäms över, tvärtom höll jag på att säga. Jag är nästan lite stolt över det.

Egentligen är det helt vrickat att vara stolt över att jag dricker öl istället för att träna. Att jag förstör kroppen, istället för att bygga upp den. Men om jag tänker på alla vinkvällar jag tackat nej till för att träna, alla dagar jag inte fått tiden att räcka till, all träningsångest jag haft blir allt mycket mer förklarligt. Jag är nog inte världens sundaste människa längre. Långt därifrån. Men jag lever mitt liv och jag mår bra. Jag gör vad jag vill göra, istället för vad jag borde göra. Och ibland är kanske den största prestationen att inte prestera. För mig är det så ibland i alla fall.

Det är lugnt och stilla på jobbet. Några få elever jobbar ikapp, några få lärare rättar ikapp. Vi diskuterar, sätter betyg, beställer böcker. Jag älskar att beställa böcker. En lugn, men förväntansfull känsla genomsyrar mig. Trots lite sömn och en tidig morgon på tåget är jag rätt nöjd, rätt lugn och rätt glad. Befrielese.

Det kanske inte är meningen egentligen, men vad är egentligen meningen? Vad blir egentligen som man tänkt? Vi glömmer det vi inte vill minnas, tänker på det vi vill tänka på, gör vad vi vill göra. Vad vi helst av allt vill göra.

Vi traskar i parker, dricker vin på uteserveringar, bränner våra kroppar och badar i ett varmt sommarvatten. Jag säger kanske för mycket eller så tänker jag för mycket eller så känner jag för mycket. Men vad vet jag? Vad vet vi? Vi lämnar det och njuter lite istället. För idag kommer sällan tillbaka. Aldrig tillbaka.

Så vad ger jag för råd till min lilla kusin som blir stor och ska ta studenten imorgon? Jo, jag ger honom rådet att ha roligt, att leva livet, och att hellre ångra vad han gör, än vad han inte gör. Dessutom att ta hand om sig själv så klart.

Det känns som att det är ganska klart och tydligt att det inte är prestation som får oss att må bra, det är inte prestationerna vi minns, utan alla minnerna från de alla tillfällerna då allt bara klaffar. Livet är för kort för att stressa sönder, vi ska göra saker vi mår bra av.

Jag försöker att lära mig själv detsamma och det går... hyfsat bra faktiskt. Ibland i alla fall.

Vi ska se allt i gult, vi ska sjunga varje textrad, vi ska vagga, vi ska vinka och vi ska se till att vi fixar varandra. För det kan vi så väl, så väl som inga andra. Det är vi och det är dem och det är starkt.

Vi jobbar för mycket, våra magar värker för mycket och allt är helt enkelt för mycket, men det är sommar och vi ler, vi ler för vädret., vi ler för solen och vi ler för varandra. Och efter sommaren, då är det vi och det är Chris och hans bandmedlemmar och det är Globen och det är vi. Och inget kan någonsin slå oss där. Sommaren, den sommaren. Vi stannar där ett tag. Vi stannar där och vi ler. Stjärnorna skiner för dig, du vet.

Imorgon åker Anna till Indien och är borta fram till mitten av juli. På onsdag åker Emma till Mallorca och ska showa där till mitten av oktober. Det blir tomt och ledsamt och jag blir halv och tre kvarts. Stanna. Åk inte. Låt mig få följa med. Å andra sidan får jag en anledning att åka till solen i sommar och dessutom den bästa anledningen av alla: Emma bor där. Emma showar där. Emma finns där. Dit hon ska, ska jag. Men tomt, det kommer det att bli.

På vägen hem fick jag en idé; jag möblerar om. Fritte får ta det stora sovrummet, jag det lilla. Och har jag väl fått en idé kan inget stoppa mig. Jag halvsprang hem och två timmar senare har jag nu ett nytt sovrum. Ett minisovrum, men ett fint sovrum som rymmer allt jag behöver. Fritte får dessutom ett stort rum som rymmer alla hans fyra gitarrer. Suveränt.

Sedan kan man slås av att det är lite sjukt att jag bott i en trea i Stockholm själv, för det är det. Men det är nya tider och det är bra tider. Sommartider.

Min mage svider som om den inte kan något annat. Det är nog dags att sova om jag ska vara en hel människa imorgon och kanske får Scrubs avsluta min kväll. I går avslutade jag min kväll med en GT. Som tur var kom förnuftet tillbaka och medan jag ringde ett nattligt samtal åt jag mackor och drack Resorb.

Resorb. Apotekets räddning till den alkoholdrickande människan.

Imorgon väntar en lång dag, fylld av göromål. Dock lovar jag mig själv att ta var sak i sin takt och inte låta magen svida mer. Allt är för viktigt för att spendera tiden yr av smärta.

Jag har inte riktigt greppat det här med att EM börjar om en vecka. Det är ovanligt, för när det är mästerskap är jag en fotbollstjej igen. En fotbollstjej med råge, som blir irriterad på alla som inte kan något om fotboll. Hur jag nu kan bli det, när jag själv aldrig blir det annars. Kanske blir jag tolv igen, tolv och det största fånet man kan hitta. Det var länge sedan nu.

Idag fick jag med pappa på landskampen. Genrepet inför EM. Det var långt ifrån en supermatch, men skönt att känna stämningen, se stjärnorna och se ett stundvis bra spel. Nu är jag laddad. Det är tur att det är en vecka kvar, för denna vecka finns inte en sekund över för fotbollstänkande.