En illustrerad konstruktion av verkligheten

Nu  har jag fyra inledningar till fyra böcker. Det enda som står klart är titeln. Titeln är grym. Boken är obefintlig. Tillslut kanske den kommer. Jag vet vad jag vill säga, men inte hur. Och jag vet inte hur jag ska få ihop mina ord, mina tankar, mina karakärer. Kanske kommer den en dag eller så slutar det med att jag har hundra inledningar istället för fyra. Just nu funderar jag på min femte.

Jag är för otålig helt enkelt. Tålamod, Ella. Tålamod.

Egentligen passar vädret mig ganska bra. Jag fortsätter mitt OC-maraton och stressas över hur mycket det är jag borde göra, nu när jag inte har något att göra. Jag borde städa lägenheten, rensa garderoben, måla mina naglar och skriva en bok. Helst av allt skulle jag vilja shoppa, men det hör till de få saker jag inte borde göra, så jag stannar inne, för att stoppa mig själv från onödiga impulser.

Sedan borde jag sova, frukosten med Anna var allt för tidig i morse eller så somnade jag alldeles för sent. Men frukosten med Anna är viktig och nu har jag nog all tid i världen att sova. Det är vad jag borde göra. Vi får se om jag lyckas.

Under tre års tid var onsdagkvällar klockan nio en helig tid. Vi satt bänkade i soffan framför tv:n och bara njöt av att skratta åt Seth, lida med Marissa, ha ont i magen över Ryan och heja på Summer. Men så en dag tog allt slut och jag ersatte saknaden med annat. Med Meredith. 

Nu har jag börjat om. Säsong 1 har hållit mig vaken hela natten och när jag väl somnade, åtta avsnitt senare, fanns de i mina drömmar. Onsdagkvällarna kommer aldrig tillbaka, inte som de var då, men andra tider kommer. Nu har jag städat lägenheten och väntar på att få fika med Hanna på Hornstull. Sommaren i Stockholm är även det en tid att minnas och ikväll har jag sällskap av gänget igen. OC-gänget.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra idag och inte resten av veckan heller. Folket är antingen i Dalarna, eller så jobbar de dagarna igenom. Jag tvättar lite, läser lite Goethe, bokar en resa till Gotland och funderar på att inhandla mig en ny bikini eller ägna solen några timmar. Helst av allt hade jag hängt i en park med en flaska rosé, lite picnic och trevligt sällskap, men det får väl vänta. Det är långt kvar av sommaren än.

Kanske traderar jag mig hem till Borlänge och äter middag med Johanna istället. Kanske inte. Jag ska väl vela lite först.

Återigen får jag höra att jag har världens viktigaste jobb och jag kan inte annat än att hålla med om att  mitt jobb är ett av de viktigaste jobb man kan ha. Att jobba med människor är något av det viktigaste man kan göra, även om alla jobb fyller en funktion i vårt samhälle. Alla behövs, ingen mer än den andra, ingen mindre än den andra.
 
Men trots allt tjat om hur vitkigt vårt jobb är, är det sällan som det framställs något positivt om jobbet som lärare eller som vårdbiträde eller som förskolelärare. Ofta belyses det bara när vi gjort något fel, brytit mot en norm eller misslyckats, hur många gånger vi än lyckats.

Å andra sidan är det skitsamma egentligen, för det viktigaste är att tycker att jobbet är vitkigt, att vi anser att vi gör en skillnad och att vi trivs med våra jobb och liv. För om någon blev lärare på grund av lönen eller statusen måste den ha tänkt fel någonstans.

Vi gör det här för vår egen skull.

Å ena sidan vill jag stanna på Gotland för resten av semestern. Med dig, med oss. Å andra sidan vore det grymt att en gång för alla få uppleva den berkytade Gagneffestivalen. Om det tar en kvart för mig att välja bröd, kan man undra hur lång tid det ska ta för mig att fatta detta beslut. Det är tur jag inte är ensam om det.

Mitt simkort har kommit. Mitt gamla nummer är tillbaka. Jag vågar inte ens tänka på hur mycket pengar mitt slarv kostar mig, kanske kommer jag att skärpa mig någongång och hålla i mina grejer eller annars är det något omöjligt. Karma, som Joanna skulle säga. Vi förtjänar inte att ha kvar våra mobiler, kanske för att vi försummar våra vänner.

Anna skämtar om att jag har problem så att andra tror henne och Hanna tycker att Sony Ericsson borde sponsra mig. Sedan finns det de som tycker att jag är konstig.

När mina största problem är materiella är det nog inte så svårt ändå. Men konstig, det är jag.

Folket byts av varandra och lägenheten är full. Imorgon vaknar jag dock för första gången upp till en oplanerad semesterdag. Kanske är det sunt. Kanske är det vad jag behöver. Men oplanerade dagar och att vara själv är nog min största läxa att lära.

Nu är jag glad att Anna är tillbaka i Sverige, i Stockholm och i min lägenhet. Och Fritte då.

Först och främst är det syster Erikas födelsedag idag. Det är hennes födelsedag och jag är inte där. Joanna är inte där. Pappa är inte där. Det svider i min kropp, det värker och jag lider för min egen skull. Jag vill vara där. Ingen är värd att firas som min lillasyster. Hon gör allt för oss. Hon offrar sitt eget för oss. Hon fixar för oss. Och ingen kan ha ett större hjärta än vad hon har. Kronprinsessan kan med andra ord slänga sig i väggen, Erika är en äkta prinsessa hela hon.

Nu lägger jag firandet i andras armar, jag vet att de firar henne utomordentligt bra och jag ser fram emot att vi snart är på Gotland allihopa. Gotland och vi och sommaren. Det väger upp ganska mycket. Men ändå, jag vill vara där. Jag borde vara där.

Pojkarna spelar gitarr och jag sjunger falskt med. Askkoppen är lika full som vinflaskorna är tomma och vi minns de goda dagarna och vi minns de här dagarna och vi förnekar framtiden en liten stund till. Stockholm är varmt och i Stockholm stannar vi kvar. Och medan timmarna går blir min röst allt falskare men låter lite skönare.

Jag tittar på Dalecarlia Cup med Jonte och Mattias och jag är mer nostalgisk än inriktad på fotboll. Vi laddade med pasta och vätska, peppade varandra till kämparglöd, grät över finalförluster och glädjes åt disconätter och söta pojkar. Alla utomlandsresor var obetydliga, sommarlovens höjdpunkt var Dalecarlia och inget annat var någonsin jämförbart.


dalecarliacup.se

Så hamnade jag i Dalarna igen och egentligen vet jag nog inte vad jag gör här. Jag blir inte lugn av att lämna Stockholm, jag blir lugn när jag kommer till Stockholm. Jag blir lugn av bussarna som aldrig slutar gå, av de oändliga möjligheterna som finns där, även om jag inte utnyttjar dem, av människorna och av ställerna.

Därför blir jag nästan lite bitter när jag släpar min packning på neverendingways en timme utan att någon buss ens närmar sig. Jag är tom när jag inte har något att göra. Jag är tom när gatorna är tomma.

 Jag är snart hemma och jag längtar hem. Stockholm är nog mitt hem nu.

Solen skiner på oss idag. Äntligen. Och jag ska sluta leva storstadssemester och börja leva solochbadsemester. Och jag ska fånga de små minuterarna, inte sitta och vänta. Och jag ska känna att jag lever, istället för att fly från känslorna. Jag ska le mot solen och hoppas den ler mot mig.

Och jag ska få träffa Eva, för roommates är inget man ska slarva bort. Inte fina vänner heller.

Det är så jobbigt att vara jag ibland och jag önskar så innerligt att det inte vore så. Någonstans mellan Seveneleven och hemmet lyckades jag försumma min mobil i natt, helt utan förvarning. Helt utan medvetenhet. Galet. Hur lyckas man? Eller, hur lyckas jag?

Men parkerna var så gröna, dina händer var så lena och våra ord var så enkla. Du sa något om att du skulle berätta det här för dina barnbarn. Jag tänkte att jag samlar minnen med dig. Minnen om parkerna, om solen som skiner, om förälskelsen och om fräknar på näsan. Minnen om det enkla.

Jag är inte händig direkt. Jag är så långt ifrån händig man kan komma och jag skyller allt på dåliga gener. Nu står min 1,60-säng rakt upp i mitt rum och går inte att få ner. Byrån står på sned och jag kommer varken in eller ut. Har man inte bekymmer så är det ju inte så svårt att skapa sig.

Jag har alltid läst mycket böcker. När jag var kring sju läste jag nog mest för att lära mig läsa, jag älskade redan att skriva och försöka stava, och när jag var tio plöjde jag varenda bok jag kom över. Det var mycket Maria Gripe och Peter Pohl.

Jag fortsatte att läsa mycket in på högstadiet och diskuterade böckerna med min oförglömliga svensklärare, även om jag inte ägnade en hel helg åt en bok, andra saker var ju betydligt viktigare då.

Och en gång fick jag förmånen att plugga Litteraturvetenskap. Vi läste dag och natt och jag bodde i mina mjukisbyxor. Dagen efter diskuterade vi dramat eller romanen tillsammans. Jag var förälskad och jag älskade varje sekund av kursen.

För första gången i mitt liv läser jag nu tre böcker samtidigt. 1984, Bitterfittan och Unge herr Wertes lidande. Men jag läser inte. De ligger bara där som ett dåligt samvete. Som något ofärdligt. Något jag borde göra och vill göra. Men jag orkar inte. Jag gör annat istället. Tittar på Sex and the city om nätterna, lyssnar på musik om dagarna. Jag håller tummarna, väntar lite och hoppas det kommer tillbaka.

Jag är så tom annars. Men min hjärna är så tom nu.

Vi stressar sönder oss i ambition att framstå som de människor som har allt: ett städat hem, ett bra jobb, en fin kropp och god mat på bordet. Vi stressar, försöker och strävar och så glömmer vi. Vi glömmer vad som är det viktiga, vad som är livskvalitet och vad det är vi kommer att minnas tillslut. Vi glömmer att ta hand om varandra, njuta av att vara med varandra. Vi glömmer att sätta oss i gräset med en kaffe och sätta oss på klipporna och titta på båtarna. Vi glömmer att skicka ett mail till vår vän och att ringa till vår söta lilla mormor. Men dåligt samvete, det har vi allt.

Vi stressar, så att vi glömmer och vi glömmer så vi stressar. Stressar mot den perfektion som vårt inre liv aldrig kommer få. Vi måste vara korkade. Dumma och korkade. Hur kan vi glömma att det bästa i livet händer över en kopp kaffe? Hur kan vi glömma att det är så jävla enkelt att må bra och att det kräver så mycket att må dåligt?

Jag kiknar av skratt när Charlotte utbrister i ett gapigt tjejskrik och får alla att skämmas, jag biter mig själv i underläppen när Miranda inte kan förlåta en otrohet, jag kan inte få nog av Samantha som tröstäter sig mindre smal och jag lider varje sekund med Carrie som försöker att komma över sin Big. Sin stora, dumma kärlek. Och jag håller på dem, jag hejar på dem och jag vill att det ska bli dem. Ända ut i fingerspetsarna vill jag det.

Och så rinner mina tårar och jag vet inte hur jag någonsin skulle kunna kallas hård. Blödig är vad jag är. Patetisk och blödig.

Det är svårt att vara oförstörd i en värld där alla ständigt påverkar oss i den riktning som de tycks tro är den rätta. Det är svårt att hålla sig borta från alla tysta åsikter i ett sammanhang där det enda som gäller är att hitta vägen till framgång. Vägen till att bli någon. Det är svårt att se klart när det inte finns någon enkel väg att vandra och det är svårt att inse vad som är bäst för en själv när alla andra vill vara med och tycka.


Till alla mina elever som jag hoppas har ett underbart sommarlov där ute. Ni duger som ni är!

Och så blev det tomt. Vi lämnar mammas hus, den lilla staden och tryggheten för att åka vidare till våra nya hemstäder. Med tårar i ögonen känns melankolin extra stark. I en blandning av lycka och sorg är allt ändå ganska bra. Lycka för en syskonkärlek, sorg för ett avstånd. Om två veckor ses vi på Gotland igen och det gör allt lite enklare. Det är ett år kvar till nästa Peace and love och det är tur att det ska hända mycket innan dess.

I Borlänge går alla människor till samma ställe. Vid varje bord är det fullsatt och alla trängs om sittplatserna. Alla. Oavsett ålder och oavsett sällskap. Alltid. Vi har alltid hängt där, så liten är staden. Idag fick vi gå till ett annat ställe, Jessie och jag. Minst lika trevligt, minst lika gott, men inga människor.

Vi hade trevligt ändå, trevligt på vårt "drickavinochprataskitsätt" trevligt, men jag är glad att jag återvänder till Stockholm på lördag. Där är alla likadana, men ändå annorlunda och där är det alltid okej att dricka vin. Oavsett tidpunkt, oavsett veckodag. Och där är alla vännerna samlade, som hela familjen är samlad här. Tills nu. Återvända.

Dessutom vill jag åka till Spanien. Nu.

Jag vet varken ut eller in. Det är lite mycket att styra upp för att jag ska vara helt lugn. Båtresor till Gotland, funderingar kring Stockholm och alldeles för dyra resor till Emmas Mallorca. Mañana mañana kanske, eller något sånt. Eller så önskar jag bara att det fanns någon som bestämde allt åt mig, styrde upp allt åt mig och tog sig in i mina tankar. Men bara nu, aldrig annars.

Det är rätt ballt att ha semester i alla fall och idag verkar solen vilja skina på oss!

Äntligen har jag fått träffa Marit och hennes vidunderligt söta nytillskott. Sushilunch och bladder. Och när jag kommer hem igen har Joanna och Joar stigit upp. Som vanligt sist, som vanligt som i vårt nya lilla liv här hemma som räcker några dagar till. Vi är tillsammans, vi vaknar tillsammans, vi äter frukost tillsammans och allt är bara en stor helhet av lugn och en ovetande morgondag.

Tillsammans är vi lite mindre ensamma.