En illustrerad konstruktion av verkligheten

Under min semester fick jag ett litet ryck och började bära ner alla vinterjackor, skor och stövlar i mitt förråd. Sedan följde en tid av pendlande mellan Gotland, Falun och Stockholm och solen sken på oss. När jag nu behövde komma åt mina saker var nyckeln spårlöst borta. Jag har letat, mamma har letat, Fritte har letat. Jag har försökt dyrka upp det fantastiskt säkra låset (som absolut inte jag har köpt, utan finfina Andy som var tokrädd om det som var våra grejer och så har jag fått haft kvar det, så fin är han...) med en stor tung tång jag släpat från jobbet, med en skråma som enda resultat och jag har letat på alla möjliga och omöjliga ställen.

Precis när jag trodde att det var kört, känner jag något i en ficka på ett par träningsbyxor jag sällan använder och jag kan se framför mig hur jag spatserar kring Aspudden i dessa byxor, för att sedan återvända till förrådet. Jag andas ut och låter axlarna sjunka.

Äntligen har kroppen slutat värka och näsan slutat rinna, kanske kan jag till och med träna imorgon. Jag spenderar kvällen med att ligga i soffan, prata i telefon, planera tjejkvällar och äta mackor och mat om vart annat. Jag är lat och jag skjuter upp det jobbiga till morgondagen. Jobbet finns ju kvar.

Jag läser Bitterfittan och påminns om vilket snedvridet samhälle vi lever i. Jämställdhet handlar om så mycket mer än om ojämna löner och ojämn arbetskraft i hemmet. Det handlar om det lilla, om hur vi kvinnor socialiserats in i vårt samhälle till att se det där extra som ska göras, att ta ansvar för de små sakerna, att se till att allt är organiserat.  Antagligen vet vi redan det här och boken bidrar då mest till igenkännelse och aha-känslor. En ack så viktig igenkännelse.  Vi får skratta och förundras och kanske vara bittra.

De som egentligen borde läsa boken är alla män. Först då kan man skapa en förståelse för ojämnlikheten som inte går att uttala, då enbart  förståelse och kunskap kan bidra till en förändring. Innan man når förståelse kan inget förändras. Och när vi kvinnor inte ens märker att vi är ojämlika, hur ska männen då märka det?

I ett stort Stockholm är det lyx att ha några av de närmste på gångavstånd. Efter några timmars sömn samlades vi hos Anna och åt scones, drack kaffe och pratade igenom gårdagen och den kommande morgondagen. Och så åt vi mer scones och pratade ännu mer och upptäckte att Hanna är vän med min kära Max och att världen är exakt så liten som vi tror att den är. Man vågar sällan fråga, men när man frågar slår det sällan fel.

Det är inte så lätt att vara jag. Är jag trött och sjuk samtidigt tittar jag inte var jag ställer saker och så kan det hända att vinet och ölet åker ner i golvet, innan jag ens hunnit ta upp det ur systempåset. Ja, ni vet. Ni vet hur jag är och jag vet att ni skrattar åt mig nu. Eller kanske suckar ni och tänker onda tankar.

Sen blev det F12 avslutning hur som helst med så mycket folk att man varken kom ut eller in, så det var nog tur att vi stod på den där gästlistan trots allt. Vi hade det bra i alla fall och vi träffade Anders av alla människor. Nu är jag hemma och vad som händer sen vet ingen. Inte ens jag.

Jag färgar håret i någonslags brun nyans och låter sommaren vara ett minne blott.  Det är befriande och storstilat, men längst inne hugger något som liknar en vass kniv i mitt hjärta. Det fina ska ju vara något fint, inte fult. Jag låter hösten bli något vackert, med ett mörkare hår och med gula löv under mina sulor. Något vackrare och något i en annan nyans.

Nu har vi gjort Söder, Anna och jag. Spenderat lönen på Monki, ätit morotskaka och druckit kaffe, pratat ikapp om livet och letat efter det perfekta. Det är dags att vila en stund, innan rödvinet får leda vårt samtal vidare. Det behövs, lika mycket vilan som samtalen. Den ytliga lyckan är fulländad.

Jag minns inte vad det var som var så himla roligt, men jag minns att vi var i ett knökfullt öltält, att Thåström eller kanske Sugerplum spelade några meter därifrån, att jag stod på en bänk för att se något och att solen sken efter att regnet hade fallit. Jag minns att jag låg dubbelvikt av skratt och jag vet att jag tänkte att det är det här som är livet, att få skratta riktigt, ritkigt mycket. Så där så att man inte kan andas längre.

Kanske har vi socialiserats in i en värld där inget någonsin kan vara bra nog, där kickarna aldrig kan komma tillräckligt ofta och där ordet nöjd inte exixterar som något positiv, utan som ett tecken på någon som gett upp. Någon som slutat att sträva.

Eller kanske är vi riktiga kämpar, som vet att det vi vill ha finns där och som inte ger upp förrän vi fått det vi vill ha. Förrän vi fått det som är bra nog för oss. Förrän vi fått det bästa. Frågan är om vi någonsin kommer att få det, om vi någonsin blir nöjda och kommer att vara stolta över det eller om vi alltid kommer att sikta högre.

Jag har nog mest skrattat, ätit och flummat idag. Och så har jag funderat på hur man böjer ett ord och pratat om renässansen, om identiteter och kulturer och om nationella prov. Allting snurrar i hjärnan och hur morgondagen ska bli kan man undra. Ibland blir det bra, ibland mindre bra och jag har en liten aning om något jag kanske borde förändra. Jag måste låta det sjunka in lite först bara.

Imorgon är en ny dag och jag skrattar jag vidare och snörvlar vidare. Helst av allt skulle jag vilja ha en whiskey och det har jag nog aldrig velat ha förut...

Det har varit en sjuk dag på jobbet. idag I dubbelbemärkelse. Jag är så förkyld att jag inte kan prata och i stället skrattar jag högt åt mitt och Bo´s försök till att skapa kreativa och fantastiska uppgifter till en mindre fantastisk kurs. Vi ska planera och jobba till klockan åtta ikväll och det enda sättet att överleva detta är nog att le, fnissa och skratta. Och det gör jag.

När jag var 20 och skulle lämna ett paradis av vänner bakom mig kändes det som en omöjlighet. Det var en omöjlighet att de skulle kunna komma och gå i mitt liv och att de skulle försvinna ifrån mig. Idag vet jag att människor som stått mig nära inte försvinner, utan de stannar kvar, men i form av minnen jag kan plocka fram igen när jag behöver det. Det som funnits kommer alltid att finnas och det gör mig glad att tänka på.

Jag önskar att mina andetag vore lite djupare, mina tankar lite lugnare och mina ord lite långsammare. Jag jobbar bort lite, andas lite bättre, snörvlar, dricker te och försöker. Jag vet att jag kan, men jag snubblar ändå. Imorgon ska jag traska lite långsammare och nynna lite gladare. Imorgon är en konstig dag och imorgon är det min dag. Vi kan väl låtsas det i alla fall?

Jag ser fram emot att hålla i mina lektioner imorgon och det är väl en anledning att fira bara det..?

Min hjärna har slutat att tänka och mina ben orkar inte bära mig. Jag ska vila, äta linssoppa, läsa kurslitteratur och dricka litervis med te. Jag ska inte tänka, inte vara, bara göra, handla, låta tiden gå. Jag vill ha en frisk kropp, en pigg hjärna och en rolig helg. Låta min dumma näsa sluta rinna och min sega kropp sluta värka.

En vanlig, enkel tisdag kan vara så mycket mer än en vardag i mängden. Om vi fyller dagarna med innehåll, kvällarna med händelser och nätterna med samtal innehåller livet lite mer i slutändan och det blir lite finare att se tillbaka på. Om vi tar vara på vår tid, blir livet fyllt med minnen. Vackra och mindre vackra. Men innehållsrika.

Kickar. Jag samlar på dem. Det behövs dock inte så vidare mycket för att jag ska få en kick. Eftersom att jag kom fyra timmar för sent till kursintroduktionen idag, fick läraren ha en egen genomgång med mig. Det blev ett långt samtal om kulturer och andraspråk, om stereotyper och identiteter, om fack och om Ett öga rött . Om kultur och om migration.

Med ett leende på läpparna traskade jag sedan nöjt därifrån. Peppad, hel och mycket belåten. Det finns andra som tänker som jag. Här ska pluggas!

I höst ska jag tänka lite annorlunda än jag gjort förut. Jag ska vara lite mer förnuftig i vissa lägen och lite mindre förnuftig i andra. Jag ska börja plugga igen och jag ska engagera mig i sånt som engagerar mig. Jag ska handla lite mer medvetet, jag ska äta lite mer medvetet och jag ska agera lite mer medvetet. Jag ska lägga ner tid och kraft på sådant som jag tycker om och mindre tid på det jag inte vill ha, jag ska vara impulsiv och jag ska göra det jag vill. Dessutom ska jag inte stressa, bara göra. Inte tycka, bara handla.

Imorgon börjar det.

Jag ska läsa Svenska som andraspråk i höst. Halvtid, distans. Och nej, jag ska inte läsa det för att själv lära mig svenska, som Fritte tror, utan jag ska läsa det för att bli behörig lärare i ämnet. Jag har tur, eller så har jag otur. Den första kursen heter Kultur, kommunikation och migration vilket jag redan har  massa högskolepoäng i, kunskaper i och undervisar i, vilket gör att det kanske inte blir allt för jobbigt att skumma böckerna och skriva pm.

Men i längden har jag otur. Det är grammatiken jag behöver, språkförståelsen, inte kulturförståelsen. Jag gillar inte det här med ord som ser bra ut på ett papper, jag vill kunna saker också.  Kicken jag får när jag lär mig saker är oersättlig.

Vi hade afterwork hemma hos Anna igår och till min lycka märkte jag att Annas skivsamling var nästan på pricken lik min egen. Jag var i himlen och dj:ade igenom min uppväxt under en timme, innan jag begav mig vidare till det bästa stället i förorten som råkar ligga alldeles intill mitt hem. Landet. Sedan blev det som det blev och nu ska jag träna, även om mina krafter är obefintliga. Sova kan man göra en annan gång.

Efter en kväll med musikquiz och diskussioner om allt från förintelse till bojkott somnade jag som en stock igår och vaknade sedan utsövd och peppad en timme innan klockan ringde. Med glad musik i lurarna begav jag mig sedan till jobbet, laddad för en höst fylld av nya upptåg, självförverkligande och positiv energi. Det blir bra det här och det är en fantastisk känsla när saker och ting ordnar sig, för ordnar sig gör de alltid.