En illustrerad konstruktion av verkligheten

Mina fötter är fulla av sår. Jag är dum ibland, så dum. Billiga skor är inget att ha, det vet jag ju. Gårdagen tillbringades delvis barfota, delvis i min kollegas stora tofflor, delvis plågandes. Det blöder, det skaver och i skorna är det röda fläckar av blod.

Jag noterar mina sämre sidor som ibland kommer ikapp mig. Det som är bra, är också det som är mindre bra. Allt i lagom måtta. Jag önskar inte att jag gjorde saker på ett annat sätt, men jag vet att det jag gör inte är bra. Jag ler lite åt det, förundras lite över det, går vidare och gör kanske samma sak igen.

Jag är så dum ibland.

Jag har haft en fantastisk kväll med kollegorna på Debaser Slussen. Vi flummade, eller annars var det jag som flummade, och lekte tonårslekar där jag ville veta allt. Jag vill alltid veta allt och jag säger alltid allt.. Kanske är det därför. En bra dag, med ett bra avslut. Och jag ler,  varken nota eller promille är att tänka på just nu. Jag har fått träffa mina kollegors respektive och dessutom ska jag få komplimanger varje morgon jag kommer till jobbet härdan efter. Två goda ting och det finns inget att gråta för.

När jag gick i tvåan på gymnasiet sved det i min mage för första gången. Jag tränade fotboll, jobbade halvtid, pluggade heltid och levde i en väska pendlandes mellan mina nyskilda föräldrar. Jag försökte hinna allt och hann allt, men många dagar slutade i tårar. Tårar för att maten inte var klar i tid eller för att jag inte fick skjuts exakt då jag ville. Mina dagar var planerade in i minsta sekund och det fungerade bra, så länge allt gick enligt planerna. Inget fick förstöras, inget fick bli en minut försenat.

Den allra största stressen var dock inte den faktiska stressen, utan den psykiska. Att bygga scheman i hjärnan, att fundera ut en plan för hur allt skulle gå till. Tillslut slutade jag med fotboll och flyttade hemifrån, men skapade mig snart nya stressmoment och planeringen i tankarna fortsatte uppta min tid.

Sedan dess har jag hållt på så här. Pluggat, jobbat, tränat och umgåts. Allt ska hinnas, inget ska prioriteras bort. För det mesta har det gått bra, ibland har det slutat med ett sammanbrott utan egentlig orsak.

Men sedan kom det en dag och jag vet egentligen inte vilken dag det var: jag slutade att planera varje sekund, jag tillät mig att bli någon minut sen till möten och jag tänkte i nuet istället för en vecka framåt. Kanske var det Jontes avslappnade livsstil som fick mig att förstå, kanske var det Lillan och hennes manana, manana, kanske var det Fritte och hans det ordnar sig. Hursomhelst lärde jag mig. Sakta, sakta utan att jag förstod det, lärde jag mig.

Nu är det högvarv både i hjärnan och på jobbet. Kanske är jag lite för stressad, men jag ljuger inte för min chef när jag säger att jag har mer att göra än någonsin, men är mindre stressad än tidigare. Att jag klarar det, att jag överlever. Hade jag tänkt på allt jag har att göra hade jag krachat. Genom att ta dag för dag överlever jag och mår bra. Idag är det bästa jag vet att inte planera allt, att ta det lugnt, att bara hänga. Jag är oerhört tacksam att jag kommit dit, även om jag då och då(exempelvis idag) återvänder dit jag var för tio år sedan. Men det är bättre och det kan bli ännu bättre.

Fritte har rätt, man hinner allt och allt löser sig. Så är det bara. Förr eller senare löser sig allt.

Jag önskar att jag kunde säga att ensam är stark och jag önskar att jag kunde säga att det som inte dödar härdar. Tyvärr kan jag inte det, för jag tror inte på det. Visst behöver vi alla gå igenom saker som är mindre lätta ibland, visst lär vi oss av det och visst utvecklas vi. Men vissa saker borde ingen få gå igenom och att säga att det härdar känns inte riktigt rättvist. Det är mer så att livet är orättvist och att vissa får gå igenom många tunga saker än vad andra får.

Hur stark du än är, hur härdad du än är behöver du någon som håller om dig ibland, ringer de där samtalen åt dig, hjälper dig på traven. Det betyder inte att du är svag, bara att du är mänslig. För alla förtjänar någon som finns där, som bryr sig och som tar hand om en.

Istället tror jag att man får tillbaka vad man ger,  på ett eller annat sätt i alla fall. Karma kallas det visst. Tillsammans är vi starka.

Det var skönt att få läsa lite i Mikrofonkåt för plötsligt fick jag en mening med det nya namnet Looptroop Rockers, ett gammalt uttryck som de tagit tillbaka. Annars har jag varit ganska skeptisk mot namnbytet. Hursomhelst "The bulding" är en grymt bra låt, som inte går att undgå just nu. Lyssna, peppas och njut.

Kanske är jag lite konstig, men jag gillar stressiga perioder. Jag gillar att behöva jobba kväll och natt, gillar att ständigt behöva vara uppe på tå, jag gillar att glömma bort att äta. Ibland händer det till och med att jag dagdrömmer om att vara en datatekniker när nätverket lagt ner, eller en journalist med en stopptid.

Antagligen är det den duktiga flickan i mig som talar. Storasystern som vill prestera och visa att hon duger, att hon klarar det oumbärliga.

Trycket är högt just nu. Ofanligt högt. Idag fick jag plöja mig fram mellan elever  som insett att tiden snart är ute för att kunna gå och köpa mat. Imorgon skriver alla mina elever sitt sista prov. Dag och natt, natt och dag och jag försöker att skratta istället för att gråta, för lite njuter jag faktiskt av det. Det måste jag erkänna.

Vissa ord borde raderas ut ur det svenska språket. Ord som förstör. De fyller ingen positiv betydelse, utan skapar bara en otydlighet om vad vi borde vara. De är negativa, föråldrade och missvisande. De skapar ett samhälle där ingen orkar leva i, ingen mår bra i, så vida man inte ignorerar dem.

Duktig kan exempel vara ett av de sämsta ord vi har i vårt språk. Det händer allt för ofta att jag använder det,  men jag biter mig alltid i tungan efteråt. Duktig. Varför ska vi vara så förtvivlat duktiga hela tiden, räcker det inte med att vi gör det vi ska och försöker så gott vi kan? Duktig skapar en tro om att det är det enda som duger. Att vara duktig. Vi duger ändå och ska vi nödvändigtvis använda ordet, så är nog alla duktiga, fast på olika sätt.

Banta är ett annat exempel. På 60-talet bantade damerna för att komma i en storlek 40. De drack kaffe och åt sockerbitar. Idag svälter sig tjejer för att komma i en storlek 32, allt för att vi en gång satt igång att banta. Fult ord. Ful innebörd. Att vara sund är mycket trevligare.

Hata, för vem hatar egentligen? Hat är för mig ett starkt ord, grundat i människors egen osäkerhet. Kanske kan man känna hat till en person som gjort någon i sin närhet mycket illa, men annars. Hat. Ett negativt och tråkigt ord. Kärlek är bättre.

Slutligen gillar jag inte begreppet Icke Godkänd. För vem är inte godkänd egentligen? Alla är vi godkända, alla duger vi, alla kan vi. Att inte vara godkänd handlar bara om att inte prestera det vi förväntar oss vid det exakta tillfället. Ett negativt betyg, en negativ stämpel. Jag vägrar sätta IG på mina elever och jag hoppas med hela mitt hjärta att jag slipper.

Prestation och förväntningar borde kunna raderas de med, när jag nu håller på. Och vips så har vi en vackrare värld att leva i!

Okej, på riktigt nu: jag behöver nya kläder. Det är sant. Min garderob är lika grå och trist som jag känner mig. Festerna står på rad och jag står på huvudet. Det finns inget jag kan ha på mig. Jag måste handla.

Och för första gången sedan jag vet inte när, känns det inte ens roligt att gå ut och shoppa. Bara som ett jobbigt måste. Läs det sista en gång till, för ni får nog aldrig höra mig säga det igen. Vore jag rik hade jag dock kunnat gå in på Topshop och handla upp hela butiken. Nu är jag tyvärr inte det heller. Jag är lärare.

Jag lyssnar på tjugo informerande tal om dagen, hjälper minst lika många stressade elever, rättar uppgifter, blir trött i hjärnan men också imponerad av duktiga elever. Jag kommer hem, äter lite keso med kanel, beger mig iväg till gymmet, går hem igen och rättar uppsatser. Nästa vecka ska alla uppgifter in, alla betyg ska sättas, alla studenter ska firas. Och så var snart det första läsåret gjort. Min planering innehåller många nybörjarfel, stora uppgifter i slutet kanske inte är det smartaste. Men vad lär man sig av, om inte sina misstag.

Jag är glad över att det inte är en massa trevliga kvällsaktiviter under denna vecka, utan att jag kan fokusera på jobb, jobb, jobb och lite välmående. Nästa vecka däremot, då beblandas långa jobbdagar med festliga kvällar och det gör mig ont att missa den allra bästa lärarens examensfest. Det gör mig så  ont att jag väntade till sista dagen med att osa. Tills idag. Jag hinner inte. Det går inte.

Ibland måste man vara realistisk och jag är redan så stressad att mina fingrar faller på fel tangent. Gymmet och mat nästa, sedan är jag i form igen.

Mest av allt längtar jag efter att se mina stående favoriter. De som aldrig gör mig besviken, de som alltid lever upp till sitt goda rykte och alltid levererar. Så som Timbuk gör, jag sörjer Timbuk.  Men jag längtar och längtan gör mig uppe i det blå och nere på jorden på samma gång.

Jag längtar efter att se Mando Diao för att de alltid tar mig med storm och ger mig ett euforiskt lyckorus som består ända in i natten. Jag längtar efter att se Looptroop för alla minnen, för stämningen, för budskapet. Jag längtar att se Kent och vara en av alla 20 000 som sjunger med i varje liten textrad. Och jag längtar efter att se Miss Li, allas vår sol. Låt solen skina på henne.

Och jag längtar efter bara ben, söta klänningar, trasiga skor, kallt vin, vackra vänner, gitarrspel och kärlek. Fred och kärlek. Något mer behöver jag inte.

Det är mycket att göra just nu och jag kan lova att jag ljugit alla de gånger jag skrivit i mitt ansökningsbrev att jag är stresstålig. Det är den största lögnen jag någonsin sagt. Jag är van att stressa, men ta mig fan inte stresstålig. Mitt humör flaxar och jag är alltifrån lugn.

Trots allt som väntar går jag ändå  leende till jobbet. Jag har världens roligste jobb och jag är evigt tacksam till att slumpen gjorde mig till lärare. Eller kanske var det ödet eller kanske meningen. Lärare är jag i alla fall och jag tackar någon däruppe för varje dag jag får vara mitt i bland massa underbara ungdomar med kapaciteter utöver det vanliga. De ger, de tar och de lever. Så som livet ska vara.

Och när jag är arg är jag egentligen glad, det är bara det att jag inte är stresstålig nog att le åt kaoset.  Man borde le. Borde skratta. Det gör jag i och för sig också, ofta, ofta. Världens bästa jobb. Ja, så är det nog. I alla fall för mig.

Vi behöver kanske låta det blåsa lite ibland. Låta det vara mörkt och risigt och besvärligt. Men när vi stannar där, låter det vara så, låter det dåliga dominera vår värld, då är det dags att vända på klacken, hitta något bättre och le mot solen igen. För ingen annan än vi själva är ansvariga för våra liv, för våra val och för vårt solsken.

Blåsten är viktig, mörkret fyller en betydelse, men gnället klarar vi oss utan.

I det gula huset en liten bit från staden leker de tre barnen de lekar de gillar att leka. Gården omges av snår och träd och möjligheterna är oändliga. Deras långa hår fläktar i vinden och deras mjuka jeans har fläckar av gräs och sand. I det stora köket lagar jag mat, medan barnen sitter vid det stora köksbordet och ömsom målar lekfulla bilder, ömsom gör sina läxor. För att de vill, inte för att de måste.

Min man kommer förbi och rufsar dem i håret. Han busar med dem, lyfter upp dem, säger att han älskar dem. Han ler mot mig och jag ler mot honom. Vi tycker inte alltid lika, men han tycker alltid att jag är den bästa. Världens bästa. Då och då överraskar han mig genom att hitta på något bara för oss, medan barnen är med sina mor- eller farföräldrar som behandlar dem som sina egna.

Oftast gör vi saker tillsammans allihopa. Vi skrattar tillsammans, diskuterar världen tillsammans eller bråkar om något för att snart falla in i en stor gemensam familjekram. Vi dansar till glad musik i vardagsrummet, vi berömmer varandras fina egenskaper, vi busar och ler. Vi är en familj och tillsammans är vi oslagbara.

Och så är vi där, i de bästa av världar, där, där vi varit så många gånger förut. Där, där det är du och jag och drömmarna. Och vi har det bra. Vi sjunger och ler och dricker vin och pratar. Vi har det bra och vi dömmer om ett annat liv, en annan gång, en annan värld. Men vi drömmer inte om en andra chans, bara en annan värld. En värld som finns för dig och mig och där solen alltid skiner.

Det finns ingen annan värld. Trots att Matilda spelar gitarr så vi blir tårögda, trots fina hus att drömma om, trots värmande ord att ta del av, så finns det ingen annan värld. Ingen andra chans. Ingen väg tillbaka. Det saknas något. Vi saknar något. Fast vi har allt, saknar vi något. Det är bara så det är. I den bästa av världar saknas inget.

Det är mammas dag idag och min mamma skulle jag kunna fira dag ut och dag in så länge hon lever. (Nu firas hon istället med ett nytt förkläde, vilket inte är så diskriminerande som man skulle kunna tro. Men det är en annan historia.) Mamma har tillsammans med lilla pappa lärt mig allt jag behöver veta om livet, även om jag inte förstod det just då.

Hon har lärt mig att:
det enda man vet är att det aldrig blir som man har tänkt.

att
man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad

att:
man inte kan vilja åt andra människor

att
man inte ska dricka när man inte mår bra, då blir det bara värre.

och att
kärleken gör ont, men att man inte kan styra sina känslor.

Dessutom har hon aldrig pressat oss till framgång, alltid uppmärksammat våra egenskaper istället för presationer, alltid gett upp allt annat för att finnas där när vi behöver henne. När vi varit alldeles för fulla på natten har hon hämtat oss, när vi behövt åka till sjukhuset har hon snabbt ställt in alla möten och funnits där, när vi gjort oss illa har hon kört mot alla röda stoppljus i världen.

Hon är bra min mamma, liksom allas mammor, och jag ska tänka på henne lite extra idag och kanske lite extra alla andra dagar.

Tack, mamma. Synd att du inte läser min blogg...

Och nu vet jag i alla fall vilka kurser jag ska ha till hösten. Föruom alla 50 antikenprov som ska rättas, alla 30 noveller som ska läsas, alla restuppgifter som ska betygsättas och alla 200 betyg som ska sättas innan den 5 juni, har jag nu annat i tankarna. Hösten. Min akilleshäl, kära elever, jag väljer alltid det roligaste, prioriterar bort det tråkigaste. Kanske gör alla det?

Svenska B, Mediekunskap, Kommunikation, Människan socialt och kulturellt, Arbetssätt och lärande och Etik och livsfrågor föll på min lott. Och jag är nöjd. Förutom en dröm om Svenska C är jag nöjd.

Min biträdande säger att hans fru är beredd att lämna honom i maj varje år och jag tror jag förstår vad han menar...

Ibland skulle jag helst av allt vilja skrika ut alla svordomar i hela världen, men stället blir jag då och då så förbannat jävla arg att ögonen blir svarta och att det kliar i händerna. Men det är sällan. Oftast är jag bara stressad och lättirriterad och det är inte alls bra. Egentligen borde jag nog bara gråta, så blir allt bra. Eller så ler jag och inbillar mig att jag är glad, för det är jag ju egentligen. Bara jag slipper vara hungrig, bara jag slipper vara stressad, bara folk gör som jag vill så är jag glad. Och det borde ju inte vara så svårt egentligen. Glad. Jag vill vara glad. Jag måste äta mat.

Johanna säger att jag klarar det, att jag är ung och pigg, men jag känner mig bara gammal och grå. Stan hade inga akutkläder att erbjuda och alldeles för stressad hafsar jag i mig gårdagsmaten fort, fort. Alldeles för fort. Vi ska på Dj-Sm och jag fattar ingenting, men det blir nog skitskoj och kanske får nåt glas vin ändå rädda en stressig dag och en sömnlös gammal tant.

Imorgon kommer jag att vara en zombi.

För mig handlar mod sällan om att kasta sig nedför ett stup eller klättra upp för ett berg. Istället handlar mod om att våga stå på sig för sin egen sak skull, att våga gå emot förväntningar och att våga ta tag i sin livssituation. Mod för mig är du och jag är stoltare än stoltast över dig. Dock undrar jag ibland hur man kan vara stolt över en annan människa, men  över dig är jag det. Stolt, stolt, stolt!

I fredags natt när vi skulle traska hem från krogen i Oslo var min Veromodajacka med trekvartsärm borta. Istället hade jag en Bossherrjacka i min hand. Jag virrar omkring ett tag, frågar några typer om de fått fel, ger upp och går vidare. Jag traskar Oslos gator ner i en jacka jag skulle kunna tälta i, men det är en Boss jacka och jag har nog aldrig burit något så dyrt.

Problemet började först senare. Jag äger en fin och dyr jacka jag inte kan använda, men inte en billig och fin jacka som jag kan använda. Tradera måntro? 

Mest skrattar jag ändå åt synen med den stora mannen i den lilla jackan. Man kan undra hur full man måste vara för att ta sig hem på det viset...

Klockan ringer tidigare än tidigaste imorgon och jag har knappt hunnit hem. Eleverna ska spela fotboll mot vår skola i Linköping och varför inte förena nytta med nöje. Självklart kommer Fritte och säger hej. Det är bra. Jag behöver honom. Behöver bli glad. Han gör mig glad. Kanske lyckas inte ens han just nu. Det återstår att se.

Men sova behövs och sova ska jag. Må bästa lag vinna. Må vårt lag vinna.

Idag ær det verkligen en ækta måndag. Førutom att jag inte ær på jobbet,  utan sitter på Oslos centralstation och væntar på att få rulla hem. Fina bokstæver får jag på køpet. Men det ær en riktig måndag før att det ær idag det nya livet børjar. Det nya livet fram tills sommaren. Det ær jag och Lillan och det ær mål och nya vægar. Det ær beslut som har fattats och nya regler som har børjat gælla.

Jag ær sjukt laddad och vill mest hem før att sætta igång. Hær ska førændring ske och hær ska mål uppnås. Så ær det bara.

Äntligen får vi lösa våra problem tillsammans igen, om så bara för någon dag.  Men vi fångar tiden och vi gör det bra. Vi diskuterar, funderar, spekulerar och ibland så säger vi ingenting. Då finns det inget mer att säga, vi förstår allt ändå. Vi förstår varandra ändå. Kanske har vi fattat fel och syskonkärleken är den sanna kärleken, den vi strävar efter för att nå. Jag tror det.

Minns du hur du städade för att jag skulle komma och undrade om jag såg vad som saknades, hur du frågade om jag var hungrig och karvade den sista osten ihop till en sista macka och hur vi lyssnade till Elin liggandes på golvet och hur vi blev fast i Malmö och såg ännu en film?

Minns du hur det skulle vara du och jag förevigt. hur Paris var bara vårt, hur jag fiskade för din skull och du lyssnade på band för min? Hur du tröstade mig på rätt sätt ,precis som jag vill ha det när min värld rasade och hur du klarade av min släkt som du kallade för "hela paketet"?

Minns du alla kontraster, alla samtal, all förståelse och alla våra äventyr på klippor, på stränder och i städer? MInns du hur vi skulle få barn, leva lyckliga och skapa en trygghet?

Jag minns allt. Varenda liten detalj minns jag.

Jag inledde dagen med att försova mig en timme. Sånt gör inte jag och varför det hände i morse har jag fortfarande inget svar på. Nu svider min mage och allt jag kan tänka på är choklad och jag måste packa väskan och jag måste packa in min rena tvätt sedan i... måndags. Och jag måste en massa annat.

Men sedan händer det en del bra saker också. Tydligen har jag namnsdag idag och eftersom jag har världens bästa mamma väntade Bitterfittan innanför dörren när jag kom hem. Precis vad jag behöver.

Imorgon den här tiden firar jag in 17 mai i Oslo med världens bästa. Våga vara avundsjuk!

Jag hinner inte allt jag vill och måste hinna. Jag hinner inte vara trevlig mot alla, hinner inte ta hand om alla, hinner inte rätta allt. Och Sebbe tror inte att jag kan bli arg, utan att jag bara går omkring och ler hela tiden. Hur han kan ha missat mitt temprament är en gåta. Men okej. 

Jag har dåligt samvete, men är samtidigt mäktigt glad över att ha lärt mig hanterat stress någolunda, jag hade kunnat haft magsår vid det här laget, nu vet jag att allt ordnar sig, jag hinner allt, innan den 12 juni är allt klart. Jag vet det. Tack Lillan. Du lär inte dig själv, men du lär mig., Och jag andas lite. Fast jag är stressad andas jag. Förlåt alla. Viktiga saker ska prioriteras och bör prioriteras. Förlåt elever. 

Några elever har dock gjort mig mäktigt glad idag. Jag njuter av deras framgång. Låt mig göra det.

Jag tar ledigt och flyr. Låt mig göra det med.

En fika med Andreas blev tre glas vin och jag är nästan lite snurrig. Dessutom är jag jävligt förbannad på mig själv för att mitt förnuft inte styr mina känslor. Här sitter världens bästa kille framför mig, som jag spenderat fem år med. Han förstår mig, han kan mig utantill och han älskar mig (tror jag, jag älskar honom i alla fall.) Men kärleken är borta. Gone. Finito. Varför kan man inte styra sina känslor och varför, varför ska allt vara så svårt?

För många av mina elever gör allt för att fuska. De lämnar in varandras uppgifter, kopierar från nätet (fast de vet att vi har ett program som stoppar det), skriver om andras uppgifter. Jag blir matt, trött och förbannad. Varför vill man fuska sig till ett bra betyg och hur kan man le med hela ansiktet när man får tillbaka en uppgift som man vet att man inte skrivit själv. För mig är det en gåta.

Men sen tänker jag på Fritte som lämnade in ett referat av Hemsöborna skrivet på gammelsvenska på gymnasiet och det har ju blivit en bra människa av han med. Att hans lärare sedan inte trodde på honom när han skrev sina uppgifter själv, det var väl en del av leken man får tåla. Men detta fusk, jag pallar det inte. Jag pallar inte att vara misstänksam hela tiden.

Två jobbdagar kvar och sedan kan jag börja leva lite igen. Fyra dagar med nationaldagsfirande i Lillans Oslo. Ett DJ-SM. En kusinträff på landet. Jag längtar så jag knakar, efter syskonkärlek, socaliserande, människor och fest. Inget kan komma lämpligare och inget är mer behövligt.

Och om en månad har eleverna sommarlov och jag har jobbat mitt första år som lärare. Tid, vilken filosofi om våra liv.


Kent, Gävle och Vi!

Jag glömmer så lätt det jobbiga. Jag glömmer att jag alltid är trött på våren, jag glömmer att jag behöver sova mer, jag glömmer att man måste städa och tvätta. Så idag gör jag allt. Jag är så trött att inget koffein i världen räcker (men jag har njutit varje dag den här våren av att inte vara trött. ) jag städar mitt stökiga hem och jag tvättar mina sängkläder. Det är nya tider, trötta tider och jag måste sova. Äta bra och sova.

Kanske är det Greys och jag och sängen ikväll. Det kan hända och det vore bra om det hände. Jag skulle må bra av det. Jag ska se till att det händer.

Kanske.

Det verkar som att alla vill ha en del av mig och alla river och sliter i mig som om jag vore en nyförlöst kattunge. Allt för mycket händer. Allt för mycket händer på en och samma gång. Och jag pallar inte. Jag orkar inte. Jag sträcker upp min händer i taket och går därifrån.

Jag vill bort, jag vill räddas, jag vill vara liten och jag vill gråta. Johanna får rädda mig, Oslo får göra mig hel och jag får försöka lära mig att vara stor. Ta motgångar och möta hinder. Och andas. Jag måste andas. För just nu får jag ingen luft. Det enda jag får är huvudvärk.

Hela världen borde vara avundsjuk på mig idag. Den roligaste, smartaste och snällaste killen som man kan hitta ska bli min flatmate. Min bästis.  En underbar tid med vin och diskussioner, öl och skratt och seriösitet och leenden väntar. Ingen är så glad som jag.

Solen värmer oss och ger våra bleka kroppar fräknar. Vattnet glänser och klipporna känns vassa mot våra hårda ryggar. Bland varm saft och smält choklad är vi bara här och nu, nu och här. Inget annat finns till och inget annat räknas. Inte just nu och kanske inte sen heller.

Bland lakris och gelehallon fnissar jag mig igenom min dag. Emellanåt försöker jag framkalla allvarligare miner och emellanåt försöker jag göra alldeles för många saker på samma gång. Emellanåt gör jag fel. Men sen fnissar jag igen och så är allt bra. Hjärtat slår för snabba slag. Men vad gör det? Choklad är också gott.

Sanndrömerskan på jobbet ser min framtid och jag tycker inte om det hon ser. Jag kastas om kull, ifrågasätts och inser inte förrän efteråt vad hon har insisterat. Jag vill inte tro att det är sant och jag tror egentligen inte på sånt här trams, tror jag. Jag tror att jag inte tror på det. Hon har lite för ofta rätt dock och det gör mig... rädd. Fy. Tyst. Jag vill inte.

Jag har fått fruktansvärt mycket gjort och jag överväger att fortsätta kvällen i samma anda. Jag har en stor rättningshög att rätta och jag borde ta tag i det. Snart, snart. För om en vecka eller två är det full rulle och massa andra saker som ska göras.

Och rättningshögen den fylls på. Sakta men säkert, i takt med att eleverna behagar lämna in sina gamla arbeten. Tja, vad ska man göra? Tjata? Invänta? Den ena vill det ena, den andra det andra. Det är väl det här man menar med att individanpassa.

Den kom med posten från mamma en dag. Singeln. Och vi spelade den natt som dag, dag som natt. Det var en tid då inga enkla nedladdningsprogram fanns, en tid då få brännskivor existerade. Det var en tid då ingen vardag för tråkig för att inte utnyttja, ingen timme var för sen för att undgå. Det var en tid av mjuka läppar och ljuvliga nätter. 

Det var en bra tid och vi drömde inte bara om det ljuva livet, vi levde det. Just då och där var allt äkta och allt falskt var vår sanning. Och vi behövde aldrig, aldrig be om ursäkt för det vi aldrig gjorde, för vi gjorde allt. Och det var du och jag och vi och det var Lena.

Jag funderar på om hat verkligen var det jag kände mest när jag gick på gymnasiet. Hat. Jag kan knappt ordet i min mun idag. Att hata en person känns väldigt långt bort och i en helt annan värld som jag knappt minns fanns. Däremot vet jag att jag en gång har hatat, hatat allt och alla som störde vår vanliga rytm, de som tog det vi hade ifrån oss. Eller, jag trodde att jag hatade i alla fall.

Men nej, det var länge sedan nu och inte ens i de starkaste ögonblick av förfärelse och uppgivenhet tar jag ordet i min mun. Det skulle vara i kombination med ordet oliver då. Men annars. Nej. Och under gymnasiet: jag hoppas inte det.

Den känsla jag känner oftast är nog frustration och stress, blandat med en dos av glädje och vilja. Störande moment i form av människor är långt borta. Det tackar jag för. Kanske är det mig själv jag ska tacka.

Solen skiner i mina ögon och skärmen reflekteras med skuggor. Jag ler och eleverna ler. En promenad i det fina vädret är allt jag kan behöva och en kär vän är allt man kan önska. Anna och jag promenerar tillsammans. Det finns mycket osagt som bör sägas. Inget är för litet, inget är för stort.

Tågstationen är fylld av bekanta ansikten och det verkar som att alla Borlänges 80-talister är på väg hem till sin nya hemstad i dag. Kanske inte så konstigt med tanke på att Stockholm är allas vår tillflyktsort när den lilla staden inte håller måttet och den lilla orten är tillflyktsorten när tryggheten inte är tillräckligt stor. Jag är bara en i mängden, som alla andra och jag skulle aldrig våga inbilla mig annat.

Jag smyger längs betongväggarna med musik i öronen och solglasögon på näsan. Jag vill inte bli sedd, vill inte synas. Jag orkar inte synas. Inte idag och inte för dem. Så jag gömmer mig så gott jag kan och verkar lyckas ganska bra. Frågor utan svar undanbedes vänligt men bestämt.

Tiden behövs för att återfå förnuftet och att förtränga alla impulser, för att få gömma sig, för att låta de milslånga ängarna tala och att låta tankarna flyta i takt med musiken. I takt med orden som talar till mig. Det stora och det lilla och det onda och det goda. Jag blundar hårt och vänder mig bort.

Men du finns, du lever och i mig bevaras du med ett rosa skimmer omkring. Som om inget hade hänt bevarar jag mina minnen och jag samlar på mig fler.  Och även om vi inte är oersättliga, är vi viktiga var och en. Ingen kan ta vår plats ifrån oss, inget kan ta din plats ifrån dig. Ett rosa skimmer, täckt av snö, med fina minnen.

Bland vin och öl och nötter och persikopaj diskuterar vi socialporr och skolsystem. Vi samlas, enas då och då och slutar oense ibland. Diskussionen är det viktiga och vägen dit är det som är mödan värd. Mammas kök är mitt centrum, min trygghet och det stället där jag spenderat flest timmar sovandes med läxor i handen, lyssnandes på P3 i bakgrunden  medan mamma lagat mat till oss och babblandes och fnissandes med systrarna, kärlekarna och vännerna om det lilla och det stora. Oftast det lilla.

I mammas kök har allt sin utgångspunkt. Där har kärleksproblem retts ut, jobbiga situationer debatteras och lyckliga stunder förenats. Här kan jag sammanfatta mitt liv och platsen i kökssoffan lämnar jag aldrig.