En illustrerad konstruktion av verkligheten

Tågstationen är fylld av bekanta ansikten och det verkar som att alla Borlänges 80-talister är på väg hem till sin nya hemstad i dag. Kanske inte så konstigt med tanke på att Stockholm är allas vår tillflyktsort när den lilla staden inte håller måttet och den lilla orten är tillflyktsorten när tryggheten inte är tillräckligt stor. Jag är bara en i mängden, som alla andra och jag skulle aldrig våga inbilla mig annat.

Jag smyger längs betongväggarna med musik i öronen och solglasögon på näsan. Jag vill inte bli sedd, vill inte synas. Jag orkar inte synas. Inte idag och inte för dem. Så jag gömmer mig så gott jag kan och verkar lyckas ganska bra. Frågor utan svar undanbedes vänligt men bestämt.

Tiden behövs för att återfå förnuftet och att förtränga alla impulser, för att få gömma sig, för att låta de milslånga ängarna tala och att låta tankarna flyta i takt med musiken. I takt med orden som talar till mig. Det stora och det lilla och det onda och det goda. Jag blundar hårt och vänder mig bort.