En illustrerad konstruktion av verkligheten

Kanske är jag lite tokig som tackat nej till den där festen hos Linda ändå, för nu sitter vi här och försöker att styra upp nyår i sista sekund, som vanligt i sista sekund. För nyår innebär nödlösningar i mitt liv. Nyår planeras alltid i sista sekund, år efter år planeras det i sista sekund. Men jag har mina vapendragare med mig och gud, och alla de jag tror mer på än en gud,  ska veta att de inte är några andrahandsval, utan första, första, första. Och det är det bästa vi ska ha, bara det första, bara det bästa.

I natt fick jag en sms-inbjudan till den där nyårsfesten och någonstans släppte en sten inom mig. En nyårsfestångeststen. Jag vet inte om jag ska gå eller inte, jag vet inte om jag vill åka från Dalarna till Stockholm redan då och egentligen spelar det inte så stor roll. Jag kan lika gärna spendera nyår med att äta middag på tumanhand, med Anna, med mamma, med vem som helst bara det är någon jag tycker om. Men jag är bjuden på en fest, jag har ett val och allt blir så mycket lättare då.

Dessutom har jag en klänning. En liten, minimal, svart klänning som mest av allt liknar ett fodral. Och ikväll kommer några av de fina hit.

Marit Bergman - This is the year

Jag studsar mellan helgerna och hinner inte landa innan det är dags igen. Middag hos farbror Anders, ölhak med de glada och fina och mina och en Andreas som mig ständigt nära. Jag behöver inte klaga, för det finns inget att klaga på. Och förra helgens festligheter förblir fina minnen inom mig.

Trots allt spenderade Anna och jag en fin kväll igår med gamla Borlängemänniskor. Vi åt mat, vimlade och socialiserade. Jag avundades Norénbröderna som fick hänga med varandra och gladdes åt att få avsluta kvällen med mina fina. Med Linda och hennes gäng är det alltid öl ända fram på småtimmarna.

Efter en lugn, men ändå händeleserik kväll är förmiddagens brunch exakt vad jag behöver.

Eftersom att halva Borlänge bor i Stockholm, bor även hälften av mina vänner här. Minst. Vi utnyttjar det och är ett tjejgäng som förösker att ses och hålla ihop med jämna mellanrum, sådär allihopa tillsammans, istället för bara två och två som vi alltid annars gör. Ja, tjejer ni vet. Detta är dock ingen enkel match.

De sista gångerna har  våra tjejkvällar gått i stöpet och slutat med en tillställning på tu man hand. Hanna och jag har hängt och jag har absolut inget emot det. Bättre vän får man söka länge efter, med en sådan där lykta ni vet, utan att hitta. Nu har vi i alla fall lyckas, Hanna och jag. Om några veckor smäller det och konstigt nog verkar alla kunna. Jag laddar redan och ser framför mig hur dalmålet kommer att erövra Söders gator.

Vi hade afterwork hemma hos Anna igår och till min lycka märkte jag att Annas skivsamling var nästan på pricken lik min egen. Jag var i himlen och dj:ade igenom min uppväxt under en timme, innan jag begav mig vidare till det bästa stället i förorten som råkar ligga alldeles intill mitt hem. Landet. Sedan blev det som det blev och nu ska jag träna, även om mina krafter är obefintliga. Sova kan man göra en annan gång.

Johanna säger att jag klarar det, att jag är ung och pigg, men jag känner mig bara gammal och grå. Stan hade inga akutkläder att erbjuda och alldeles för stressad hafsar jag i mig gårdagsmaten fort, fort. Alldeles för fort. Vi ska på Dj-Sm och jag fattar ingenting, men det blir nog skitskoj och kanske får nåt glas vin ändå rädda en stressig dag och en sömnlös gammal tant.

Imorgon kommer jag att vara en zombi.

Jag tog sällskap med en tjej till Medborgarplatsen för att hitta rätt från Camilla igår. Väl där skulle jag ta upp min telefon och var är den? Inte där i alla fall. En taxi tillbaka var enda alternativet. Tyvärr kunde jag varken adressen eller hade en telefon att ringa på. Taxichauffören stannade taxamtern, då jag desperat utbrast att han inte bara kunde lämna mig mitt ute i intet och jag dricksade rejält.

Tillslut hittade vi porten som så klart var låst. Jag skrek och skrek och väkte alla grannar. En halvtimme senare hade jag hittat min mobil på ett bord, sagt hejdå till Camilla igen och var på väg hemmåt, med en buss denna gång. En timme senare var jag hemma.

Det enda jag kunde tänka på när jag vaknade i morse var hur jag skulle ta mig till duschen. Gårdagens smink klibbade, munnen smakade beskt och hela jag stank av rök som i rökrum. Det andra jag kunde tänka på var att jag var glad att Emma och Hanna låg i rummet bredvid mig och att vi hade haft en bra klassfest trots allt. Trots att vi tre innebar halva uppslutningen i klassen och trots att det var många fler man skulle vilja träffat.

Jag fick dock återse några gamla ansikten, några inte lika gamla och några som jag inte ser så sällan men som har en stor del av mitt hjärta. Några som får mig att le och några som får mitt hjärta att sjunga.

Efter tre dagars socialiserande och festande är nu istället det enda jag kan tänka på soffa och vila.

Jag lever Sex and the city liv i Lillans kollektiv i Oslo och förundras över hur enkelt livet kan vara. Här tittar de fyra kollektivisterna på tv och äter chips om kvällarna, här kommer folk bara in och säger hej för att de har vägarna förbi och här dricker man lite vin och pratar skit och helt plötsligt hålls efterfest med nyfunna vänner till klockan sex på morgonen. Här lever livet och här lever jag livet.

Vi firade tillslut nyår i Dalarna i goda vänners lag med tre rätters middag (om än en mycket utdragen sådan, efterrätten intogs först efter tolvslaget) champange och raketer. Ett traditionellt nyårsfirande som antaligen liknar alla andras väldigt mycket. Men det är trevligt ändå, att få tillfälle att äta gott, klä sig fint och bara umgås och ha det bra.

Idag fyller pappa och morfar år, men eftersom ingen av dem är där jag är, eller jag inte är där någon av dem är, fick ett meddelande och ett telefonsamtal räcka. Istället fick vi tillfälle att träffa en del av släkten vi sällan träffar. En ung del av släkten. Mycket trevligt och mycket saknat. Till sommaren blir det kusinträff som förra året, men det vore då fan om jag inte ska lyckas få till en fika med kusin Anna på Söder innan det. Kanske ännu ett nyårslöfte, de börjar bli många nu. Men va fan, man ska ju ångra det man gör, inte det man inte gör.