Det löser sig
När jag gick i tvåan på gymnasiet sved det i min mage för första gången. Jag tränade fotboll, jobbade halvtid, pluggade heltid och levde i en väska pendlandes mellan mina nyskilda föräldrar. Jag försökte hinna allt och hann allt, men många dagar slutade i tårar. Tårar för att maten inte var klar i tid eller för att jag inte fick skjuts exakt då jag ville. Mina dagar var planerade in i minsta sekund och det fungerade bra, så länge allt gick enligt planerna. Inget fick förstöras, inget fick bli en minut försenat.
Den allra största stressen var dock inte den faktiska stressen, utan den psykiska. Att bygga scheman i hjärnan, att fundera ut en plan för hur allt skulle gå till. Tillslut slutade jag med fotboll och flyttade hemifrån, men skapade mig snart nya stressmoment och planeringen i tankarna fortsatte uppta min tid.
Sedan dess har jag hållt på så här. Pluggat, jobbat, tränat och umgåts. Allt ska hinnas, inget ska prioriteras bort. För det mesta har det gått bra, ibland har det slutat med ett sammanbrott utan egentlig orsak.
Men sedan kom det en dag och jag vet egentligen inte vilken dag det var: jag slutade att planera varje sekund, jag tillät mig att bli någon minut sen till möten och jag tänkte i nuet istället för en vecka framåt. Kanske var det Jontes avslappnade livsstil som fick mig att förstå, kanske var det Lillan och hennes manana, manana, kanske var det Fritte och hans det ordnar sig. Hursomhelst lärde jag mig. Sakta, sakta utan att jag förstod det, lärde jag mig.
Nu är det högvarv både i hjärnan och på jobbet. Kanske är jag lite för stressad, men jag ljuger inte för min chef när jag säger att jag har mer att göra än någonsin, men är mindre stressad än tidigare. Att jag klarar det, att jag överlever. Hade jag tänkt på allt jag har att göra hade jag krachat. Genom att ta dag för dag överlever jag och mår bra. Idag är det bästa jag vet att inte planera allt, att ta det lugnt, att bara hänga. Jag är oerhört tacksam att jag kommit dit, även om jag då och då(exempelvis idag) återvänder dit jag var för tio år sedan. Men det är bättre och det kan bli ännu bättre.
Fritte har rätt, man hinner allt och allt löser sig. Så är det bara. Förr eller senare löser sig allt.
Den allra största stressen var dock inte den faktiska stressen, utan den psykiska. Att bygga scheman i hjärnan, att fundera ut en plan för hur allt skulle gå till. Tillslut slutade jag med fotboll och flyttade hemifrån, men skapade mig snart nya stressmoment och planeringen i tankarna fortsatte uppta min tid.
Sedan dess har jag hållt på så här. Pluggat, jobbat, tränat och umgåts. Allt ska hinnas, inget ska prioriteras bort. För det mesta har det gått bra, ibland har det slutat med ett sammanbrott utan egentlig orsak.
Men sedan kom det en dag och jag vet egentligen inte vilken dag det var: jag slutade att planera varje sekund, jag tillät mig att bli någon minut sen till möten och jag tänkte i nuet istället för en vecka framåt. Kanske var det Jontes avslappnade livsstil som fick mig att förstå, kanske var det Lillan och hennes manana, manana, kanske var det Fritte och hans det ordnar sig. Hursomhelst lärde jag mig. Sakta, sakta utan att jag förstod det, lärde jag mig.
Nu är det högvarv både i hjärnan och på jobbet. Kanske är jag lite för stressad, men jag ljuger inte för min chef när jag säger att jag har mer att göra än någonsin, men är mindre stressad än tidigare. Att jag klarar det, att jag överlever. Hade jag tänkt på allt jag har att göra hade jag krachat. Genom att ta dag för dag överlever jag och mår bra. Idag är det bästa jag vet att inte planera allt, att ta det lugnt, att bara hänga. Jag är oerhört tacksam att jag kommit dit, även om jag då och då(exempelvis idag) återvänder dit jag var för tio år sedan. Men det är bättre och det kan bli ännu bättre.
Fritte har rätt, man hinner allt och allt löser sig. Så är det bara. Förr eller senare löser sig allt.
Andras kommentarer
Trackback