En illustrerad konstruktion av verkligheten

Det verkar som att alla vill ha en del av mig och alla river och sliter i mig som om jag vore en nyförlöst kattunge. Allt för mycket händer. Allt för mycket händer på en och samma gång. Och jag pallar inte. Jag orkar inte. Jag sträcker upp min händer i taket och går därifrån.

Jag vill bort, jag vill räddas, jag vill vara liten och jag vill gråta. Johanna får rädda mig, Oslo får göra mig hel och jag får försöka lära mig att vara stor. Ta motgångar och möta hinder. Och andas. Jag måste andas. För just nu får jag ingen luft. Det enda jag får är huvudvärk.