En illustrerad konstruktion av verkligheten

Ibland skulle jag helst av allt vilja skrika ut alla svordomar i hela världen, men stället blir jag då och då så förbannat jävla arg att ögonen blir svarta och att det kliar i händerna. Men det är sällan. Oftast är jag bara stressad och lättirriterad och det är inte alls bra. Egentligen borde jag nog bara gråta, så blir allt bra. Eller så ler jag och inbillar mig att jag är glad, för det är jag ju egentligen. Bara jag slipper vara hungrig, bara jag slipper vara stressad, bara folk gör som jag vill så är jag glad. Och det borde ju inte vara så svårt egentligen. Glad. Jag vill vara glad. Jag måste äta mat.