En illustrerad konstruktion av verkligheten

I det gula huset en liten bit från staden leker de tre barnen de lekar de gillar att leka. Gården omges av snår och träd och möjligheterna är oändliga. Deras långa hår fläktar i vinden och deras mjuka jeans har fläckar av gräs och sand. I det stora köket lagar jag mat, medan barnen sitter vid det stora köksbordet och ömsom målar lekfulla bilder, ömsom gör sina läxor. För att de vill, inte för att de måste.

Min man kommer förbi och rufsar dem i håret. Han busar med dem, lyfter upp dem, säger att han älskar dem. Han ler mot mig och jag ler mot honom. Vi tycker inte alltid lika, men han tycker alltid att jag är den bästa. Världens bästa. Då och då överraskar han mig genom att hitta på något bara för oss, medan barnen är med sina mor- eller farföräldrar som behandlar dem som sina egna.

Oftast gör vi saker tillsammans allihopa. Vi skrattar tillsammans, diskuterar världen tillsammans eller bråkar om något för att snart falla in i en stor gemensam familjekram. Vi dansar till glad musik i vardagsrummet, vi berömmer varandras fina egenskaper, vi busar och ler. Vi är en familj och tillsammans är vi oslagbara.