Mitt bland oss

Mina drömmars stad. 150 år tillbaka, men samma stad. Samma gator, samma namn på gatorna. Men ett helt annat Sverige. Något vi glömt att det fanns. Götgatan som en lusfylld fattigmansgata. Nedbrutna byggnader fyllda av människor på madrasser. Arbetsveckor som aldrig slutar och mödrar som dränker sina barn för att rädda dem från att svälta. Svälta ihjäl.

De sista sidorna och jag vill inte släppa det. Jag drar ut lite på det. Stannar lite till. Tänker. Samma stad, andra liv.



(Nöjesguiden)

It´s always...

Dessutom. det är så himla lyxigt att ha en syster nära att hänga med i tid och otid. Medan jag tvättar, medan jag pratar i telefon och till och med medan jag jobbar, eftersom hon gör några timmar hos oss i veckan. Lyxigt. Underbart. Bäst.

Det är så här det SKA vara.


Och lördagslyx: Lena och Jessie och öl och...


Hos mormor och morfar är inget någonsin mörkt

I ett rött torp med vita knutar åt vi smörgåstårta och hallonpaj och drack vin och öl och kaffe och ja. Och så pratade vi, timme ut och timme in utan någon egentligen början och något egentligt slut.

Historier om deras barndom, mammas barndom, vår barndom. Om Värmland och om åkrarna i Forssa. Om arbeten och arbetstillfällen och deras bröllop och våra kommande bröllop. Samtalen avlöser varandra, kompletterar varandra och de kompletterar varandra som om de vore rödvin och choklad.

Rödvin och choklad som en njutbar blandning av det söta, det djupa, det värmande och det goda.  Det godaste.

Mormor kan morfars historier utantill, ändå ber hon honom berätta dem igen. Fint, tycker jag.


Vid början av slutet

Jag är trött efter att fixat i lägenheten en hel helg och promenerat och spatserat när tid funnits över. Nu sitter vi här: mamma, syster och jag. Två datorer och en tv. Carambole är för läskig för mig och jag gör annat i stället. Sitter i min nya säng och dricker te till exempel.




Gott nog

Vi ska spatsera ner till Vinterviken, mamma och jag. Lite för att solen skiner och lite för att jag alltid tjatar om hur gärna jag vill bo i Aspudden. Aspudden eller i mitt 14 miljonershus i Strömstad. Mest för att solen skiner och Vinterviken är det bästa av ställen att vara på när solen skiner. Förutom i mitt hus i Strömstad.

Tänk er: jag tar ett morgondopp i havet vid min egen brygga, mina små blonda söta lintottar  leker tillsammans i trädgården.  Jag rättar några uppsatser, min man brygger lite färskt kaffe åt mig.  Vi äter lite jordgubbar, våra vänner kommer på besök. Solen skiner och vi badar lite igen. Bastar. Dricker vin. Har det trevligt tillsammans. De sover i gäststugan. Vi och våra barn på övervåningen.


Mamma och jag

Mamma kommer idag. Vi ska gå på I väntan på Godot  och så ska vi dricka vin i solskenet. Eller öl. Det är ungefär det den här dagen går ut på. Förutom att jag har världens finste köksvägg och att solen fortfarande skiner sådär starkt som igår.


80 procent för att

Jag gick mitt andra år i skolan samtidigt som den förra lågkonjukturen började kännas av. Nu jobbar jag mitt andra år som lärare samtidigt som den nya lågkonjukturen är här. Fridolin bekräftar mina aningar. Indragnignarna inom skolan får konsekvenser. Vi åttiotalister må vara bortskämda, men också livrädda.

Skit i alla dessa böcker man borde läsa för att det är bra för mig och för att det redan ligger en hög och väntar på att jag ska bli klar med den jag läser nu. Jag köper Fridolins
Blåsta för att jag så gärna vill läsa den, den och inget annat. Snart landar den i min brevlåda.

DN.se

Direktleverans till en ovisshet

Vi har burit ner min säng idag, Erika och jag. Den är alldeles för gammal för sitt eget bästa. Nu står den i källaren och skräpar.

Och så har jag flyttat in mitt matbord i mitt matsalsrum igen. Och medan jag städar, stökar jag till ännu mer.  Kastar in prylar i skåpen, stänger skåpdörrarna och lämnar dem där tills en oviss framtid kommer i kapp mig och jag börjar sortera igen. Det dröjer nog.

På fredag kommer den nya sängen. Med bud.

Lågkonjukturens konsekvenser

... och du som fortfarande har ditt jobb kvar, ska se till att du har två månadslöner sparade. Det tar minst 55 dagar innan A-kassan börjar betalas ut." (DN i söndags)

Det är ungefär då vi förstår. Ingen av oss har i närheten av det på sparkontot, för ingen av oss har planerat att behöva a-kassa (och ingen har haft möjlighet att spara ihop det utom jag då möjligtvis, som dock hittat en miljard andra sätt att spendera min lön på varje månad).

Plötsligt talar vi inte bara om lågkonjukturen i lunchrummet, utan även när vi  tjejer dricker öl, sådär mitt i mellan jagvetintevadjagskagöraiframtiden och minpojkvänärvärldensbästa-ibland snacket. Inte för att vi blivit gamla, utan för att vi plötsligt, som den där blixten slagit ner i oss, inser att det kan drabba oss med.  Plötsligt ser vi alla dessa skyltar om butiker som stänger och företag som läggs ner och plötsligt tänker vi att en av tio idag, det är en av oss imorgon.

Min hårda tro att den som vill ha ett jobb kan få ett, känns nästan lite patetisk och jag håller min tillsvidareanställning hårt i handen och stannar där ett tag till. Tills vinden har vänt. (Och så länge jag trivs, såklart.) Jag omvärderar mina inköp, min vilja att resa, min dagliga cola lightdos och stoppar in pengarna på sparkontot istället.

Det är på allvar nu. Och trots att jag vill hålla varje ord som sades igår kväll kvar i mitt minne, för vi är så kloka tillsammans, är det lågkonjukturen och dess blixt som jag tänker på när jag vaknar. Det tog ett tag, men plötsligt inser
jag vad vi går igenom.

Vi står på huvudet och gör kullerbyttor

Vi funderade på att tacka nej till kvällens tillställning och enbart dricka billig öl och tjejsnacka istället. Mest övervägde vi detta för att vi var för lata för en massa intryck och kulturation en tisdags kväll. Ni vet: pollen gör oss trötta, arbetsdagarna är långa och fyllda till dess bredd av samtal och socialisation, vi är 27 år gamla och lönen uteblir några dagar till. Typ så. Men efter att ha klagat av oss lite med varandra tackade vi ja, tänkte att vi behöver nog det här, ansträngde oss lite och slängde iväg ett sms. Det är för sent för att ångra sig. Södra teatern väntar. Det är vi nog glada för ändå. I alla fall i efterhand.

Varken tallrikar eller kaffe

För tionde gången beger jag mig till Duka för att leta efter tallrikar. Presentkortet från mormor och morfar verkar förbli oanvänt. Jag hittar bara koppar, skålar och assietter. Och så hittar jag kläder i alla dessa butiker jag passerar på vägen. När jag möter Anders på stationen struntar jag i det där kaffet jag tänker köpa, för jag ska ju vara ekonomsik nu, ekonomisk bland alla dessa klädinköp och blominköp och taxinotor.

Jag dricker te när jag kommer hem istället, te och äggmackor och lite gröt. Jag läser DN en gång till och sedan sitter vi här igen, vid en varsin dator i ett varsitt rum, syster och jag.


Duka.se

Mer som är fantastiskt!


Själv igen

Solen skiner in genom mitt fönster och varje morgon jag vaknar alldeles för tidigt tänker jag på att det snart är över. Snart bor jag i mitt eget sovrum igen, snart är det omtapetserat av flickorna och mig, snart kan jag sova på morgonarna. Tillsammans är man mindre ensam, men damn vad jag behöver min egen tid. Jag behöver den så mycket, så enormt och jag exploderar av att aldrig vara själv.

Elva månader. Fina månader. Men det är dags nu. Det är omprioriteringar nu. Min egen lägenhet och jag. Och ett sparsammare liv.

Sista andetaget innan friheten

Det var en tid då vi spenderade vårkvällarna sittandes i en park. Fritte klinkade på sin gitarr och Linda sjöng. Vi andra nynnade med och tog ett till klunk av vår öl. Höll i timmarna, rädda för friheten, framtiden.

Vi lyssnade på
den imorse, Fritte och jag. Någon timme efter att han ramlat hem, någon timme efter att jag gått upp. Det slår mig hur lite vi visste, hur mycket vi trodde att vi visste. Hur långt ifrån sanningen om oss själva vi var, hur mycket vi hade kvar att erfara, hur många tankar vi skulle få tänka.

Vår park, vår vardag, våra vänner. Vi är fortfarande vänner. Vi vet lite mer nu bara och vi är lite mindre rädda. Vi kastar oss inte längre ut på samma sätt, men vi väljer våra val. Och så sjunger vi fortfarande tillsammans.

För en vecka

Jag har sportlov och snön täcker marken och träden och ett lugn skapas omkring oss. NY-resan blev framflyttad och Dalarna är lite närmare just nu. Jag låter det vara så och NY står kvar, som de kloka säger. Istället ska jag utnyttja mitt dyra SATS-medlemskap lite, äntligen fika med Emma och vänta tills de bli kväll, då jag återigen får sällskap så fint. Det blir bra det här med.

Du hade tid

Jag glömmer ha i bakpulver i sconesen, mest för att jag ska klara det själv, utan recept. Kaffet hinner kallna när jag bakar en omgång till. Vi läser morgontidningar och säger några ord. Sedan blåser jag mitt hår, sminkar mig i sängen och låter tystnaden ta över morgonen. Det är som det ska vara.

Där jag vill vara


Kaffe och juice

Jag går en liten morgonpromenad, köper en DN (eftersom min gratisprenumeration på SvD uteblev då jag missade att klicka på en liten länk) och äter sedan frukost lite för snabbt för att jag ska kalla det långsamt. Jag är dålig på sådant. , det långsamma, men jag försöker att bli bättre. Imorgon får jag sällskap till frukosten och allt blir lite mysigare då, lite mer så som jag vill att det ska vara. I tystnad, men ändå tillsammans. Långsammare.

Jag ska försöka njuta av min dag, vila och göra det jag vill göra. Så mycket annat behövs inte. Det är fredag idag och sedan en vecka bestående av lov. Lov och vila, det enda jag behöver just nu.

Kate & Johnny

Jag använder den här bilden som skrivbordsbakgrund , enbart för att jag ska kunna se den varje dag. Den är så fin och de är så fina och jag tycker om den. Och så tänker jag bra när jag ser den.


I tonerna till Timbuktu

Jag svor när jag vaknade imorse. Beklagade mig inför Joanna och såg fram emot slutet av dagen då allt skulle vara avklarat. Då jag skulle ha klarat av allt. Ett rektorsmöte, ett läkarbesök och ett långt telefonsamtal senare ler jag igen. Ler när bollen stannar. Imorgon väntar den andra tolvtimmarsarbetsdagen av tre och går den hälften så bra som denna får jag nog vara nöjd. Maniana, maniana.

Tidigare inlägg