En illustrerad konstruktion av verkligheten

Någonstans har jag alltid haft bilden av att 28 är åldern då man blir vuxen. Det var då jag skulle spatsera omkring enbart iklädd Filippa K´s senaste kollektion med en portfölj i handen. Det var åldern då jag inte längre skulle bli full på öl, utan bara salongsberusad på fint vin. Det var då jag skulle vara seriös.

Imorgon fyller jag 27 och livet har inte alls blivit som jag då trodde. Det enda vi vet säkert är att det aldrig blir som man har tänkt, som mamma säger. Och det är sant. Mamma vet. Jag fyller 27 och jag är så vuxen man kan vara, men vuxen på mitt sätt. Vuxen i så som att ta ansvar för sina handlingar, att fatta beslut som inte alltid är lätta, att veta att världen inte rasar samman utan att man (oftast) kan resa sig igen, att göra det som jag vill och inte det som andra förväntar sig att jag vill. 

Jag tycker om att vara vuxen och jag tycker om att kunna leva exakt så som jag vill leva, leva så som jag vill, göra det jag vill, spendera tid med de jag vill. Att fylla 27 är kanske ett steg närmare ålderdomen, men livet kommer inte sluta här. Det är i alla fall vad jag försöker att intala mig själv.

Jag städar och tvättar och bakar och så ska jag äntligen färga mitt hår. Anna kommer om en stund för  att dricka te och pappa är äntligen hemma igen och ska få ett besök av mig. Kvällen är fullproppad och som vanligt stressar det mig. Som vanligt spiller jag, ramlar jag, kladdar jag.

Mest av allt inser inser jag att jag aldrig vill arbeta heltid när jag är småbarnsförälder. Kvalitetstid är fint och bra men för att hinna se något, hinna göra något, hinna uppleva något räcker inte tiden när åtta timmar om dagen ska arbetas av och två timmar om dagen ska gå till hushållet. Nej, det här med heltidsarbete är nog inte för alla. Inte för föräldrar. Jag beundrar de som fixar det och hoppas jag slipper vara där en dag.

Tid är pengar och pengar är inte allt.

Söndagsnätter är sömnlösa nätter och jag vrider mig bland måsten och minnen och tankar. Kanske sover jag en stund tillslut. Klockan ringer alldeles för tidigt och det där morgongympasset blir faktiskt av. Hjärnan har slutat fungera nu, orden har slutat att formuleras och tankarna består av annat än av jobb. Pendeln får ta mig hemåt till maten och slutligen kaffet med Anna. Kaffe är det som håller mig levande och sömnen känns långt borta. Som vanligt långt borta.

Jag översocialiserar, dricker gott kaffe och fryser slutligen som en tok i en allt för kylig huvudstad. Grammis underhåller mig en stund och på något sätt försöker jag få ihop planerna och helgerna och tiderna, men mest låter jag det vara så får det bli som det blir. Men så lätt är det inte. Och trött är jag. Verkligt trött.