En illustrerad konstruktion av verkligheten

Och så gick hon och jag sitter ensam kvar trött och jävlig utan sällskap. Det är tomt, ja, tommare än tomt och jag önskar att jag kunde dra tillbaka tiden. Det kan jag inte. Nu är det jag och lägenheten igen. Jag och min överdrivet stora och förjävligt dyra lägenhet.

Vissa saker är för bra för att vara sanna, men nu har jag köpt en Peace and love biljett för månadens sista pengar. Månaden, som inte ens har börjat. Men vad gör väl det, vi kan ju i alla fall låtsas att pengar inte är allt. Det finns saker som är mycket, mycket viktigare. Musik och festival till exempel.


Peaceandlove.nu

Och så dyker han upp igen i mitt liv, hur trött jag än har varit på honom. Återigen träder han fram, Winnerbäck, och sätter ord på mina känslor. Hans ord värmer och hans publik gör mig hel. Jag är hans publik och han gör mig hel.

Jag bytte klänningen jag köpte i fredags. Den var inte jag, utan mer mamma. Istället hittade jag en annan ljuvlig somrig sak på H&M och nu är jag konsumtionsmässigt hel. Dessutom hel och full utav mat och en trevlig kväll med pappa.

Imorgon flyttar Erika ut och även om jag inte har fångat tiden tillräckligt, kommer hon att lämna en stor lucka efter sig. En lucka av saknad. Som tur var väntar vin med tjejerna imorgon och det borde kompensera en del av tomheten. En kväll av tjejsnack går ofta upp mot det mesta. Ledig är jag också.

Och när jag sätter ord på hans känslor ler han lite grann. Det märks knappt, det syns knappt, men han ler. Jag ser det. Att vara lärare är tacksamt ibland och trots en egentligen jobbig avslutning på en bra dag, så går jag med glada steg därifrån. Ibland är det enkelt att göra skillnad, ibland är det ruskigt svårt.

Jag saknar människor som jag glömmer att jag saknar. Men jag saknar dem ändå och det är en rätt subtil känsla. Plötsligt finns de där och plötsligt värker mitt hjärta efter dem.

Och så saknar jag människor som jag vet att jag saknar och det är inte ett dugg bättre eller ett dugg lättare.

För några somrar sedan satt våra pojkvänner ner foten. De fick nog av vårt mattjattrande, jämförande av kaloriintag och klagande på våra kroppar. De vantrivdes, kände hur vi tryckte ner både oss själva och dem och vi insåg sakta vad det var vi höll på med. Vi förintade oss själva, förminskade oss till ytliga små människor. Sedan var det tyst, länge var det tyst och sedan märkte vi att vi hade betydligt roligare saker att prata om.

Det är enkelt att flyta in på matspåret i en presterande värld, där man inte bara ska vara smart, trevlig och bra, utan även smalast. Det är enkelt att påverka andra, som man påverkar varandra i allt annat. Flyttar en, flyttar snart fler, skaffar en barn, skaffar snart fler av kompisarna barn och ja, pratar en om kalorier och tjocka kroppar, pratar snart alla om det. För det är tacksamt och vi är självkritiska ända ut i fringertopparna.

Mat är gott, mat är ett basbehov och inget som ska vara centrum för livet. Det är lätt att säga, svårt att göra, men när man väl lyckas att ta sig dit, är livet så mycket trevligare. Perfektion är en utopi och inget vi ska sträva efter att uppnå, för vi når ändå aldrig dit, hur vi än försöker. För vem bestämmer vad som är perfekt?

Nu är det snart sommar igen och hur många glassar jag äter ska jag aldrig mer räkna.

Efter en förvirrad, men trevlig eftermiddag, på stan med Johanna åkte jag hem. Och just då, just där, insåg jag hur länge sedan det var jag var hemma en fredagskväll. Jag var absolut inte singel då och jag bodde ännu inte i Hägersten. Så länge sedan var det. Alldeles för länge sedan.

Så jag borde njuta. Jag har ätit naturgodis, avfärgat mitt hår och slökollat på Så ska det låta. Men att njuta är svårt och jag njuter inte. Jag saknar Erika och jag saknar någon. Ensam är inte stark, även om ensam kan vara bra och jag är inte typen som är ensam, inte länge, inte en fredagskväll och jag hoppas kvällen går fort, fort eller att någon ringer mig snart. Annars kanske jag måste ringa någon.

Jag växte upp i ett demonstrationståg där man sjöng om internationell solidaritet och ett Barsebäck som skulle väck. Som fyraåring förstod jag vikten av att inte köpa Jaffaapelsiner och jag fick tidigt veta att man i Sydamerika diskriminerade svarta. Någonstans där Carlsson och Bildt kampades, i mitten av nittiotalet, fick det dock vara nog. Jag tog avstånd från demonstationer och fick nog av vänsterpolitik.

15 år senare bor jag i en stad där hyresrätterna säljs ut, där markhyrorna ska höjas och där segregationen och fattigdomen ständigt växer. Jag lever i en värld där miljötänkande är inne, men för få orkar göra något. Jag lever i det, men tycker inte att det är okej. Långt därifrån.

Demonstationer är kanske inte rätt väg att gå. Jag tror inte det. Istället tror jag att det är varje individs aktiva val som påverkar hur vår värld förändras. Att handla närodlat och miljömedvetet, att säga nej till utförsäljningar av hyresrätter och att våga stå på sig och att höja rösten i fikarummet. Det är där det skapas, opinionen. Det är i samtalet och i handlandet vi kan hitta kraft.

Jag försöker med det små medlen och har inte åstakommit några under idag, men har tagit några steg i rätt riktning. Jag har handlat ekologiskt, köpt närodlat och sett till att vi ska börja sortera lite mer i vår skola. Vi får se om det blir någon förstamajdemonstation, jag lovar i alla fall att demonstrera på mitt sätt, i min omvärld. Jaffaapelsinerna är inte fokus längre, men istället tar jag en klunk av mitt ekologiska vin och gör ett avtryck i Systembolagets inköpslista.

På jobbet är det tyst och lugnt. Vi diskuterar barndom, äter mackor, förberder oss inför treornas mösspåtagning och spelar lite musik. Jag sätter mig ute i solen med ett glas apelsinjuice i den ena handen och krönikor i den andra. På måndag ska det skrivas krönikor.

Några har åkt i väg för att titta på en lokal åt studenten, någon kommer på intervju för den blivande tjänsten och i en datasal sitter några elever och pratar. Tyst, lugnt och förväntansfullt pratar de och några skatt hörs emellanåt. Glada skratt och glada miner.

Mina trasiga strumbyxor har ersatts av dubbla, tunna och tantiga från Willys och samtidigt passade jag på att köpa lite blekning. Den svarta tiden är förbi, den ljusa tiden är här. Och det känns, det känns överallt på gatorna och på torgen, det känns innuti och utanpå. Snart ska studentmössorna på och den tysta tiden är förbi, men den glada tiden är här.

P-piller är inte bra för människan. Jag vet det, ändå började jag igen. Nu har jag finnar i hela ansiktet som vägrar försvinna. Istället blir de bara fler och fler, större och större. När jag slutade äta dem, borde finnarna också sluta uppenbara sig, men icke. Jag är 26 inte 16 och jag ser förfärlig ut.

Nya band har släppts till Peace and love och även om ingen av mina absoluta favoriter fanns med i listan kommer Markus Kurnegård vara en hit. Det vet jag och det ska jag inte missa. Man blir ju peppad bara av att lyssna på den, sommar och festivalpeppad. Ge mig sommar och ge mig festival.

Jag har möjlighet att följa med kussarna ut till landet på fredag och få saker skulle kunna locka mer. Ändå måste jag avstå. Trots sol, trots garanterad underbar stämning och trots att jag vet hur bra jag mår där ute. 

Min Att göra lista är galet lång, mina dagar är tokigt intensiva och jag har för många IG-varningar att skriva, för många samtal att hålla. Det enda botemedlet är att börja klara av saker och sluta tänka. Det är tankarna som är jobbiga, inte att göra saker. Landet får vänta, staden får kalla, jobbet får komma först. Ibland är det så och jag måste skona mig själv. En svidande mage gör ingen glad, inte ens om man är i ett paradis.

En vecka kvar, sedan väntar en extra lång ledighet och det är dags att demonstrera.

Det blev inget gym som det var tänkt. Istället blev det öl på Söder i solen med Johanna (Till en början nådde solen fram i alla fall, på slutet skakade vi av köld). Så mycket trevligare, så mycket mer liv. Precis vad jag behövde. Vi avslutade med Donken och sedan var kvällen gjord. Det är så lätt att låta livet gå förbi,  men så mycket trevligare att fånga den lilla stunden av njutning. Att leva på riktigt. Jag motiverar valet för mig själv.

Det var soliga dagar, regniga dagar och oavsett väder var det dagar spenderade i parker, med folköl, brännboll och stora, lite melankoliska leenden. Det var vännerböcker, det var evighetslöften, det var framtidsförvirring och dåtidsnostalgi. Killarna övade, vi sjöng med och tillslut stod de där på scenen inför oss alla. TIllslut stod vid där, beredda att springa ut, med mössor på huvudet och betyg i handen.

Sju år senare är jag gymnasielärare och det våra treors tur att springa ut, lämna skolan och göra vad de ska göra. Det är deras tid att hitta sin väg och bli vuxna. Och även om sju år gått fort, känns det som sjuttio år sedan det var jag som stod där, sen det var jag som skulle ut. Men det var en bra dag och jag minns den som igår.

Jag dricker lite te på balkongen, jobbar lite, förbereder lite, fixar spellistan. Jag nostalgitrippar och ser fram emot öldrickande med Hanna på lördag, fixar lite hallon, vit choklad och glass och väntar på att Andreas ska dyka förbi för att sällskap mig och syster. Solen skiner och pollen är det enda hindret.

Efter en dag i solen är hela jag fylld av lera. En lektion återstår och mycket mer förberedelser, innan det är dags att återvända ut i det fina vädret. Men det har varit en bra dag, fylld av leenden och solsken och det är få förunnat att få njuta idag.

Jag berättar om min dag och Erika utbrister: vilken bra dag du måste haft! Jag tänker efter, funderar lite och inser att jag haft en toppendag. Flera av mina elever har besegrat sina stora spöken och elever som inte varit där på länge har plötsligt dykt upp. Dagen avslutades med sexualkunskap på allmän begäran och både jag och eleverna fick oss ett gott skratt. Ett vänligt gott skratt av alla dessa frågor och ett skratt som förlänger livet.

En promenad senare, en måltid senare är jag nu redo för Klassens dag imorgon, med detta väder hoppas jag att femkampen blir en succé.

Det finns inget vackrare, ingen vackrare. Låt dem stå still, vi rör oss, men låt inte världen springa förbi oss, vi måste fånga den, hålla den, ta hand om den. Lite rikare, lite klokar och mycket helare. Och cafét i Torsång står kvar, gräsmattan på Prosgatan står kvar, men vi behövs där för att göra det som det ska göras. Timmarna, minuterna, varenda sekund. Och inga ord behöver någonsin sägas. Vi vet allt ändå allt. Vi vet vad som är det vackraste.

Tre dagar som varit så mycket, men ändå så lite. Blemmorna på min kind är betydelselösa och i ett lantligt liv finns inga duschtvång eller perfektionskrav. Eller så finns det, men jag såg det inte, ser det inte, ser vad jag vill se. Så mycket annat och så mycket bra. Och helt plötsligt blev allt tomt.

Jag vill stanna i Dalarna, stanna i ledigheten, stanna i evigheten. Låta tiden stanna. Men tiden springer och jag har inget annat val än att leka kull med den.

Håkan spelar på Annexet idag och jag firar det genom att lyssna på en av hans gamla skivor. Tänkvärda texter och noga utvalda ord gör mig nostalgisk, melankolisk och lite lycklig. I sommar är det min tur och i sommar ska jag se honom, jag har hoppat över hans spelningar för många gånger på slutet. För många år har jag ratat honom. Men nu: Håkan är åter kung i mitt hjärta och solen skiner lite på mig.



Håkan Hellström - Nu kan du få mig så lätt (I väldigt vacker version)

Erika somnar en timme tidigare än mig och vaknar en timme senare. Hon sover åtta timmar, jag sover sex. Dumt. Jag borde lägga mig och sova ikapp henne lite. Jag har mycket att sova i kapp. Imorgon är det en ny dag, en kort dag, en bra dag och jag kan somna leende.

Och efter en eftermiddag med en massa flum och leenden väntar syster hemma med goda tortillas lite vin. Vit vecka, my as. Mitt i rödvinet är det städning som gäller, men jag ler fortfarande och jag älskar mitt jobb. Trots allt. Imorgon får jag visa syster det.

En omtumlande dag med skratt, ilska, frustration och akuta händelser. Tillslut fanns bara skrattet kvar, skrattet och arraksbollar. Jag stannar på jobbet en stund till, måste rensa hjärnan, måste få sällskapa med Camilla hem och skitsnacka, måste ta mig samman. Ute skiner solen och jag längtar hem till Dalarna och de mina. Snart är jag där.

Csn-helvetet har talat. Tydligen tjänar jag för bra för att få en avbetalningsplan och tydligen är jag dum som ljuger. Så, ruinera mig, knäck mig, förstör min vår. På tre månader ska det betalas och jag undrar när dagen kommer då jag ska bli rik, eller i alla fall har lite trevliga slantar över till annat. Att vara ensamstående suger, lyssna bara till ordet: ensamstående. Singel är bättre, men singelhushåll suger varenda krona ur dig.

Skitvår, skit-CSN, skitsystem.

Så, härdan efter är det drömmar om klänningar som gäller, inte inköp av dem.Och jag ska aldrig jobba för mycket igen. Ingen tackar dig, men CSN ser dig.

 Lycka till i vår, Ellabella!

Gymmet var ovanligt roligt och syster är tillbaka i min lägenhet. Lillan är åter hemma, om än sjukskriven och jag ler åt Kate Nash söta rader. Snart väntar mat hos pappa och jag förtränger det dåliga till en annan dag.

En annan bra sak med att prenumerera på DN är att veckans nya skivor recenseras varje onsdag. Det finns ingen risk att missa alla nya godbitar, om man inte bläddrar förbi och det gör jag inte. Jag lusläser. Idag står The Kooks och Juvelen för de skivsläpp som intresserar mig mest. Jag ska lyssna, njuta och hoppas att det är bra.



The Kooks

Okej, jag letade efter rätt låt för denna stund och fann den. K´s choice och massa gamla minnen, alla de närmaste vännerna och en underbar tid, en tid då vi var nära. Det är vi nu med, men inte fysiskt nära, inte allihopa. Och i samma sekund inser jag hur mycket jag saknar min vapendragare. Söta Fritte, hur mår han? Och nej, missbrukar blev ingen av oss. Inte än i alla fall.

När jag tänker på saken har jag haft en bra dag ändå. Mina elever har varit snälla och duktiga och många har visat sidor jag inte sett förut. Bra sidor. Dessutom har jag tagit tag i ett jobbigt sjukhusbesök, vilket inte var så jobbigt som jag hade kunnat tro och fått promenera med Anna. Med Anna finns ingen censur, inga osagda hemligheter, allt är bara befriande ärligt och jag mår befriande bra av att få ha henne nära.

Ett trevligt msnsamtal senare kan jag nog sova gott i natt. Imorgon är äntligen Erika tillbaka, dessvärre blir då lillan alldeles för ensam på ett alldeles för dystert ställe. Det är tur att mamma finns.

Appropå att det är sista ansökningsdag till höstens högskolestudier fick jag hem mitt gamla gymnasiebetyg idag. Det gamla var borta, borta, långt borta. När jag tittar på betyget inser jag ändå att jag kan behålla min ståndpunkt om att minska möjligheterna till att studera på Komvux. Det är inte meningen att man ska ha MVG i allt för att överhuvudtaget komma in på högskolan. Det är inte meningen att man ska behöva vara på topp hela tiden för att kunna studera vidare. Betygsinlationen bör inte bli högre.

Mina betyg räckte inte dit jag ville och jag, i min tur, ville inte plugga upp mina betyg. Nu blev det något av mig ändå och det var väl tur, men det blev inte vad jag tänkt. Utifrån min egen erfarenhet kan jag dock tjata på eleverna om att kämpa. Att inte vara lat. Jag önskar att inte jag varit det. Det är inget fel på mina betyg, men det kunde varit bättre om jag kämpat lite.

Men jag är nöjd och jag är glad för det jag blev.

Jag har två timmars förberedelsetid och tusen gånger mer att förbereda. Det visar sig dock vara omöjligt att få något gjort. Elever ringer i telefon, syon berättar att det är sista dagen att söka till högskolan, en lärare är borta och jag försöker styra upp något som jag inte vet vad, i ett hörn ligger en gubbe och skruvar i elementen. Jag har hörlurar, men det räcker inte. Jag får en delicatoboll, men det räcker inte. Det enda som skulle räcka var att alla gick och gjorde det nu.

Maniana, maniana, bejbi, maniana, maniana.


Malaga, några år sedan.

Swedbanktanten hade nog glömt att det fanns något som hette CSN, a-kassa, fackavgiftm elräkning, bredband och träningskort. eller så råkade hon bara glömma att nämna det. Där satt jag stopp. Så bra är det inte. Finns det människor som går på deras propaganda för sparande och förränger sina räkningar i stundens fantastiska pengaryra? De lär ju märka sanningen redan den 25:e månaden därpå när allt åter ska betalas.

En halvtimmes ekonomisnack på måndagskvällen var kanske inte direkt vad jag längtade efter, men nu är det gjort i alla fall. Jag har börjat pensionsspara och det känns sjukt tråkigt, men sjukt vuxet och seriöst. Skönt att veta att man i alla fall går ett lite bättre öde till mötes. Det är bara 39 år kvar...

Idag har jag varit en gnällig och tjurig lärare. Allt bara för att jag själv inte sovit. Dåligt av mig, mycket dåligt. Jag skäms lite, men det gör ju ingen lyckligare.

Jag drack min sista kaffekopp vid åtta igår och låg sedan däckad på soffan. Några timmar senare var det istället omöjligt att sova. Jag tittade på Entourage på datorn, pratade på msn, läste om Antiken, flyttade ut i soffan och tittade på tv, drack varm mjölk, men utan resultat. Inget hjälpte.

Tillslut ställde jag om klockan och somnade ändå. Idag är det en kamp mot ögonlocken som gäller.

Syster Erika måste ha världens största hjärta. Hon tycker att det är fullkomligt självklart att hon tar ledigt under sin andra praktikvecka av fyra, för att vara med lillasyster på sjukhuset. Men du skulle se hur hon ser ut, Ella. Självklart hade jag också velat vara där och självklart hade jag också kunnat ta ledigt, men Erika gör det med en självklarhet som ingen annan. Syskonkärlek med stort S.

Släkmiddag. Pappas nya berättar att hennes bror är präst. Johannes, 19 år, utbrister:

Va? Är han präst?! Fan vad hemskt!

Någon minut senare säger jag att jag vill bli professor.

Va? Ska du?I vad???

Tack. Nu fick jag skratta idag med och det är bara att än en gång konstatera; vår släkt är inte som andra släkter. Formella sammanhang förekommer inte.

Jag ligger i soffan och är delvis proppmätt och delvis har jag abstinens. Både fysisk och psykisk sådan. Jag vill vara någon annanstans, hos någon annan, inte här. Det är inte här jag behövs. Dessutom kryper det i kroppen av fysisk abstinens, damn vad det går fort att vänja sig. Det psykiska är så klart värst. Snälla söta. bli frisk, det värker i mig!

Sagt och gjort: jag har tränat, traskat och ätit mat. Avslutat med lite glass och kaffe. Om några timmar kommer pappa och släkten och det är min tur att laga mat. Jag hade önskat att Erika var här, men får väl lov att visa att jag bemästar köket själv. Det ska nog gå bra, annars får de äta det ändå. Erika är mycket vitktigare där hon är nu. No doubt about it.

Jag har spenderat en dag med Andreas och druckit kaffe och tjuvrökt, handlat mat och ätit wok i Skärholmen, tipsat om musik och sökt kurser. Vi har pratat, skrattat och haft det bra. Mitt hjärta ler lite och jag avundas den som kommer att få dela sitt liv med honom.

Nästa vecka måste nog fokus ligga på hälsa och  träning, inte på fester och roligheter. Min kropp är i uppror, den värker av längtan inför sundhet och träning. Den för faller och jag förfaller. Jag har bara inte sett det än. Varje tillfälle har varit ett bra tillfälle, men nu vill den ha sitt. Nu vill den bli omhändertagen och det ska den få, men först ska Annas stora dag firas in. Hon är värd den allra bästa kvällen. Som tur var bor vi grannar, så jag ska nog lyckas hitta hem ikväll. Utan bussar, utan skrik, utan taxiresor. Cykel är det enda rätta.


aftonbladet.se

Jag tog sällskap med en tjej till Medborgarplatsen för att hitta rätt från Camilla igår. Väl där skulle jag ta upp min telefon och var är den? Inte där i alla fall. En taxi tillbaka var enda alternativet. Tyvärr kunde jag varken adressen eller hade en telefon att ringa på. Taxichauffören stannade taxamtern, då jag desperat utbrast att han inte bara kunde lämna mig mitt ute i intet och jag dricksade rejält.

Tillslut hittade vi porten som så klart var låst. Jag skrek och skrek och väkte alla grannar. En halvtimme senare hade jag hittat min mobil på ett bord, sagt hejdå till Camilla igen och var på väg hemmåt, med en buss denna gång. En timme senare var jag hemma.

* Kent - Pärlor

Jag har gjort ett streck i semesterlistan som innebär fem och en halv veckas semester. Jag upprepar: fem och en halv vecka. Det är mer än vad jag haft de senaste fem åren. Jag ser fram emot det med förtjusning, inte ens en skräckblandad förtjusning utan en alldeles äkta förtjusning. Det är nästan så jag kunde tänka mig att ta ut mer,  men jag spar lite. Man vet aldrig vad som händer.

Den 26 juni sätter det igång med Peace and love och sen fortsätter det. Kanske med en resa till Gotland, kanske med en roadtrip med vännerna och kanske, kanske en resa till Bacelona. Jag vet inte med vem och jag vet inte hur, men jag skulle vilja och jag funderar på det. Dessutom vill jag så klart hänga i Stockholm en del och njuta av solen, uteserveringarna och skärgården. Just det, två sommarkurser har jag sökt också.

Fem veckor är inga problem, tvärtom. Det kommer nog gå undan i ett behagligt, men rasande tempo. En underbar känsla hursomhelst.

Ett utvecklingssamtal kvar och sedan är det helg.  Det har varit en lång och intensiv vecka och här på jobbet gör vi inte annat än att fnissar just nu. Det är härligt och befriande. Det är fredag, solen skiner och ikväll blir det födelsedagsfirande hos Camilla. Må samtalet gå fort, pendeln hem lockar.

Jag vill inte sova och vetskapen om att klockan ringer tidigt, tidigt varje morgon är sjukt jobbig. Men sånt är livet och jag får väl finna mig i att välja mellan att sova eller inte sova, att vara en bra lärare eller en mindre bra lärare, att vara pigg eller trött. Imorgon väljer jag det senare. Inget bra val då, men nu.

Jag sitter på jobbet och inser att det är tolv timmar tills arbetsdagen är över. Tolv timmar bestående av lektioner, utvecklingssamtal, konferens och arbetskväll. Det är tur att dagarna går fort och att jag gillar mitt jobb. Det känns sällan som ett måste, mer som ett uppdrag. Arbetskvällarna med ekonomiinformation från företaget kunde man dock skippa. Det enda som händer är att jag får kämpa för att hålla ögonen öppna med hjälp av alldeles för mycket godis och kaffe. Sedan har jag ont i magen istället.

Om tolv timmar väntar dock belöningen: after work med kollegorna. Dessutom är det hamburgare på skolmatsmenyn idag.

En kväll med tårta, kaffe och en massa prat om allt och inget, om kärleken och livet. Ett glas vin fick jag ner också, men det törs man väl knappt säga, med tanke på Metros 80-talist alkolisttema och alla motverkande krafter omkring mig. Men ja, det kommer mer och det är fullt med födelsedagsfirande och afterworkande i helgen.

Kanske borde man tänka, men nej, i ett annat liv. Lite sunt förnuft och lite balans så ska jag nog klara mig. Jag inbillar mig inget annat. Moraliska föreläsningar kan dessutom räknas till något av det värsta jag vet. Retorik är något helt annat.

Idag skrattar jag åt livet. Både åt det bra och åt det mindre bra. Allt ter sig bara så komiskt och alla verkar vilja få mig att skratta. Så det är vad jag gör, skrattar. Sämre kan man ha det.

Jag tittar avundsjukt på Klass 9A och de rutiner de har. Allt kanske inte blir lättare, men genom tid, samarbete och strukturer är det lättare att arbeta. Ofta saknar vi detta. Istället gör vi så gott vi kan på varsin kant och samordnar oss så gott som det bara går. Ibland går det bra. Ibland går det mindre bra.

Jag önskar jag kunde göra mer, att jag kunde få eleverna att nå fler mål, men det händer att jag känner en hopplöshet jag aldrig trodde jag skulle känna. Inte inför vad eleverna kan åstakomma, de kan åstakomma vad de vill, utan mer för vad jag kan göra för dem. I grund och botten handlar allt om dem själva och det jag kan göra är att peka i rätt riktining, ge dem en väg att gå.

Det är inte lätt för dem, när livet är svårt. Som tur var kommer det bättre dagar och som tur var finns det fler chanser. Tillslut når de dit de vill, tillslut hittar de en väg. Det vet jag. Mer rutiner hade förenklat det för mig, men inte för dem.

En vän fyller 25 imorgon och har åldersnoja. Själv är jag 26 och känner nog inte riktigt samma känsla. Ändå förstår jag känslan, 25 är en magisk ålder och som 19-åring hade jag panik för allt jag skulle hinna innan den dagen. Jag skulle hinna utbilda mig, skaffa arbetslivserfarenhet och åka på långresor. Jag skulle ha hunnit börja gjort karriär och jag skulle vara smal och snygg. Det var mina krav, blandat med omgivningen och samhällets krav.

Jag levde aldrig upp till kraven. Jag utbildade mig inte till det jag hade tänkt utbilda mig till, jag har inte rest särskilt mycket och jag blev aldrig så där smal och snygg. Längs vägen har kraven dock omvandlats och jag inser att det är andra saker som är viktiga. Idag bor jag på ett ställe jag trivs på, jag har vänner jag trivs med och när jag vaknar på morgonen är det helt okej att gå till jobbet. Jag har inte nått dit jag ville, men jag är glad för det jag har. För mig är det mycket viktigare.

Erika frågar hur jag har haft det idag och jag svarar att jag inte vet. Sanningen är att jag inte har haft tid att reflektera. Tänker jag efter nu har jag nog ändå haft en bra dag och jo, jag hann till och med planera lite. Rättningshögen är dock konstant. Jag har två långa, intensiva dagar och en kort lugn dag kvar, sedan är det helg igen. Helg och födelsedagsfester.

Jag har spinnat och vandrat i regnet. Här hemma väntar kära syster och kycklingklubbor med ris, sås och till och med frästa grönsaker. Något så avancerat har jag inte lagat på år och dagar. Oftast får grönsakerna landa i såserna eller serveras lite lätt till. Jag äter inte onyttigt., men inte heller avancerat. Med en hälsopedagog i hemmet blir det annat. Avancerat, eller i alla fall lite mer avancerat.

På söndag ska vi laga mat till släkten och vi är lite oense om vad. Erika har ett förslag som jag inte gillar. Jag däremot har inget förslag.

Jag har tråkigt och jag märker att jag redan längtar tills helgen. Erika ligger i min säng och pratar telefon och jag vill också prata med någon. Det är inte direkt ensamt, men jag vet heller inte vad jag ska göra. Sova eller stanna uppe. Vakna pigg eller trött. Jag sitter kvar så länge och kanske kommer jag fram till något. Kanske känner jag mig lite mer hel om ett tag. Jag tvivlar, men hoppas.


Systra mi.

Tydligen har alla fått panik av solsken och av att sommaren närmar sig, för gymmet var överfullt idag. Jag hoppas verkligen att det ger sig, för att behöva trängas med de allra största av män och välja andra övnignar än vad man vill göra för att slippa köa på gymmet är mindre roligt. Imorgon har jag bokat ett spinningpass, då får jag i alla fall ha min cykel för mig själv. Dock gör bara ordet spinning mig nervös,  särskilt då jag inte spinnat sedan innan jag blev sjuk. Men det ska väl gå bra det med.


sats.se

Det är vardag igen och det känns ovanligt bra. Jag behöver lite rutiner, lite nyttighet och lite nya krafter och eftersom jag numer är sambo  med en hälsopedagog borde det kanske gå att ordna. Eller kanske inte. Min kropp skulle gilla nykterhet och sunda vanor, min själ det motsatta och som vanligt är mellanvägen det viktigaste. Två födelsedagsfester väntar i helgen, så jag får passa på att ta hand om mig själv fram tills dess. Fyra långa dagar av hälsa...

Idag ska jag i alla fall träna och jag längtar redan.

Emma har gått på Kulturama i nästan två år nu, men inte förrän idag har jag fått höra henne sjunga på riktigt. Och även om jag förstått att hon är duktig, har jag  inte förstått att hon var så här duktig. Trots att jag var så trött att jag inte visste vad jag skulle ta mig till lyckades hon underhålla mig. Storstilat och profissionellt.

Nu vill jag ha mer.

Efter att pratat oss igenom en hel helg tog Jessie och jag sovmorgon. Några timmar senare har vi ätit scones, druckit kaffe och njutit av solen på balkongen. Vi har provat kläder och målat våra naglar. Hon i rött, jag i svart. Precis som vi är.

Det är dags att göra oss fina. Snart väntar en lång resa ut på landet till Linda och Sonnys härliga vårfest med massor av människor för mig. Jessie å andra sidan ska ut på andra äventyr. Det är vår, det är sol och livet ler mot oss. Vi tar det lugnt och njuter av minuterna.

Imorgon flyttar Erika in och jag har inte städat!


 
* Lykke li - I´m good, I´m gone

Äntligen har den synska kvinnan på jobbet sett mig i sina drömmar, efter att bara sett Annas om och om igen.  Att någon skulle kunna se in i vår framtid ger dock en annan syn på vår värld och vårt liv, än den förnuftiga syn jag har idag. Det känns så logiskt och korrekt att vi bildar vår egen verklighet och att det är tillfälligheterna, valen och vägarna som leder oss mot vårt öde. Att någon redan skulle veta vad jag har framför mig sätter allt till sin spets.

Kanske är det meningen att man ska få tänka till ibland, men tankarna blir otäckt djupa när man fördjupar sig i varför vi finns till, hur vi finns till och hur världen verkligen fungerar. Vi får se vad framtiden utvisar, om hon har rätt eller inte. Ibland har hon haft otäckt rätt, ibland möter människor inte alls de öden hon förutspår. Jag vet inte vad jag hoppas på.

Just nu är den stora frågan hur jag ska hinna planera ihop och läsa på alla de stora moment som är kvar för året. Bara Antiken i sig är en utmaning. Men det ska hinnas, det måste hinnas. Jag har väl en söndag på mig... Att det är sjukt intressant gör saken lite lättare.

Från och med söndag är jag sambo igen. Syster hälsopedgog ska ha praktik på ett hälsoställe på Söder och flyttar in i min lya för en månad. En hel månad, jag kan inte minnas sist vi tillbringade en månad tillsammans under samma tak. Två veckor i Spanien är nog det längsta på länge. Värdefullt, viktigt och riktigt roligt. Synd att den sista tredjedelen fattas bara.

Vi jobbar till åtta idag och fram tills dess har jag inte en minut ledig. Imorgon kommer dock belöningen, en heldag på konferens för svensklärare, som inspiration för svensklärare. Bloggar, poetryslam och filmer som en del av svenskämnet på gymnasiet. Det är nytänkande och framkantstänkande. Kanske är inte jag den som behöver detta mest, men inspiration kan man aldrig få nog av, utvecklas kan man alltid göra.

Som grädde på moset, eller pricken över i:et är det Jonas som inleder hela kalaset. Jonas, som i Jonas Hassen Khemiri och ingen lyckas inspirera och facinera mig som honom.

En heldag imorgon med, med andra ord, men en positiv heldag.

Något av det bästa med mitt jobb är ändå att se elever göra framsteg. Små framsteg, men ändå framsteg. Det kan handla om en tyst elev som börjar ta för sig, en frånvarande elev som börjar komma eller en deppig elev som börjar le. Allt detta har jag fått se idag, så jag måste ändå säga att jag haft en bra dag på jobbet. Trots stress, trots trötthet och trots att det finns mycket annat som kan bli bättre.

De små framstegen är de stora framstegen, även om de isjälva nte ser det just nu.

*Johnossi - Glory Days to come

En heldag av lektioner följt av tre utvecklingsamtal var kanske lite att ta i. Särskilt då jag var ovanligt trött idag. Talförmågan försvann och sockersuget tog in. En kitkat och ett efterlängtat fika på eftermiddagen gjorde det för sekunden bättre. Många timmar efteråt och en runda på stan senare är jag nu hemma. Som tur var hade pappa hängt mat på min dörr, god och nyttig mat, och snart kanske jag orkar göra något annat än att fastna här.

Två ännu längre dagar väntar och jag borde nog städa lite, handla lite mat och fixa lite. Vi får se om jag orkar, annars får det vänta till en annan dag.

På fredag kommer Jessie och jag längtar. Längtar som aldrig förr. Inget kunde passa bättre just nu.


Jessie!

Min chef tittar på min arm och säger att vi måste införa långärmat som dresscode. Jag undrar om min manliga kollega i företaget fått samma kommentar om sin tatuerade underarm...

Mina ögon håller på att falla ihop, men jag orkar inte gå och lägga mig. Istället diskuterar jag hypoteser kring kärlek och jag vet inte om jag blir klokare eller bara mer förvirrad. Jag tror mest på det senare. Kärlek ska nog mest vara och inte diskuteras. Det enda jag är säker på är att hjärtat ska besegra hjärnan om kärlek ska vara äkta och brutalt, i takt med lillasysters ord:

Det ska pirra i magen när man borstar tänderna tillsammans.

Lite överdrivet kanske, men något ditåt i alla fall. En dag kanske det blir aktuellt igen, så länge fhåller jag  mig till diskussioner och spekulationer. Det blir ändå aldrig som man tänkt sig.

Jag såg att många önskade sig The Kooks till Pece and love och efter att ha lyssnat in mig kan jag inte annat än att hålla med. Medan jag håller tummarna fortsätter jag att lyssna med ett ständigt leende på läpparna.

Camilla tycker att jag har för lite pengar kvar i början av månaden för att jag ska ha råd att köpa en klänning. Jag antar att hon har rätt, men man kan väl inte alltid vara förnuftig? Vi får se hur det blir. Kanske åker jag in till stan imorgon efter jobbet och fortsätter jakten efter den perfekta klänningen. Blå ska den nog vara, med många små blommor.

Efter jobbet tog jag och Anna en promenad genom Midsommarkransen för att känna av våren lite extra innan den försvinner igen. Kanske kan vi göra det till en ny vana och byta våra tekvällar mot promenadkvällar. Efteråt traskade jag bort till gymmet för att lyfta lite vikter, men hungern gjorde att jag inte orkade länge. Ibland är det rutinen som är viktig.

Nu är jag lite mättare och ska fixa allt som måste fixas innan Klass 9a börjar. Det är den enda serien jag följer just nu och det känns som den allra bästa serien att följa. Idag har jag återupptagit en gammal rutin med programmet som inspiration. Finns det inredningsprogram för inredare och kriminalserier för poliser är det väl egentligen självklart att det ska finnas lärarprogram för lärare. I min värld i alla fall. Och läraryrket innebär fler dilemman än man någonsin kan föreställa sig.

En härlig dag, en bra dag.

Trots att jag har sovit alldeles för lite och att det kliar i ögonen är jag pigg idag. Jag mår bra och jag har det bra. De elever som är här är ganska rara och även om de försöker med ett och annat aprilskämt här och där, så flyter det på. Dock dagdrömmer jag fortfarande om en klänning så fin.

Även fast jag inte har en aning om vad de sjunger är så vackert att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Och någonstans tror jag att det är tur att jag inte vet, för det kan inte bli mäktigare än så här.