En illustrerad konstruktion av verkligheten

Två veckor, sedan har jag fullgjort mitt andra läsår som gymnasielärare. Det känns som igår som vi stod där, Bo och jag, första dagen med en stundande mentorsroll och en mängd nya kurser att fylla till sin bredd. Jag tog i så att jag nästan sprack och både vakna och sovande stunder var jag lärare. Jag häpnades, förargades, blundade hårt och vågade titta igen. Inget var som jag trodde det skulle vara, allt var så mycket större. De små eleverna bar på så mycket mer. Så mycket större. Högskolans etiska dilemman var bara etik, aldrig den levande praktiken. De moraliska frågorna i realiteten var något helt annat.

Två år, och när jag läser mina elevers utvärderingar av mig så känner jag igen mig, känner mig hemma. Mina brister, mina tillgångar, mina viljor och mina visioner. Allt är jag. Och jag lär mig, varje dag lär jag mig. Varje dag något nytt. Men jag sover gott om nätterna och på kvällarna tänker jag på annat.

Igår fick jag frågan vem som förändrat min syn på mig själv, som fått mig att tro på mig. Jag hade inget svar. Förutom en gammal svensklärare på gymnasiet som tog mina formuleringar och mina uppgifter på allvar och fick mig att utvecklas. Jag har aldrig skrivit ordet väldigt sedan dess. Men annars: ingen. Ingen särskild.

Femminuterssamtalen med mina elever blir ofta halvtimmes-, eller som idag, entimmessamtal. Jag vill så gärna att de ska hitta en motivation, vill så gärna att de ska tro på sig själva och jag vill att de ska veta att de kan och de är bra och  att de har all kapacitet i världen till att få ett fint och bra liv. Vad det nu än är.

Det dumma, eller i alla fall ironiska, är att det antagligen kvittar om vi pratar fem minuter eller i en timme. Det är inte mina ord som räknas, utan det är deras vilja. Ibland finns den bara inte och då hjälper inte min vilja, hur mycket jag än vill, åt dem vill jag allt.

En kvart blev en halvtimme idag. Sedan svor jag lite. Jag måste lära mig det här. Jag kan inte förändra, bara se lite extra.

Jag brukar sällan uppskatta våra så kallade arbetskvällar. Dels för att de innebär fyra timmars lyssnande och, ännu värre, stilla sittande, efter en stressig arbetsdag, dels för att de inte är tillräckligt givande för att motivera mig att sitta still i fyra timmar.

Idag var det annat. Jan Steinback talade om för mig att:

• Man inte ska ha fortbildning i sina svagheter utan i sina styrkor.
• Att 80% av ens arbetsdag ska innehålla det man anser vara sina styrkor.
• Att de traditionella styrkorna (räkna, läsa, spela fotboll, musikbegåvning) inte bara är det viktiga, utan även de otraditionella.(skapa vi-känsla, vara en energikick, vara analyserande)  Dock är vi i skolans värd lite för bra att uppmuntra de traditionella. 
• Att alla har styrkor, det gäller bara att hitta dem.

Jag älskar dessa vackra ord.

Jag rättar Nationella Provet i Svenska B och även fast jag haft mina elever flera timmar i veckan i snart två år är det först nu jag ser vad de verkligen går för. Jag måste låta dem göra sådant här oftare. Jag ser vad de kan, ser deras fantastiska funderingar och deras goda kunskaper om stora ämnen. Det är fantastiskt. Även om de inte alltid följt instruktionen och därmed inte når ett godkänt betyg, är det fantastiska formuleringar jag får läsa. Och det gör mig glad, om något.

20 prov återstår. Trevlig söndag!

Ju mer filosofisk vetenskap jag läser, desto mer måste jag läsa. Det finns inget slut och mina tankar är i ett kaos. De var i ett kaos även på den tiden jag skrev tentor om det. Tentor och PM. Nu ska jag reda ut begreppen, skapa uppgifter, låta eleverna bli förvirrade. Helst av allt skulle jag vilja hitta tid till att plugga själv.

Jag tänker om och tänker nytt, rensar bort halva mitt yrkesliv, rensar bort hälften av mina papper som ligger i högar och flyttar ner till lugnet. Dit inga andra når. Där jag kan jobba. Jag jobbar, får saker gjorda, andas lite och tänker att det blir bra ändå och intalar mig själv att saknad är något positivt.

Den sista timmen av planering var jag helt yr. Jag trodde att jag skulle svimma och nej, det berodde inte på att jag ätit lite. Tvärtom, i så fal. Godisskålen stod precis framför mig. Men en vecka av slit har sällan gett så mycket resultat och trots att jag återigen inte tänkt igenom saker och ting känns det bra. Vi kommer någonvart. Och när jag kom hem idag jobbade jag lite till, full av idéer och ännu mer full av saker som måste göras.

Men snart får jag vila och snart rullar tåget. Jag borde sova, men vem vill sova när man knappt kommit hem från jobbet?

Efter en hel veckas pendlande mellan sängen och jobbet och endast ompackandes av väskor känns det nästan som att jag är en karriärskvinna. Det hade jag kanske varit om jag valt ett annat yrke. Som tur var gjorde jag inte det, som tur var eftersom jag älskar mitt jobb, men ibland önskar jag att slitet syntes i plånboken. Det gör det inte. Som tur var, igen, är lycka inte pengar och som lön för mördan trivs jag med mitt arbete. Det är bra.

Det som är mindre bra är att magen svider just nu och att jag inte riktigt vet hur de här dagarna och kvällarna ska räcka till. Jag tar vara på minutrarna och pendeltågresorna och snart kommer Johanna så vi äntligen får planera vår NY-resa. Det är bara en vecka kvar nu och jag ska njuta inte stressa, handla inte tänka. Det kommer bli grymt.

Vi har ett extrainsatt föräldramöte ikväll. Våra elever skolkar som om skolan vore en frivillig sysselsättning utan resultat. De kommer att ångra sig en dag,  men vad hjälper det idag. Jag önskar jag hade tusen kilo energi över till att stimulera dem och motivera dem, men hittar den inte. Istället tillämpar jag nya metoder, strängare regler och provar något annat. Jag väntar på föräldrarna och hoppas på resultat.

Jag vet inte vad jag tycker om ordet tacksam, jag vet inte om det är något vi borde vara, men jag vet att jag är oerhörd tacksam över hur jag växt upp. Jag är tacksam över att allt jag en gång slapp genomlida och jag är tacksam över att jag får förtroendet att finnas där för de som inte har har det lika lätt. Jag är glad över att de anförtror sig och delar med sig. Vi har så mycket som vi inte tänker på att vi har och vi lär oss så mycket av att samtala med varandra.

Bo citerar Stagnelius och vi får plötsligt en teori bakom vår praktik. "Kaos är granne med Gud" och allt blir lite mer rättfärdigat och fint.

Om tretton timmar är jag hemma igen. Fram tills dess ska jag ha lektioner i sex timmar och möte i fyra. Att gå upp var en plåga, men en pendelresa och två koppar kaffe senare börjar jag vakna. Jag bråkar lite med excel, planerar lite lektioner och ser fram emot en morgondag med mina nära och mina kära och så hoppas jag på att dagen kommer innehålla många skratt och få hårda ord. Tack.

Skolverket missade sin tid för granskningen. Den mänskliga faktorn är ständigt över oss. Efter att tränat innan frukost och fått leva på hummus och bröd till lunch ville jag mest sova på eftermiddagen, men jag shoppade istället för shopping räddar alla dessa dessa gråa dagar. Tills ångesten kommer. Men imorgon är en annan dag och nu ser jag ut som en äkta 80-talist, tjugo år senare.

Eleverna är här och det är full fart igen. En skoldag är över, en arbetsdag snart slut och plötsligt minns jag inte längre ledigheten. Jag är här och jag är nu och vi löser de problem vi stöter på. Vad det än är för problem...

På jobbet är det full fart och tangenterna smattrar omkring oss. Energin flödar trots sömnlösa nätter och viljan att prestera är tillbaka, som alltid är den tillbaka, men kanske med mer måtta denna gång. Jag lyssnar på moraltest till undervisningen, skriver uppgifter och fångar tankar kring vart jag vill nå. Mobilen som skulle lagas är fortfarande trasig och jag fyller fortfarande dagarna i dess bredd.

Vardagen börjar imorgon och jag har inte riktigt förstått det än. Jag har inte förstått att eleverna kommer på torsdag, att lektionerna ska fortgå, att stressen ska återkomma. Den får nog inte återkomma. Jag ska hålla den borta, andas lite mer, le ännu mer och låta allt har sin tid. Det är mitt löfte om denna termin (eller kanske är det en förhoppning, för löften ska hållas). Andas mer, stressa mindre och producera mest är det nya jag. Jag önskar mig själv lycka till.

Jag fick kämpa när jag skrev de sista omdömena idag. Kämpa sådär mycket som när vägen hem på natten är lite för lång och fötterna gör lite för ont och det enda man vill göra är att stanna, stanna, stanna, stanna eller  helst av allt flyga för att slippa sova ute.

Idag var det så. Jag ville bli klar. Jag var tvungen att bli klar. Min kropp värker så där sjukt mycket och mina lungor kommer snart vara i trasiga små bitar. Och allt är som att vingla hem i för trånga pumps.

Den 22 augusti står systrarna och jag längst fram på Coldplay, men om bara en liten stund kommer söta syster och fina familjen förbi för en stund. Snowboardgrejerna ska transporteras hemma, Joanna avvinkas för en stund igen och mamma är mest världens bästa mamma som tar oss dit vi behöver. Och världens bästa mammor finns det inte så gott om som man kunde önska.

Och ibland måste man fatta de där jobbiga besluten, svika det där löftet, bara för att göra det som är rätt, så rätt. En dag kommer du förstå. En dag kommer allt vara lite enklare.