En illustrerad konstruktion av verkligheten

Jag har mycket i hjärnan just nu. Exjobb, fester, söka jobb, resor och anställningsintervjuer. Och trots att det mesta av det är roliga sysselsättningar gör alltsamman mig stressad. Så stressad att jag vaknar mitt i nätterna och tänker på alltihopa, drömmer konstiga drömmar där allt kopplas samman och dessutom är jag grinig om dagarna. Inte glad som jag vill vara.

Efter en dag med plugg, hård träning och mycket mat, dricker jag nu en stor kopp kaffe med mjölk och kanel, som att det skulle göra sömnen bättre. Men det är lite som ska ordnas med allt. Lite mail att skicka, lite sidor som ska kollas upp och några samtal som ska ringas, detta innan jag kan sjunka ner i soffan och titta på Desperate Housewifes. Roliga saker blir tråkiga när man måste stressa för att hinna.

Det är reunionkryssnig i helgen, som sagt. Jag har märkt att det var så länge sedan jag träffade Maltagodingarna, att jag inte ens har det dokumenterat med digitalkamera. Vi var 20 härliga tjugoåringar som gjorde ön osäker under hösten 2002. Det är fem år sedan nu. Wierd.

Jag önskar också att jag han träffa min Hanna när jag är i Stockholm. Hon har galet mycket att göra och jag kan inte riktgit planera. Inte än. Men jag saknar henne så det nästan värker ibland. Jag lägger in en bild på henne istället, som tack för att hon finns.  Här tillsammans med mig i mindre nyktert tillstånd.

I brist på annat var jag på väg att klicka hem ett par ballerinas och ett linne från Ellos, när jag insåg vad det var som gjorde att det var så billigt att handla hos dem. De tar ut hutlösa avgifter. 49 kr i expeditionsavgift och 49 kronor i posförskott, för varor till ett värde av 208 kr. Och då hade jag inte ens fått reda på vad frakten skulle kosta än. Hutlöst är ordet. Jag avbröt köpet och bestämde mig för en shoppingtur innan kryssningen nästa fredag istället.

Vi slappar, läser och laddar. Jag längtar efter en godispåse och måste nog inhandla det tills ikväll. Det är ju ändå fredag.

Fast klockan inte ens är ett än har jag hunnit en massa idag. Tvättat, städat, gått morgonpromenad, haft vår pilotintervju med Andreas och skaffat en traditionell bandspelare till våra riktiga intervjuer. Nu är det stopp. Jag är trött. Kaffet hjälper inte och jag måste nog vila en stund. En löptur i blåsten väntar senare idag och sedan förhoppningsvis god mat och lite vin. Men nu: vila.

Ofta är det människor som fortfarande inte kommunicerar över nätet särskilt ofta eller särskilt gärna som säger detta. Det är för det mesta roligare och mer intimt att prata i telefon, men är skillnaden verkligen så stor? När det handlar om den vardagliga och kanske även dagliga kontakten, måste jag säga att jag nästan tycker att det går på ett ut. Är det känslosnack på gång, eller om man längtar efter en nära vän man inte pratat med på länge, kan dock telefonen vara en fördel. Men annars sköter jag gärna mina kontakter över nätet. Till viss del i varje fall.

Eleverna på gymnasiet har stora problem med att hålla sig borta från alla communities och chattsidor när de har tillgång till en dator. Jag har problem med att hålla mig till plugget när jag sitter hemma vid datorn. Jag förstår eleverna.  Vilket inte betyder att jag accepterar det, men jag förstår dem.  Och det är tamitusan en fördel när man ska bli lärare.

Jag bläddrar i lördagens DN och fastnar vid ett citat av Helena Rönnberg, chefredaktör på Vi föräldrar, som säger: "Hoppas att morgondagens pappor lika självklart som de tar del av barnen också kör en kulörtvätt och fixar storhandlingen".

Jag och mina tjejkompisar har ofta diskuterat våra pojkvänners förmåga till hushållsarbete och har kommit fram till en slutsats: Det är inte killarnas fel, det är mammornas. De som har mammor som alltid städat, lagat mat och tvättat åt sina söner har stora problem med att förstå vad som behövs göras, medan de med mammor(som min pojkväns, lucky me!) som ställt krav på att de ska hjälpa till hemma även gör det när de flyttar hemifrån och bildar en egen familj.

Jag önskar att alla mammor kunde förstå att man inte hjälper pojkarna genom att serva dem så in i Norden, utan tvärtom. Sedan vill jag inte säga att de bortskämda sönerna är dömda ftill evig lathet, men förutsättningarna är sämre. Det är i alla fall något att ha i tankarna för alla mammor och blivande mammor. Dessutom undrar jag varför pojkar får beröm för att de är duktiga med hushållsarbete, men aldrig flickorna...

Hursomhelst är jag glad att jag har en pojkvän som är minst lika bra som mig på att tvätta, diska, städa.

En härlig morgonpromenad med älskade syster som kommit hem. En stor frukost och mycket kaffe, en stor tvättkorg och en kort tvättid och många böcker att läsa för att sedan skriva om. Då ringer jobbet och frågar om jag kan jobba. Jag ser alla böcker som ligger utspridda framför mig och tvätten på golvet, och lunchen med syster, och träningen med Madde och ja... det är klart jag kan komma och jobba, men är det okej att jag kommer klockan 12, måste bara styra upp mitt liv först.

Det var klart att det var okej.