En illustrerad konstruktion av verkligheten

Det är inte ofta jag har tid att vara impulsiv, men nu har jag det helt plötsligt och imorgon åker jag och Andreas till Gotland. Lillasyster vet inte ens om att vi kommer än! Att träffa Mellansyster idag var inte så illa det heller. En viktig, trevlig och underbar lunch blev det.

Jag känner mig redan hemmastadd i min nya lägenhet. Så hemmastadd att jag funderar på om jag ska köpa den av henne och renovera upp den.  Det skulle kunna bli en toppenlägenhet. Jag ska snart ut och utforska Hagsätra och Bandhagen till fots. Jag hoppas på att hitta en bra promenadsträcka samt en nyckelmakare. En skomakare behöver jag också, men det har jag redan hittat. Jag sliter skor som jag vet inte vad och snart har favvoskorna inga klackar kvar.

MEllansyster som är på väg hem från lillasyster på Gotland mellanlandar på en blixtvisit idag och Andreas kommer ikväll. Solen skiner ute och det ser ut att kunna bli en bra dag.

Och hela sommaren har jag gått omkring och trott att jag ska vara på plats i skolan från och med den första augusti. Oj, så fel jag hade och så dumt det kan bli. Det är förberedelse hemma som gäller. Nu är det bara att tänka om i planeringen och vad mycket jag hann med ens. För även om jag ska jobba, kan jag ju bestämma själv när. Jippi!

Så har jag fått in alla kläderna i gaderoberna, provlagat gasspisen, förundrats över hur fin lägenheten skulle kunna vara och hur ful den verkligen är, dammsugit golvet och funderat att hänga upp några tavlor. Vad jag ska göra resten av dagen har jag ingen aning om, men ett träningspass får det nog bli i alla fall.

19 år gammal var denna låt mitt kall, min bibel och mitt motto. Idag sprang jag på låten igen och tycker den passar bättre än bäst. Imorgon flyttar jag till Stockholm. Konstigt. Men bra.

Det sitter två killar i min soffa som lyser av lycka. Som sällskap har de chips, cola, folköl och ett tv-spel. Om några timmar ska de skjutsa oss till Falun, sen ska de låna med sig spelet och fortsätta hemma hos sig. Ja, resten av helgen ska de spela. Något säger mig att inget skulle kunna stoppa dem. Och något säger mig att män är lättroade.

Jag är en hemsk människa när jag är arg. Jag börjar i en vardagsdiskussion och slutar inte mala förrän jag fått ur mig allt som jag är arg för, ledsen eller besviken över. Dessutom inträffar ofta dessa bråk exakt när man har bråttom iväg. Som tur var inträffar de dock inte särskilt ofta. Andreas tycker att jag ska sluta ta upp saker när jag är arg och vänta till ett annat tillfälle. Jag lovade honom att försöka.

De senaste veckorna har varit fyllda med onyttigheter. Har det inte varit pizzatime, har det varit bio med storagodispåsen eller kanske öldrickande. Det är lördag, klockan är nio och jag ska snart iväg på spinning för att gottgöra mig all denna dåliga energi jag proppat i mig, den senaste tiden. Fantastiskt. I alla fall för psyket. Redan ikväll är det grillning och trevligheter, då kan jag tänka på spinningen igen. För ett spinningpass täcker ju allt...

Klockan nio i morse släpptes biljetterna till Kents turné. Klockan tio var de slut. Jag borde ha förstått det. Dumma, dumma mig. Nu får jag slåss om biljetterna på blocket, alternativt vänta till i februari, då de drar ut på en längre turné. Jag borde verkligen ha förstått.

Vi hade en underbar afterwork med jobbet igår. Förrutom Per, som gav upp ganska snabbt, var vi sju tjejer som babblade i mun på varandra. Ett bra bevis på att man har trevligt, att prata i munnen på varandra.

Jag gör min sista dag på Stadium idag efter tre års extraarbetande. Tre år. Inte dåligt. Det känns skönt men kanske lite vemodigt. Jag kommer att sakna afterworksen, festerna och en del av människorna, särskilt flickorna nedan. Puss på er!

... och för en gångs skull fanns mycket fint. Särskilt med tanke på att jag borde skaffa mig en till gaderob. En lärargaderob. En kofta eller två, någon topp och sedan kjolen nedan. Men kanske i svart då. Vi får se om det blir någon beställning.

Att fika med Linda är alltid berikande. Hon har många kloka tankar och intressanta åsikter. Idag hann vi med en trevlig lunch tillsammans och jag uppskattar det verkligen. Jag har även träffat Lina idag, vilket alltid är lika roligt och alltid alldeles för sällan.

Linda.

Det var länge sedan jag längtade så mycket efter lön. Detta av två anledningar. Den första är att jag sköt upp majlönen och därför har jag inte fått några pengar på två månader. Den andra anledningen är att fått leva på mina hårt förvärvade sparpengar i en månad. Men nu, äntligen, har jag pengar på kontot igen! Tänk vad lite kosing kan göra en glad!

Pratade förresten med syster Jojo idag. Alldeles för länge sedan jag såg henne. Imorgon ska jag dock ut och äta samt gå på Harry Potter med min andra syster, (som jag som tur var träffar lite oftare nu när vi är i samma stad ett tag) hennes Anders, min Anderas och så Jonte då. Och innan dess ska jag fika med Marlene. Trevlig onsdag väntar mig!

(Fasansfull tur, för denna dag har varit skit!)

Jag är inte särskilt bra på heminredning. Jag gillar att handla fina saker och jag vill gärna ha det fint, men tycker att det är lite halvsvårt att veta hur man ska bete sig för att det ska bli snyggt på riktigt. En som dock är sämre än mig på att inreda är min nuvarande hyresvärd i min andrahandslägenhet. Ja, i jämförelse med henne är jag rena proffset. När jag kommer in i lägenheten hittar jag både en stor solfjäder på väggen, en jyskhurts som går sönder när man rör den, en gul strukturtapet som är full av bubblor och ett blåmålat kök med en massa fläckar. Dessutom en loftsäng fastsatt i en kätting(se bilden), som enligt min hyresvärd kan "öka värdet" när hon säljer lägenheten.

Nu har jag satt in lite egna saker och försöker få det hemtrevligt. Jag letar dock redan efter en ny lya.

Förutom flytt, ikea och slit och släp innehöll helgen en trevlig grillfest hos Linda. Bussresan dit tog 42 minuter från Brommaplan och de bor mitt ute i ingenting. Ett vackert ingenting, med sjötomt, högt i tak och en underbar veranda. Det var verkligen värt en och en halv timmes resa. Dessutom ofattbart trevligt att träffa en del gamla vänner igen och underbara Hanna som jag träffar för sällan. Fram tills nu.

.

...men jag älskar denna låt, särskilt visslingen.

Jag flyttpackar, rotar i grejer, tvättar och sorterar. Vad kan behövas och vad ska jag lämna kvar? Att ha två hem är aningen komplicerat. Leva i en väska har jag gjort förr. Symbolik och metaforik för skiljsmässobarn;  att leva i en väska. Men det lär nog fungera denna gång med.

Emma hon kan hon och nu är jag nyklippt igen. Jag laddar för att bli höstbrunett och inga radikala förändringar är gjorda. Håret är nu lite bättre färgat, lite snyggare klippt och jag har dessutom fått umgås lite med Emma. Vi är busy womens och hoppas på att hinna ses igen om två veckor. Sommaren rinner iväg och vi springer förskräckt efter. Det är så många jag vill träffa, så mycket jag vill hinna och så  många dagar jag bara vill vila. Kanske får allt det bli i nästa liv, det verkar inte bättre just nu.

Gymmet fredag morgon 07.30. Det är jag, en tant som sitter på en maskin i sin egen lilla takt och så två killar. Den ena är lång och smal med lite halvpunkig frisyr och jag får för mig att han är där för att bli större. Den andre har x antal för många kilon och verkar vara där för att han vill bli mindre. TIllsammans är de på gymmet varje morgon, stannar en kvart vid varje maskin som de har på sitt gymschema, tar så lätta vikter att de kan kasta dem uppåt och pratar i ett om bilar, motorer och världens fenomen. 

I det här tempot, funderar jag, får de tillägna varje morgon resten av livet på gymmet och inte ens det borde hjälpa. Men å andra sidan är det inte fy skam att umgås arla i morgonen, om det är det de vill.

Det är Borlängefesten i dagarna och vi var ute med jobbet igår. Borlängefesten innebär dels att du betalar hundra kronor för att dricka öl till tonerna av Svenne Rubins och dökött, dels att stan befolkas av 60-talister.  Jag har alltid facinerats av 60-talister. De måste ha blivit så präglade av sin ungdom på åttiotalet att de bestämde sig för att bevara den hela livet ut. Jag ser Carola, Alice Cooper, Coca Cola och en vilja att vara modemedveten, som inte fungerar ända fram, i deras ansikten och utstyrslar. De är individualister, som inte riktigt lyckades nå sitt mål och en generation som hamnade i kläm mellan 50-talisternas och 70-talisternas starka framtoningar.

Någonstans där njuter de av de enda dagarna under sommaren som är anpassad för dem. Folköl och dunka dunka.

Hos farmor. Jag vet inte vad som hänt med mitt örhänge...

Jag är lite halvt bakis idag. En släktmiddag med min släkt är inte som en vanlig släktmiddag. En släktmiddag med min släkt innebär god fräsch mat, givande diskussioner, trevligt sällskap och mycket vin. Erika var chaufför och jag och Andreas njöt av livets goda och avslutade det hela med en barnbox från Max  vid ett snåret. En mycket trevlig lördag trots att vädret gjorde sommarfödelsedagsfesten till en innetillställning. Men det mådde ingen dåligt utav då, tillskillnad från idag...

Först ett pumppass, sedan mossaka med kladdkaka till efterrätt hos mormor och morfar. Några timmar senare är vi hungriga igen och äter take-awaytacosallad och godis i soffan. Min mage är proppfull och jag måste anstränga mig för att hålla ögonen öppna i några timmar till. Det är trots allt fredag.

Imorgon kväll ska vi till Leksand och fira farmors 81-års dag. Det blir en riktigt familjär helg denna vecka, till skillnad från förra veckans festival. Kanske återhämtar vi oss fortfarande...


                                                
                                                  Systrarna med sin farmor.

Den sista festivaldagen var minst lika bra som fredagen var. Artisterna avlöste varandra och trots att regnet föll fanns inga dystra miner, vare sig från mig eller från andra. Jag träffade en gammal korridorskompis jag nästan glömt bort, en gymnasiekompis som jag inte sett sedan studenten, jag såg Winnerbäck för tionde gången, Timbuktu för åttonde och ingen av dem gjorde mig det minsta besviken. Timbuktu är en enterainer utan dess like. Winnerbäck skapar allsång som ingen annan kan, för hela publiken kan varje fras av alla hans sånger. Grymt.

 Elin Sigvardsson fick mig att minnas den första tiden med Andreas, The Ark förde mina tankar tillbaka till tvåan på gymnasiet med deras enda riktigt bra låt It takes a fool to remain sain och när allt tillslut var över ville jag inte låta det försvinna, utan höll krampaktigt mig kvar i festivalen och dess stämning, vandrade på de allt ensligre gatorna och önskade att allt bara kunde vara lite, lite längre.

Det är något speciellt med festivaler. Man tillåts att bara vara och bara njuta, att traska i lera och bli smutisig, att få armbågar i ryggen men att hålla sig kvar, att vimla omkring och bara skratta, le, prata eller kanske undvika. Jag längtar redan tills nästa år och förundras över det faktum att jag då är stockholmare på besök hemma och inte en äkta Borlängebo. Konsigt.

                                                                            '
                                                                            Bild: Borlänge Tidning