En illustrerad konstruktion av verkligheten

Den hurtiga, träningstokiga jag är sjukt långt borta. Helt plötsligt förstår jag innebörden av orden "det är så svårt att komma igång". Jag går upp samtidigt som Adam och Gry börjar prata och kommer hem tolv timmar senare. Jag är trött, hungrig och orkeslös. Och så värker mina lungor lite också. Och min näsa rinner utan att sluta. Och jag tränar en annan dag.

Mitt trötta jag tar över och jag låter mitt trötta jag ta över. Jag får lite dåligt samvete, men inte ångest. Jag ringer Anna och traskar en sväng och ringer Andreas för att få medkänsla och föklarar att jag tränar i helgen istället, när jag är frisk och har tid. När jag har tid och gör andra saker, eller när jag har tid och fortfarande är sjuk. När heltidsjobbet kom försvann tid för träning, hur nära gymmet än ligger och hur mycket pengar kortet än kostar. Men det finns alltid tid att träna, det gäller bara att hitta tiden, var det inte så det var?

Kraften, kom tillbaka. Viljan, styr mig.

I den lilla staden är juldagen något som firas ordentligt. Nästintill alla hemmåtvändare är supermätta, partysugna och festklädda och återvänder i samma klungor som x antal år tidigare till det traditionella utestället. Människor köar i timmar eller har köpt sittningsbiljetter för dyra pengar och lägger många hundringar på öl och vin. Det kramas, frågas om livet och skvallras. Vi funderar kring vem som lyckats bäst och vem som fått barn och gift sig.

Vi glädjs, skrattar och har det bra, men smyger också undan för bekanta för att hinna med de mest saknade och mest efterlängtade. Folk blir fulla, folk blir trötta, folk blir kära och sex timmar innan kvällen började avslutas den i en kö som liknar en köttvägg på den nattöppna pizzerian. Hungern har återvänt och viljan att låta kvällen leva finns kvar.

Det är kvällarnas kväll och idag har vi köpt biljetter till sittningen för att äta den dyra maten som ingen ändå orkar äta dagen efter julafton. Nedräkningen kan börja. Jag undrar var det slutar i år.

Det privata har nu blivit offentligt och det offentligheten har flyttat in i vår vardag. Människor bloggar om allt från sin senaste måltid till sitt trassliga kärleksliv och unga tjejer är duktiga på att berätta om sina ytterst privata problem mitt i den snurrande okontrollerade offentliga världen. Jag surfar runt, klickar in och tittar bort. Det känns som att jag läser någons dagbok. Det gör jag kanske, men en offentlig dagbok som alla kan läsa. Jag får lite magknip och blir lite rädd.

Klädstorlekar, matvanor och ätstörningar diskuteras öppet, känslor, kärlekshistorier och svek betraktas som allas angelägenhet. Jag undrar vad min blogg hade handlat om ifall jag var 16 idag och jag antar att jag inte ens vill veta. Integritet. Alla ska inte veta allt och du vet inte ens vilka de alla är.

Det privatas offentlighet gör att unga som gamla idag har helt andra förutsättningar för att jämföra sig med varandra, för att påverka varandra och för att tipsa varandra. Detta kan vara ytterst bra ibland och ytterst dåligt ibland. Och det är det dåliga som skrämmer mig. För risken att man påverkas negativt är större än chansen att man påverkas positivt.  Balansen mellan privat och personlig är tunn, men man bör behålla det privata för sig själv och nöja sig med att vara personlig,. För sin egen skull men också för andras skull bör man låta det privata förbli privat och låta det offentliga vara offenligt. Unga behöver inte mer påverkan än vad de redan har omkring sig och strävan efter det perfekta kommer aldrig bli mer än en strävan.

Väl tillbaka på jobbet går allt i etthundratio. Planering, schemaändringar och möten, möten och åter möten. Jag försöker hålla fast tiden,  men hinner inte riktigt. Ena stunden känner jag att det inte finns några problem, jag fixar allt och jag hinner med allt. Andra stunden får jag panik, för hur ska jag hinna med allt?

Det är jag i ett nötskal och det enda jag måste fokusera på är att inte stressa. Det ordnar sig ju, för det gör det alltid. Och det ordnar sig bättre utan stress.

Om man minns att människor inte är vad de gör och att bara för att man gör dåliga saker behöver inte det innebära att man är en dålig person tror jag att människorna blir lite enklare att förstå sig på och livet lite lättare att leva, för helt plöstsligt lever vi i en stor och bred gråzon allihop där ingen är helt klara sig från att bli dömda. För vem är egentligen fläckfri?

Det är lördag eftermiddag och snart är en veckas lov över. När jag senast hade ett helt ledigt lov vet jag inte, det måste ha varit när jag själv gick i ettan på gymnasiet. Nu är jag lärare för elever i ettan på gymnasiet. Åren rullar på och själv springer jag efter och försöker att inte bara leva i nostalgin, men det är lätt att fastna där, i det gågna. Jag är dock överlycklig över att vara där jag är nu, jag gillar min nya lya och jag längtar nästan lite i smyg efter att det ska bli måndag och jag ska få gå tillbaka till mitt jobb. Just exakt nu är livet ganska bra och kanske måste jag skriva det för att förstå det själv.

Jag saknar många människor från det gågna och gör ibland små små försök till att hålla dem kvar. Den tiden som jag var på den lilla ön i Medelhavet har satt sina spår och om jag tänker efter var det nog då jag blev jag, det var då jag förstod vad som var viktigt för mig och vem jag var. Vännerna från då finns alltid i mitt hjärta och jag önskar jag för alltid kunde ha dem nära. Jag borde nog se till att försöka hålla dem kvar. De är värda det.

Lördag eftermiddag och snart kommer några av de närmste till mig. Härligt.

När jag väl träffar Elin är det som att inte en enda sekund passerat. Allt är fortfarande det samma, våra roller är det samma och samtalen det samma. Den enda skillnaden är att allt är annorlunda.  Våra liv är annorlunda och våra samtalsämnen är andra än vad de var sist vi sågs. Vi utvecklas, blir lite mer vuxna och lär oss lite mer om livet. Men allt är som det ska och jag uppskattar att ha vänner som henne omkring mig. Vänner som låter en fortsätta där man är, inte där man en gång stannade.



Elin, Emma och jag, när vi sågs sist.

Mamma har åkt till lillan i Oslo. Andreas har åkt hem till Borlänge för att jobba. Jag är själv i lägenheten. För första gången är jag själv i min nya lägenhet och den är bebolig. Jag ska utnyttja den här dagen in i minsta detalj. Jobba lite med distanskursen jag ska skriva, äntligen gå och träna, dricka kaffe med Anna, fundera ut vad jag skulle kunna laga till flickorna imorgon och fylla i ett och annat papper.

Jag älskar sådana här dagar, men blir det fler av dem får jag panik. En fixardag, sen är jag nöjd. Imorgon ska jag umgås hela dagen.