En illustrerad konstruktion av verkligheten

Vi vimlar runt på Systemet och Ica Maxi och ingen kan ha missat vår existens för vår existens är inget att be om ursäkt för. Och efter mycket om och men och omvägar där inga vägar finns tillbaka ,är vi hemma med fyra flaskor vin och fyra påsar spansk mat i vår hand och i köket lagar vi våra rätter, blandar Tinto de verano som om vi vore spaniorskoroch äter chips med chilismak. Och så vilar jag lite, för jag måste vila och så lyssnar vi på the Killers, för de sjunger så fint ibland och så lär vi oss hur vi tar det lugnt, för det är så viktigt att kunna.

(Men mamma försöker bara få det fint och stressar runt.)


LIllan och Storan, Jojobullen och jag.

Jag var inte ensam om att få panik när distanskursens uppgifter presenterades för oss. Panik, helt i onödan. Nu har jag gjort det som ska göras, för nu och för en vecka framöver. Jag har till och med skrivit en novell, en novell om halvspråkighet, så som det var tanken att vi skulle göra.

Jag var livrädd inför uppgiften. Livrädd av prestationsångest. Men så kom den bara till mig och så skrevs den på en halvtimme, eller två. Nej, en var det nog. Och så är den klar och jag andas och jag har lärt mig byta däck på bilen idag. En riktig kvinna är jag!

Plötsligt är det vinter igen. Jag vaknar till ett vitt landskap och vill mest springa ut och hoppa  i snön, vill ta fram snowboarden och landa mjukt i backarna, vill traska i klädd halsdukar och mössor och varma, varma tröjor. Men sedan kommer tankarna ikapp. Var tog det här året vägen? Hur kan ett år ha passerat så snabbt och definitivt inte oberört utan att jag har hunnit ikapp det?

2008 kommer att gå till historien. 2008 kommer att vara året då jag omtumlades, tumlades runt och snurrade några varv, i ovisshet, i visshet, i frågetecknets tid och hjärtats tid. 2008 kommer att vara året då jag vände många blad, sprang många lopp och tillslut började att lunka igen. Nu lunkar jag, nu vilar jag, nu njuter jag och nu lever jag. Nu och inte sedan. Och snön ligger vit på vår gård. Vinter. Igen.

Hos mormor och morfar är allt varmt, lika varmt som det är kallt på Kupolen. Vi spenderar vår dag så i alla fall, först hos mormor och sedan i butikerna. Vi möter folk, provar kläder som skulle kunna köpts men utesluts, fikar och har det bra för att sedan återförenas i en kökssoffa där vi dricker te. Dricker te med honung, som om inget annat fanns.

Jag blev tämligen halv när jag insåg att mammas DN-premunation gått ut. Hur skulle jag då kunna läsa DN På stan? Men så fikade jag på Waynes med Jessie och Sanna och så var problemet löst. Nu har jag den i min hand och inser att allt detta är obetydlig info när jag är 22 mil bort. Men ändå. Min bibel. Jag behöver den, jag lusläser den och jag gillar att ha den i min väska. (Även fast jag numer vet att Ansiktsmaskinen är en bluff. Hade jag inte kunnat fått leva i en illussion, Anna?)

I Borlänge är allt som vanligt: Erika bakar bröd, Joanna sover och jag sitter i kökssoffan och dricker kaffe. Någon blir skjuten på Tjärna Ängar och jag får en klump i magen av maktlöshet. Allt är grått. Husen och byggnaderna och till och med vädret. är grått. Och vi tassar sakta fram, vi traskar den där vägen vi alltid traskat. Vi besöker de där platserna vi alltid har besökt. Vi möter de där människorna vi alltid har mött.

P&L är avlägset, men ändå så nära. Då staden blir hel och glädjen flödar. Tills dess har vi varandra, vi har vår hemstad och vi har vår kökssoffa. Vi har vår mamma. Vi har vår gemenskap. Vi har varandra. I en sakta traskande och befintligt grå stad.

När jag vaknar ligger Joanna vid min sida. Jag går upp, skriver några inlämningsuppgifter, äter vaniljyoghurt och dricker kaffe. Några timmar senare är vi på väg till Dalarna och till den vackraste av oss alla. Den som kärlek ger ska kärlek få och vi ska bara vara, bara umgås och strunta i allt vad kvalitetstid heter. Detta är verklig tid i ett verkligt liv.

Det var tänkt att jag skulle plugga, men plötsligt knackar alla på vår dörr och jag lagar mat och kokar te istället. Så mycket trevligare, så mycket bättre. När dagen blir natt kommer Lillan och så imorgon får vi äntligen möta vår käraste syster. I Dalarna ska veckoslutet spenderas. I ett hus där vi alla har vårt hem.

Det var sommaren 1995 och vi var 13 år, Lina och jag. Den sommaren var som en ungdomsfilm, en ungdomsfilm om att vara ungdom. I alla fall var det så jag minns den. Vi badade i stora gäng, lyssnade på något som visst kallades för rapp och vi lärde oss att guz betydde tjej.

Vi spenderade en lång dag traskandes runt på folkmusikfestivalen. Jag köpte en Adidasjacka från 70-talet som var sjukt snygg och helt rätt, men som jag förlorade i ett utbytte mot en mössa någon Hultsfredsfestival senare. Vi lyssnade på Puff Daddy. Vi lyssnade och vi lyssnade tills våra öron blödde och ingen fick någonsin säga ett pip innan låten tonat ut. Detta var sångernas sång. Detta var något att gråta över.

Vi cyklade, vi badade, vi tittade på film, vi gick på discon, vi förundrades över kärleken och  vi skvallrade. Ständigt i gäng. Ständigt tillsammans. Allt var sådär 90-tal som det någonsin kan bli. Ett ganska fint 90-tal.

Nu kan jag inte ta emot sms heller. Det är ju absurt att man ska vara så beroende av den här tekniken. Jag går på nålar och har det jobbigt. Abstinensbesvär. Kontakta mig på annat vis, tack. Att ringa är ju alltid trevligt, eller att knacka på dörren och fråga om jag vill leka, så som det gick till på den gamla goda tiden innan mobilerna var i var mans hand. Och brev för den delen, varför skriver ingen brev längre? Riktiga brev om riktiga saker. Riktiga brev om ritkiga känslor, riktiga kärlekar och riktiga äventyr.

Orkar ni inte med sånt så finns det ju andra sätt i dagens kommunikationssamhälle. Men ett brev eller en knackning på dörren, så mysigt det vore. Jag bjuder på te och sedan pratar vi en stund. Om livet såklart.

Andreas fyller år idag. 29 fyller han. Jag minns den dag han fyllde 24 och jag minns alla födelsedagar därefter. Fram tills nu.  Jag minns hur jag gav honom frukost på sängen, jag minns hur jag köpte presenter han aldrig använde (ja, ni vet, tröjor, mössor, koftor. Man behåller dem för att vara snäll. Eller i alla fall gör Andreas det.), jag minns hur jag gav honom konsertbiljetter, hur vi åt middagar, hur vi drack vin. Jag minns hur våra familjen förenades och hur vi åt tårta tillsammans.

På lördag ska han bjuda mig på tårta. Och jag ska ge honom ännu en present att lägga till högen. Högen av minnen. Vi är ännu en del av varandra.

Det man trodde skulle vara för evigt kan ryckas i från en så snabbt och vara så förödande. Mitt hjärta värker för den allra finaste syster med det allra största hjärtat och för något jag trodde på så innerligt. Så innerligt och så äkta. Det finns ingenting att säga, ingenting att göra, ingenting att påverka. Bara tankar, känslor, medlidelse. Livet är inte alltid snällt mot oss och kärleken är det defefinitvt inte. Ibland rycks den där mattan under fotsulorna plötsligt bort för att förintas i minnen. Minnen så fina. Men det man har haft är föralltid kvar.

Jag skulle göra allt, men kan inget göra.

Sätt foten inne på Stockholms Universitet och du är inspirerad till att studera hela livet. Unga människor med slappa stilar, böcker under armarna och en kaffekopp i handen. Människor som är där för att diskutera med dig. Diskutera det du är intresserar dig av. Luncher med salladsbuffé, brödbuffé och buffér med röror. Aldrig, aldrig är vi fullärda och aldrig kommer jag få nog. Kickar, energi, engagemang och läslust. Tack!

De senaste tio åren har genusdebatten ständigt pågått omkring oss. Genus diskuteras i tv-soffor, det skapar rubriker (som i DN idag) och det finns en genusaspekt i varje liten högskolekurs. Vi förargas över hur flickor och pojkar behandlas olika, hur ojämställda lönerna är och hur kvinnorna drar det största lasset i hemmet. Vi reflekterar, vi diskuteras och vi förargas. Så långt är allt väl. Men vi glömmer så mycket. Vi glömmer alla dessa människor som inte tar del av nyhetssoffor, stora morgontidningar och högskolekurser. Och vi glömmer framförallt att omsätta teori till praktik.

Pittstim har de senaste dagarna tagit all min resetid och jag inser hur länge jag väntat på det här. Väntat på ett helhetsperspektiv, där inte bara kvinnorna revolutionerar kring de förväntade rollerna som byggts upp, utan på ett utrymme där även männen får komma till tals. Där männen får sätta sig upp mot de förväntningar som tillkommer deras kön. Den heterosexulla manligheten är ett lika stort hot mot jämställdheten som de kvinnliga sysslorna i hemmet.

Kanske kan detta vara en väg till en mer jämställd debatt om jämställdheten. Det öppnar i alla fall upp för ett samtal som inte tidigare fått utrymme. Teori måste bli praktik och debatten måste in i vardagsrummen. I alla vardagsrum. Inte bara i de där forskning och DN redan existerar. Debatten om jämställdhet måste bli jämställd. I alla samhällsklasser och bland alla kön.

Två heldagar på Universitetet väntar och jag skulle ljuga om jag sa att jag ser fram emot det. Det gör jag inte. Jag gruvar mig för att inte hitta, för att inte känna mina kurskamrater, för att inte veta vad som händer. Det är absurt och konstigt och jag vet att jag klarar situationen utan problem. Been there, done that. Jag kan inte ens räkna gångerna.

Ändå gruvar jag mig. Det gör jag alltid när jag börjar en ny kurs med okända människor och det passar inte alls ihop med den jag är. Kanske är vi alla lite rädda ibland. Kanske gruvar vi oss allihopa. Eller så är det bara jag, men det tror jag inte. Jag vill inte tro det.

Söndagsfikat är nästan obligatoriskt, hur ska vi annars kunna sammanfatta helgen? Morotskaka, clementiner och kaffe och någon traderaauktion senare inser jag att jag transporterar mig själv i två timtmar för att få fika hos Hanna. Stockholm är så stort, men ändå så litet och får jag läsa Pittstim (Det allra bästa som skrivits, på mycket, mycket länge. Plötsligt blir allt så tydligt och gör inte ett misstag och missa den. Då missar du en del av livet.) och träffa Hanna är det värt varenda minut, varenda kilometer till Odenplan. Det är ju det här som är livet: morotskaka, kaffe och sällskap.

Jag fyller på kylskåpet med vaniljyoghurt, bönor och grönsaker, viker in nytvättade kläder i garderoben, skriver reflektioner och läser kurslitteratur, lagar mat inför några dagar på Universitetet och vilar. Vilar och slappar och låter mig själv vara. Jag laddar inför ännu en kaffe och låter dagen sakta ticka framåt och helst av allt vill jag inte bara dra bak klockan en timme, utan låta den stanna helt. Bara för en liten stund.

Vi lagade den bästa av lasanger, den ljuvligaste av blåbärspajer, njöt av rödvin och kaffe och frågespel. Vi stannade inne och glömde gå ut, före sent, sent och vi avslutade en fin kväll med en bortglömd men hjärtskärande låt och jag känner mig ganska lyckligt lottad när jag vaknar upp på söndagsmorgonen. Lyckligt lottad och nöjd. Idag är det söndag.

Tracy Chapman - Baby can I hold you

Efter att ägnat mig åt en timmes kvalitetsshopping efter jobbet igår mötte jag Hanna för att ta en öl eller max två. Bara för att prata av oss lite och avsluta veckan. I ett kryp in på Underbara bar avlöste sedan samtalen varandra, analyseringarna skymtade och viskningslekar tog aldrig slut. Timmen blev sen och natten blev dag.

Och idag: Kaffe. Mycket kaffe. Lasagne. Middag. Vin. Prat.

Det är löning imorgon och jag har pengar kvar. Inte mycket, men pengar kvar. Sådant händer inte ofta, för pengar på kontot har en viss förmåga att spenderas, i alla fall på mitt konto. Men imorgon är det löning och imorgon ska jag och Anna köpa biljetter till Hello Saferide och Andreas ska inhandla biljetter åt oss till Timbuktu.

En lucia med Timbuktu och favvoexet och hans lillebror och med glögg och pepparkakor och glitter och allt känns rätt surealistiskt, men magiskt härligt. För ett år sedan var läget annorlunda och vad vi gjorde på lucia då minns jag inte ens. Men nu ska jag minnas och nu ska det peppas och nu ska det firas. För vi är bra, var vi än är och hur vi än är. Bollen studsar och någongång kanske den landar.

En öl med jobbarkompisarna efter en evighetslång dag som försvann ut i intet. Jag minns sällan vad mina dagar har bestått av. Jag minns inte vad jag gjort, sagt eller förmått, men dagarna springer fram och jag minns inte att jag någonsin tittar på klockan av tristess. En evighetslång dag bör avslutas med en öl och jag fick min vilja fram och när jag får min vilja fram är jag nöjd. Så jag är nöjd idag. Nu tassar vi vidare in mot en alldeles speciell fredag. En avslutning och en början på något nytt. Om vi har tur.

Jag är i en dvala och skulle helst av allt sova, men livet springer vidare i ett rasande tempo och arbetsdagen följs av möte och mötet följs av krav att uppfylla. Men efter en kort fredag väntar en lång helg fyllt i sin bredd och ett lov från skolan och elever. Vi andas lite, innan vi går mot nya mål.

Jag lever i en kreativ version av mänskligheten där alla omkring mig målar, sjunger, spelar. Skapar, showar, designar. Och mitt i allt detta står jag. Jag, utan kreativ anda, utan konsten att visualisera, utan förmågan att sjunga. Jag kan inte ens spela lite teater, det räcker så bra med att vara jag. Jag är tillräckligt mycket ändå. En teater, men utan spel och tillrättalagda ord. I en kreativ oas skapar jag inte mycket, utom kanske en debatt. En debatt om livet.

Och jag är glad att få se detta fina, mina fina!

Pendeltågsresorna har lyckas att bli ett zappande av musik, inget tycks bra nog, allt är en tristess. Jag tömmer Ipoden och plockar in nytt. Nya tongångar, annan inspiration och nya tankar. Något lugnare, något vackrare. Kanske som livet är eller kanske vad jag behöver för att tolka livet som vackert.

Jag slänger ur mig något. Något om belöning. Jag biter mig i läppen. Skriker rakt ut och undrar vad jag håller på mig. Detta är så långt ifrån mina principer som man kan komma. Jag tar tillbaka det, backar och ber om ursäkt. Prestation ska inte belönas, utan stora hjärtan ska hyllas. Skolan är inte vägen till lycka, det är bara en väg till större valfrihet. En väg till större kunskap. Kunskap om det någon tycker att vi ska ha kunskap om. Kunskap om det som anses vara viktigt. Vi duger ju alltid som vi är och exakt så.

Jag avböjer öl och börja sortera mina garderober, som om jag inte hade nog att göra. Jag tapetserar hyllorna i gamla Elletidningsuppslag tills tejpern tar slut och jag lägger in allt igen. Lite finare den här gången. Men det går ändå inte. Det får ändå inte plats. Plaggen är för många och jag kan inte slänga, för nostalgin är för stor och karaktären för liten och jag minns, tänker, funderar. Jag tänker att det här kanske jag kan använda någongång, men jag använder det aldrig. Jag fyller utrymmen. Och jag skäms, jag skäms för mig själv, för vad ska jag med allt detta till?

Jag tänker på min tatuerare som säger att tatueringarna är en dagbok och ja, det är de. Ett kinesiskt tecken på en flicka som inte vet bättre är en dagbok, men så tänker jag på kläderna. Min dagbok som inte finns. En dagbok där bladen tog slut. Och jag spar dem ett tag till, behåller dem och tänker att: kanske någongång. Kanske någongång vill jag ha det och annars kan jag minnas. Minnas trasor av ett liv och trassla tillbaka tankar om en svunnen tid. En avlägsen tid. Men jag minns. Jag minns allt. Och det finns saker att minnas.

Jag har fått den första responsen på min distanskurs, Kultur, kommunikation och migration. Och vilken respons sedan! ...välskrivet och väldisponerat och tankeväckande... Jag tackar, tar emot och ler. Nu känns det lite lättare att fortsätta kladda ner reflektioner om ett ytterst intressant ämne.

En perfekt söndag. Äntligen har jag fått umgås med kusin Anna och efter någon timmes kaffedrickande känns världen lite finare och ändå väntar ännu en kaffe med en fin Hanna innan dagen går mot sitt slut och kanske, kanske händer även något annat att lägga till sina minnen och bravader. Något att minnas. En fin söndag. En perfekt söndag och till och med solen skiner på oss.

Livet tar nya vändningar, jorden snurrar på och jag är inte ens förvirrad. Jag är lugn. Efter en lika oväntad som trevlig lördagskväll vaknade jag tidigt, skrev lite om integration och språk och onda cirklar och drack omåttliga mängder med kaffe. Nu finns en hel söndag kvar att utnyttja och mest av allt är jag lugn. Konstigt lugn.

Där, på ett fik som liknar ett fik i Montmarte med sina udda kaffekoppar och sina ekologiska kakor får jag inte fram ett ord. Jag är handikappad (och jag har en sjuk huvudvärk) och jag haltar mig fram och jag känner att, att det är så mycket jag vill säga, men det går inte. Språket begränsar mig.

Och där. på en skabbig pub kring Medis, flyter orden lite lättare. Timmen är lite senare. Men fortfarande, dimensioner, nyanser, nivåer, alt är min förlust.

Plösligt får allt jag tidiigare läst, sett och talat om en mening, plötsligt är jag själv där, personen utan kommunikaitonsmedel. Personen som vill så mycket, har så mycket att säga,  men får ut så lite. Plötsligt är jag den utan språk. Kaffet blir kallt. ölen uppdrucken men nyanserna blir kvar. Engelska. jag måste lära mig engelska.

Jag fikar med mina nära via en telefonlinje och har en fantastisk lördag utan att göra något alls. Inget mer än att bota en huvudvärk, halsa nyponsoppa och babbla strunt. Behövligt bedårande.

Man och barn ska man ha, annars har man inte lyckas. Vi ser det varje dag. Jakten. Jakten om det lyckliga livet, det lyckliga livet med de söta barnen som är bedårande och bra på allt. Ja, guds gåva till mänskligheten är de. Jakten på mannen, mannen som ger oss det vi vill ha, som åtrår oss, beundrar oss och ändå är så där maskulint självständig.

Men sedan ser vi inget mer. Ingen familjelycka utan tragedi. Ingen lycklig promenad utan skrik. Inget förhållande utan bråk. Ingen kärlek utan en konflikt. Livet är inte så enkelt, lyckan är inte så lätt och strävan har fler hållplatser. Vi konstruerar en hetronormativ bild av lycka och vi följer illusionen om det perfekta och på något naivt sätt lyckas vi tro att det finns.

Imorgon ska jag gå på teater minsann och alla de finaste flickorna ska med mig:  2X Anna, 2 x Hanna, 1x Johanna och så jag, som alltid ska vara udda och annorlunda med mitt namn. (Mamma har börjat påpeka att jag kanske borde döpa om mig, eftersom att jag alltid ska gnälla på mitt namn. Jag tror hon har någon sorts ångest. Prestationsångest.)
 
En teater om en lika engagerad lärare som oengagerade elever kan inte gå fel, särskilt inte när gudar och Strindberg får vara med och leka. Jag är peppad, undrar var den här veckan tog vägen, försöker fånga tiden och ser fram emot helgen.

Vi måste vilja för att kunna och vilja för att vinna och när vi vill och vi kan och vi gör det vi ska kan vi nå guld och gröna skogar och skapas oss det vi vill ha. Men bara vi och ingen annan och när vi tar oss dit undrar vi varför det inte skett innan.

Jag vill krypa upp i soffan med rött te i min mugg, en filt över mina ben, en tidning i min hand och en vän vid min sida och så vill jag stanna där, till solen åter skiner på oss.

Jag känner att det får vara nog snart. Hur länge kan en syster bo utomlands utan att de övriga systrarna ska få klaga? Jag vägrar att hålla mig till sakfrågor när vi talar, vägrar att hålla mig kort, vägrar att tänka på att minutrarna tickar och att ämnen bara ska avhandlas. Vi måste ju kunna prata på riktigt också. Och det gör vi såklart. Flummar, flyter iväg, reflekterar om det lila och det stora här i livet.

Men jag börjar få nog och jag vill att du kommer hem nu, för ja, om vi behöver vara nära varandra nu! Kom hem, söta underbara , Jojobulle, ingen är så god som du! Vi vill inte mer. Vi vill ha dig här. Vi vill kunna prata skit varje kväll, om det är så utan en tickande telefonräkning. Utan ett långväga avstånd.

Systrarna protesterar. Systrarna har fått nog. Systrarna vill ha frihet, här i sin egen skog. Ao.

Med föreställningen om ett Sportlov i New York är det lättare att spara pengar. Jag byter ut mitt trogna frisörshampoo mot ett enkelt vanligt shampoo. Jag spar 300 kronor och tänker att vad är väl ett slitet och flygigt hår i Stockholm mot tio latte i Central Park? Balarna på slottet kommer aldrig att vara det vi minns ändå.

Orden följer oss igenom Hägerstens gator och vi märker knappt att vi återigen har gått in i en återvändsgränd för det finns inga återvändsgränder utan bara nya möjligheter, så vi fortsätter i samma takt, i samma spår, men med andra betydelser.

På Coop däremot finns inga återvändsgränder, utan allt är sig likt, och jag frestas som vanligt att handla mer än jag ska, eftersom att Kellogs K det är ju gott,  och jag tänker att det är precis så här en onsdagskväll ska vara och jag tänker att det nog finns ett sätt ändå och jag tänker att jag skulle vilja vara vän med hela världen, eller inte hela världen, men en stor del av världen, men att jag är sådär oerhört tacksam över de vänner jag har, över vännerna i allmänhet och över Johanna i synnerhet och jag vet att mer hinner man inte med.

Jag tänker på systrarna som inte försvunnit ur mitt medvetande en enda sekund denna dag. Denna bitterljuva dag bland kaffehyllor och samtal och konstiga situationer med surrealistiska utgångar och bland stoppskyltar som tydligt skriker sitt budskap. De säger stopp, lämnar återvändsgränder och tar oss vidare.

Röda coctailklänningar på fina tillställningar och långsmala säljare med rufsigt hår göra sig inga besvär. Vi fnissar och skrattar men är egentligen livrädda, vi vänder och vrider men hittar ingen ände och jag springer på mina tår men försöker att trycka ner fotsulan i golvet. Kom inte nära, håll er borta eller låt oss förstå.

I Borlänge finns en kebabsås som är som ingen annan kebabsås jag eller vi eller någon någonsin har ätit. Som små fotbollstjejer åt vi våra kebabrullar utan kebab men med massor av sås och som gymnaiseelever betalade vi en tjuga för bara bröd och sås de dagar vi inte gillade skolmaten eller de dagar en av oss inte gillade skolmaten eller vilken dag som helst och groffade i oss så mycket att resten av dagen bestod av ett långt magknip och resten av dagens lektioner var en stor dvala.

Och så idag när jag som vanligt hämtar min vegetariska mat i matsalen och råkar nämna Borlänge i förbifarten uppstår ett möte som liknar inget annat. Vår skolkock är uppfinnaren av kebabsåsen! Den fantastiska, berömda kebabsåsen som vi trånar efter än idag. Kebabsåsen med stort K. Och bäst av allt: han ska göra den någon dag, bara för mig. Den perfekta kebabsåsen och alla lektioner resten av den dagen kommer att få ställas in. Såser kommer inte igen.

Åt höger och vänster diskuteras kärlek och där kärlek finns, finns det problem. Men vad vore den om den var enkel? Men ont, ont, så ont gör den och jag önskar vi slapp veta hur ont det gör när våra hjärtan går sönder och att vi mindes lite bättre hur det känns när det värker i kroppen av otillräcklig förmåga att vara tillräckligt nära den där fina människan utan fläckar. Fan. All kärlek till er, fin kärlek. Fina, fina, ni. Alla ni!

Hello Saferide - Anna

Efter en timmes reflekterande med en elev idag konstaterade Bo och jag att meningen med livet nog är de mänskliga mötena ändå. Vi vet aldrig var eller när vi springer ihop med de där människorna som kommer att skapa oss en mening i vårt liv, men vi vet att det kommer att ske. När det gör det, när vi fångas  i det där samtalet om allt och inget eller ett långt skratt som kanske följs av tårar men så småning om får oss att le igen, när allt känns sådär rätt, det är då vi vet att vi ska hålla i det.

Hålla i det, hårt  fånga det i vårt hjärta och vårda det ömt och plötsligt är inte de där frågorna så svåra att svara på längre. Meningen med livet är att ha människor nära oss som ger oss en mening med vårt liv.  Jag längtar så innerligt tills min elev får uppleva det. Uppleva det igen. Då kommer även jag att le.

Ibland när jag verkligen försöker att tänka kommer jag inte fram till någonting alls. När jag inte ska tänka däremot vimlar tankarna och orden sprutar ut ur min mun. Det är nog som med allt annat i livet. Det där med att man alltid vill ha det man inte kan få. Man blir aldrig nöjd och har sällan det man borde ha, eftersom att det är ointressant. Så fruktansvärt ointressant. Dock har det varit en bra dag och jag gillar de små samtalen vi har, samtalen om det lilla och det stora.

Innebandy är något jag gärna skulle spela oftare och pannkakor något jag borde göra mer sällan. Mer sällan än aldrig.

På min promenad bland stenhällar och träd träffade jag en farbror. Han hade huggit ur någon speciell sten ur ett berg och var oerhört stolt över sin bedrift. Jag lyssnade ett tag innan jag traskade vidare och vi var nöjda båda två, både farbrorn och jag.

Solen sken och jag var nästan som en klocka, en klocka som går och går, men tillslut gick jag hem i alla fall. Då hade jag fått huvudvärk. Det var synd, för sedan var denna vackra dag förstörd. Det är tur det finns fler dagar med fler promenader. Kanske kan jag gå här imorgon igen.

Syftet med min allra första uppsats var att undersöka hur media skildrade Israel-Palestinakonflikten. Vi sökte och letade med både ljus och lykta efter subjektiva vinklingar, men utan resultat. Utan egentligt resultat. Det var sju år sedan. Idag förutsätts jag sätta på mig de där kritiska glasögonen och ge exempel på hur media använder sig av en kulturrasism. Det är hopplöst.

Det är hopplöst för att de journalister som inte lärt sig sin läxa idag är inte längre journalister. Det är klart det finns en islamofobi i media och det är klart att det då och då bekräftas att en våldsman inte hade "en annan etnisk bakgrund." Men detta är något som kräver timmar, dagar och veckor att finna, oavsett glasögonens styrka. Något som kräver en gedigen undersökning. Det är inte något jag gör på en dag.

Media är extremt vinklat, men har lärt sig av kritiken och beskriver inte längre kulturer och etniciteter nedlåtande. Istället är det andra grupper som drabbas. Så vad gör jag nu? Läser Ett drömspel kanske.

Du sa idag att livet är väl ganska komplicerat och det har du nog rätt i. Ibland är livet förjävligt med oss och exakt så där komplicerat  att vi bara vill blunda hårt och vakna upp till ett solsken där allt är som ett tåg som rullar på sin räls, smärtfritt och enkelt. Smärtfritt och enkelt och så långt ifrån ett SJ-tåg som man kan komma. SJ är inget att hylla, bergodalbanor är evighetsmaskiner och Parisehjul som tickar sakta, för sakta, och gör oss höjdrädda är mest enkelriktat och tråkigt.

Livet är nog komplicerat ändå. Och när det inte är det saknar jag det nog. Jag saknar looparna, skratten och gråten. Men jag saknar inte SJ. Jag har fått nog för ett tag.

När jag kom hem idag fanns ett litet rött kuvert på mitt hallgolv. Ett litet rött kuvert med en söt liten egen hälsning om en fin liten födelsedagmiddag hos Jessie i Eskilstuna. Ett litet enkelt sätt att få mig att le resten av kvällen, så som jag faktiskt har lett den största delen av dagen.

Söta röda brev är så mycket bättre än stora röda rosor.

13 timmars arbetsdag är över och jag undrar vad jag egentligen skulle hem och göra, snart är jag ju tillbaka där igen. Det känns inte jobbigt, det känns helt okej och nästan roligt. Tänk om eleverna hade känt samma sak, de skoltrötta, uppgivna eleverna som jag inte riktigt vet hur jag ska bemöta eller borde bemöta eller vet hur de vill att jag ska bemöta dem. Så jag frågar oftast. Frågar om de vill att jag ska tjata eller om de vill att jag ska vara tyst och vänta på de där bättre tiderna när uppgifterna (förhoppningsvis) dimper in.

Jag kan ju inte vilja åt dem, hur gärna jag än vill, vill vilja åt dem.

Från och med imorgon följer tre veckor av oändliga timmar av arbete och gigantiska helgimmar av studier innan jag kan belöna mig med fyra dagars ledighet. Fram tills jul har jag tryckt på pausknappen för privatlivet och satt på play för arbetslivet och eftersom jag lever lite för att arbeta så mår jag inte dåligt av det, jag måste bara påminna mig själv om att jag inte mår dåiigt av det. för annars kan jag lätt tro det och det är då min puls börjar hetsa och mitt hjärtat att klappa och då blir jag yr och hetsig och gör inget särskilt bra. Så: paus. Välkommen åter.

Hör ni inget så vet ni var jag finns: på jobbet, i soffan med en bok eller på ett pendeltåg nära dig.

När Johanna frågade om vi skulle dricka latte på Wurma kändes träningen avlägsen. Vår NY-resa är betald och klar och jag har ledigt och Johanna har ledigt och vi ska åka och det måste firas. Firas ordentligt. Med latte och med en varm tonfiskmacka och med naturgodis och med lite tjatter. Så vi firade. Vi firade med allt det ovanstående.

Jag är trött och jag är slut och jag har ett ständigt sug efter godis och allt det där har med p-piller att göra, men det är en egen historia, så jag tillfredställer mina behov, tänker på vår resa och njuter en stund av min ensamhet och jag njuter av att det är exakt så här fint där jag bor.

Förutom att jag var tokigt arg imorse över något som jag enligt mig själv har all rätt att vara arg för, (och ärligt talat är jag det än, jag ska ta itu med det snart, så klart.) har jag haft en fantastisk dag som lärare idag. För mig är en fantastisk dag som lärare en dag då jag hinner det jag ska hinna, då lektionerna fungerar bra och när jag får några minuter över att sitta ner med några elever och prata om det som är nödvändigt just då. Det hann jag idag. Det är jag glad för.

Vi får se om resultatet kommer imorgon, men trots allt mitt tjat är det faktiskt inte resultatet som är det viktigaste, utan att de är där, att de mår bra och att jag faktiskt vet att de kan. Att de kan om de vill. Att de ser att jag ser dem. För det gör jag.

Inte förrän nu har jag slutat fnissat, nu när jag ligger utmattad i min säng efter en lång dag och efter en lång promenad. Den långa promenaden tillkom då vaken Johanna eller jag har något lokalsinne att tala om och då både Johanna och jag tror att vi är vid Liljeholmen då vi i själva verket bara traskat ett varv runt Örnsbergs Tunnelbanestation. Och så fnissar vi igen. Tjejfnissar.

Med andra ord har vi tränat spinning, ätit vegmat, druckit smoothie och försökt planera en resa, Johanna och jag. Det slutade i en strukturerad förvirring, en blåbärsfläck på min tröja och två fnittriga damer som förhoppningsvis får ihop en resa till det stora äpplets stad så småning om.


Johanna och ett stort träd.

Det är helt galet: distanskursen jag läser på halvfart innehåller mer uppgifter och mer litteratur än någon kurs jag tidigare läst. I kombination med två veckor av utvecklingssamtal på kvällarna kan man nog vänta sig nattarbete och mycket kaffe framöver. Nu dunkar mitt hjärta snabbt igen. Jag avskyr när mitt hjärta dunkar.

En surrande dator och konstiga drömmar har upptagit min natt. Idag är jag trött. Jag peppar med The Corals och försöker skapa en röd tråd mellan natt och dag. (Det där Greysavsnittet kommer aldrig att bli klartittat. Jag somnar bara.)

The Corals - Dreaming of you

Någonstans och någongång trodde jag kanske att livet skulle vara enkelt, ingen dans på rosor kanske, men något som liknade en vals i alla fall. Sedan hände något. Sedan hände något med mig och människor omkring mig. Sanningen kanske kom ikapp oss eller så var det bara så att livet började visa oss vad det egentligen innebar.

Hade Coldplay spelat i Globen idag och hade jag kunnat sjunga (ljuva tankar) hade jag överröstat alla med min sång i tonerna till Fix you. Hade man kunnat fixa människor (ljuva tanke igen), hade jag gjort det med en trollstav. Tills livet börjar te sig som den där dansen på rosor igen, eller i alla fall som den där valsen, får vi kanske ha den där Winnerbäck raden i huvudet som aldrig tycks lämna mitt inre:

Jag vill ha det som du, fast jag vet att du tänker likadant ibland och vill ha det som jag.

För det är så sant som det är sagt.

Efter att spenderat några timmar med Lena och Jessie och vinet och glöggen och den mjuka pepparkakan och chipsen och musiken och pratet inser jag att det var alldeles för länge sedan sist. Alldeles för länge sedan jag tog mig tid för att vara en del av deras liv.

Och där hemma på Prosgatan spenderar vi dagen i kökssoffan.  Erika och Anders och mamma och jag och jag inser att jag gör det alldeles för sällan. Att det här är mitt hem, nu och alltid och att utan stunderna i kökssoffan vore inte mitt liv detsamma.

På den lokala engelska puben sitter jag bredivd en tjej jag inte känner och en halvtimme senare vet vi allt om varandra. Jag tänker att livet är lustigt och att möten kan uppstå precis var som helst, med exakt vem som helst. Jag älskar att det är så.

Mitt i allt detta saknar jag en massa och känner att jag inte riktigt räcker till.

I baksätet på morfars Volvo hör jag Bengt Ohlsson prata om livet, om meningen med livet och om målen i livet. Jag sover nästan men orden flödar i mitt huvud och jag tänker att han har nog rätt ändå; vi strävar efter något som aldrig gör oss nöjda medan strävan för oss längre bort från nöjdheten.Vi strävar och vi springer och vi hoppar men vi kommer aldrig vinna den matchen. Matchen om livet.

Meningen med livet försvinner och förintas från oss när vi tror att vi kan vara nära människor genom att skicka ett sms då och då eller ringa upp på en kafferast för att snabbt höra hur de mår, men vill bara försäkra oss om att de ska finnas där, för vi hör ju ändå av oss. Vi bemödar oss med en fråga, men undrar inte hur den andra mår, för tiden finns inte. Viljan till tiden finns inte. Och så slutar det i en förintelse, en förintelse av oss själva och av den andra och av det livet som finns inuti oss.

Men kanske, kanske når vi det där målet vi strävar så hårt för att nå och när vi når det så står vi ensamma där på toppen.

Igår tittade jag på Johannas läppglans och förstod att jag var tvungen att åka till NY. Mitt hjärta berättade att jag var tvungen och det är mitt hjärta som visar mig vägen, det är mitt hjärta som viskar till mig hur jag ska handla och den här gången viskade inte hjärtat, hjärtat skrek åt mig.

Så blir det så och Johanna ska följa med, minsann, och kanske hennes läppglans också och jag ler och mitt hjärta ler och jag kan lova att även New York ler lite grann och kanske till och med mitt förnuft. Mitt förnuft och mitt skrikande hjärta. Och Johanna och jag förstås. Vi ler mest. Vi ler i kapp.

Vi äter veggotacos, dricker vin och njuter av Marabous Apelsinkrokant och jag tänker att de nog undrar vad jag lever för liv, kassörskorna påå Ica Hornstull, för det enda jag handlar är den godaste chokladen.  På kvarterskrogen är det fullt, eftersom det regnar ute, men vi trängs och vi får plats och vi reflekterar över andra kulturer. De är så nära oss och ändå så främmande och det är rätt konstigt det där.

Sedan babblar vi om jämställdhet ett tag och sedan ringer någon ett viktigt telefonsamtal och sedan går jag hem och tänker på en morgondag. Som om jag vore gammal och grå. Mest är jag vis och klok, för imorgon kommer en fin del av släkten och det är klart jag är vis och klok då. Det är de äldsta som också är de klokaste, men Johanna är inte långt därifrån hon heller, trots att hon är ung och fin.

Vi var inga pandakids du och jag. Vi var inte ens lite indie och vi var defentivt inte gothare. Vi var inte det minsta alternativa. Vi deppade inte till Placebo, skar oss inte i armarna och satt inte i djupa samtal om litteraturen och världen och samhället och livet.

Istället travade vi runt som inget hade hänt i våra dieseljeans och Jenny Hellströmtröjor exakt som alla andra och trallade i kapp till låtar om Hagnesta Hill på sin höjd. Samtalen om nya författare, om litteratur och om vårt brisfälliga samhälle förflyttades till middagsbordet där hemma där det hörde hemma och där jag var hemma.

Nu tittar alla frågande på oss för vad vet vi om orden och innebörden egentligen, vad vet vi om livet  vi som aldrig var så där alternativa och hade det sådär svårt. Så där svårt som alla andra med svartmålade ögon och sjalar och fjällrävenjackor, så där svårt som bara djupa personer kan ha det. Djupa personer med ärr på sina armar.

Vi passar inte in där och ändå passar vi in så bra, för vi är vi och ni är ni och tillsammans är vi en enhet. Och vi har det svårt på vårt sätt, vi läser litteraturen som ni läser den men kanske med en annan bakgrund och vi kan vara djupa,fast vi är ytliga, om vi nu är ytliga. Ytligare än ni.

Alla är vi nog ytliga ibland. Ytliga och djupa och alla passar vi in. Ibland passar vi alla in och allra vitkigaste är att passa in i oss själva. I oss själva passar vi in och vi har tagit av oss våra Jenny Hellström tröjor nu.

Min chef frågade mig hur jag mådde här om dagen och frågade om det var mycket åt mig. Hon menade att jag är en sådan där person som tycker att allt är roligt och vill göra allt, men poängterade att det är omöjligt. Jag vet att hon har rätt och jag uppskattar att hon kan se igenom mig på det viset, för det mesta uppskattar jag det.

För alla dessa lögner om att jag är stresstålig är bara en falsk fasad. Jag är inte stresstålig, jag blir yr och konstig av stress. I bästa fall skrattar jag, i värsta fall är jag radiostyrd. Jag är så långt ifrån stresstålig man kan komma. Däremot så tycker jag om att göra saker, jag tycker om att ha mycket att stå i(för det mesta i alla fall) och det finns en miljon saker jag skulle vilja göra.  Om jag hade tid.