En illustrerad konstruktion av verkligheten

I baksätet på morfars Volvo hör jag Bengt Ohlsson prata om livet, om meningen med livet och om målen i livet. Jag sover nästan men orden flödar i mitt huvud och jag tänker att han har nog rätt ändå; vi strävar efter något som aldrig gör oss nöjda medan strävan för oss längre bort från nöjdheten.Vi strävar och vi springer och vi hoppar men vi kommer aldrig vinna den matchen. Matchen om livet.

Meningen med livet försvinner och förintas från oss när vi tror att vi kan vara nära människor genom att skicka ett sms då och då eller ringa upp på en kafferast för att snabbt höra hur de mår, men vill bara försäkra oss om att de ska finnas där, för vi hör ju ändå av oss. Vi bemödar oss med en fråga, men undrar inte hur den andra mår, för tiden finns inte. Viljan till tiden finns inte. Och så slutar det i en förintelse, en förintelse av oss själva och av den andra och av det livet som finns inuti oss.

Men kanske, kanske når vi det där målet vi strävar så hårt för att nå och när vi når det så står vi ensamma där på toppen.