En illustrerad konstruktion av verkligheten

Det är en enkel tisdag och efter en bra dag på jobbet åker jag hem till Hanna och spenderar några timmar pratandes. Vi äter grönsakssoppa och knaprar knäckebröd, dricker kaffe och äter choklad. Några timmar senare är jag hemma igen. En tisdag som blir allt annat än grå och en tisdag då jag uppskattar det lilla, så som en uppsats i min hand och några snälla ord i mitt öra och mer än så behöver jag inte.

Jag börjar nästan gråta när jag får reda på att mamma har magsjuka och mina systrar välvilligt väntar på hennes tillfrisknande. Men nu är de på väg, de små liven! Jag behöver dem här, för vem vill fira sin födelsedag utan de som får en att leva?

Nu skiner jag som en sol, efter kramar från kollegor och körsång av elever och fina människor med fina ord. Tack, rara söta. Jag tycker om att fylla år idag.

MIn mage vill att jag ska stressa mindre och äta bättre. Den svider som om det var det den var skapt för och det svartnar för ögonen. Men det finns inget bättre än när det vänder, som pappa säger, och i jämförelse med honom är jag sprudlande frisk. Det har vänt nu. Teet får nog bli vatten och kakorna knäckebröd, men imorgon är det nog bra igen. Imorgon är en bra dag.

Min syster tar examen idag och så plötsligt har jag en hälsopedagog i familjen. Den bästa hälsopedagogen. En hälsopedagog som har känsla nog att inte klaga på sina mindre hälsosamma systrar, fyllda av kunskap men med för liten ambition, men med kunskap nog att infoga kommentarer endast när det passar och aldrig för att glänsa. En hälsopedagog som aldrig stör min vardag men som vet när det passar att lära oss något nytt. En hälsopedagog med det största hjärtat, men också hjärnan.

Det är din dag, din tid och ditt liv och ingen kan ta dig någonting av detta ifrån dig, fantastiska människa! Om man kan vara stolt över någon är jag stolt över dig.

När jag slutligen lyfter på telefonluren är jag i ett lyckorus. Jag har svårt att förstå min förmåga att låta tiden flyga så mellan gångerna och min oförmögenhet att hitta tiden till de som tiden är till för. Men när jag gör det är allt som vanligt och kanske lite bättre och jag lovar mig själv att nu hörs vi minsann snart igen. Du är ju den finaste ju.

De lördagar jag varit hemma under hösten är obefintliga. Idag vakar jag upp med pressokaffe och Tilde och när Anna frågar vad jag ska göra idag inser jag att jag har en hel dag till mitt förfogande. En hel dag utan måsten. Detta är lyx i mitt liv och detta är vardagsnjutning. Lördagar hemma är nog inte så illa ändå. Nu ska jag nog gå till gymmet, minsann!

Vi peppar i väg varandra till gymmet, Anna och jag och plötsligt står vi där, jag utan skor och kort, hon i pausen på ett möte. Men träningen är inte bara skön efteråt, utan var till och med rolig under tiden. En promenad hem med Shout out louds, ett telefonsamtal och en skål pastasallad senare är jag nu laddad inför att räta ut mina frågor om Israel - Palestinakonflikten en gång för alla och förmodligen sova lite bättre i natt. Det är dags att bli pigg nu.

Grammis känns inte särskilt angeläget utan mer som ett kommersiellt jippo, men jag tittar lite ändå, tittar samtidigt som jag förgäves försöker få Skype att fungera. Systrar borde inte bo i olika länder och jag gör vad jag kan för att förändra situationen. Få henne hit någongång. Ha henne nära för ett lite längre tag. Hinna dricka Cola Light och äta fruktsallad, dricka rödvin på vardagar och diskutera kärleken och livet och politiken och världen, flamsa och tramsa och kanske gå någon promenad ibland. Nu går inte det. Det har inte gått på länge. Allt för länge.

Kanske är det dags nu, Lillan! Vi är så mycket bättre när vi är tillsammans! (Och jag har fixat jobb åt dig idag. Nästan i alla fall)

Utan vänner, utan syskon, utan de sanna är vi ingenting. För oavsett hur många gånger vi faller ska vi resa oss upp och oavsett hur långt ner vi är ska vi ta oss tillbaka och det är då vi behöver varandra. Det är när vi samlar minnen, när vi kiknar av skratt och när vi bara behöver någon som förstår det ordlösa samtalet som livet byggs upp. De sanna vännerna är livet, större än allt annat trivalt som passerar och det slår mig ibland, så jag skriver det nu när inga bekymmer finns, att det är ni som är mitt liv. Ni, fina, fina ni!

Jag somnar till Spotify och vaknar till Spotify och jag kan inte riktigt få nog. Det finns så mycket mer att höra. Det finns så mycket mer att göra. Frukosten måste handlas, ett upp- och nervänt dygn måste vändas rätt och fulla väskor måste plockas upp. Jag fastnar i musiken och låter den ta över.

När 2008 blev 2009 visste jag att det skulle bli ett bra år och när jag tolv timmar senare vaknar efter många timmars firande och få timmar sömn känner jag samma sak.

Inget revolutionerande kommer kanske att hända, inga vindar kommer kanske vända, men ett bra år, i en bra stad, bland bra människor. Och året har redan börjat. Bland chipsrester och bubbel har det börjat. Nyårsafton lämnade sina märken efter sig.

cardunlimited.com

Inte förrän vid frukosten idag slog det mig att man kanske ska ha förväntningar på det nya året. Tankar kring vad man vill göra, vad man vill åstadkomma och vad man vill att det ska innehålla. Förväntningar på det nya, fina, stora som kommer att vänta en. Jag har inga.

Eller, det är klart jag har. Jag vill ha ett år med massa upptåg och söta vänner omkring mig. Ett år som resulterar i många minnen, många äventyr och fina dagar som avlöser varandra. Jag vill utvecklas i mitt yrke, gå några kurser, göra något för det jag tror på och förverkliga de där tankarna och visionerna som bara ligger och gryr i mitt inre.

Jag vill göra det jag gör. Göra det jag gör fast lite bättre, bli lite bättre, fundera lite mer. 2008 tog mig med storm och 2009 kanske är året då jag landar. Landar och göra det jag gör bäst. Det är det vi ska göra. Och i år är året jag ska förverkliga. Förverkliga och le mer än någonsin. Förutom det har jag inga förväntningar.

Jag äter gröt till frukost, för jag har fått nog av svullande för några timmar. Jag skjutsar Lina till stationen, för att få hålla i henne för en sekund. Jag önskar jag hade henne nära jämt, för hon äger en stor del av mitt hjärta. Oavsett hur sällan jag får ha henne nära finns hon där i hjärtat. Alltid finns hon där.

Så stannar vi upp i julfirandet. Fixar lite saker. Städar lite. Och ikväll är det festligheter igen, så som det aldrig tar slut av fester på julen och vem vill att det ska göra det?

Hoppet om den perfekta juldagen är nedlagt för länge sedan. Men igår slog upplevelsen förväntningarna med hästlängder. Vi ramlade omkring så som vi alltid ramlar omkring och för varje steg vi tog dyk en ny gammal bekantskap upp, så som de alltid tenderar att dyka upp när man minst anar det. Och natten blev återigen dag efter mycket om och men och när vi vaknade i morse fanns ett leende på allas läppar. Det är så här vi vill vakna, det är så här vi vill ha det, det är så här vi vill minnas Borlänge, om så med färre konsekvenser.

Min mormor och morfar ordnar den finaste av julaftonar och vi firar en jul med mycket skratt men under ett lugn som är få förunnat. Lugn för att vara hos oss. Mamma räknar ut att det är den första julen sedan år 2000 utan pojkvänner vid vår sida och syster adderar och funderar och tänker att det kanske inte är så många jular till utan barn hoppandes omkring oss. Men vad vet vi om framtiden egentligen?

Och juldagen, alltid denna juldag. Vi lagar mat hos mamma som om vi inte redan ätit tillräckligt, väntar på de våra som ska fira julen lite till och lite mer med oss och ser fram emot en kväll bland vännerna, bekantingarna och deras bekanta och allt är nog ganska bra ändå. Eller inte ändå: allt är ganska bra och ganska fint och ganska trevligt.

Julafton. Och allt är precis som det ska vara när familjen Alm firar julafton. Julfrukost och julstrumpa. Svarta kjolar och röda detaljer. P3 och julmusik och chocklad och glögg och promenad och väntan, alltid denna väntan. Väntan på mormor och morfars julbord och väntan på julklapparna, som de uppvuxna barn vi är.

Och så vilar vi lite, äter mycket, umgås tills vi storknar. Och väntar.

"Vill du minnas julafton 2008 som den julafton du sov bort, Ella? Upp med dig nu!"

Okej. Dags. Rött nagellack och en bit ur chokladasken. Och fina stunder med en fin familj.

Puss och God Jul!