Minnen att bära runt på
Pappa hade ordnat den finaste av julmiddagar åt oss igår och vi umgicks och pratade tills klockan slog tolv och två av oss sov på varsitt håll i varsin soffa. Jag däremot var pigg som en nökärna och lekte ordlekar som kanske mest var roliga där och då. Och så fick jag julklapparnas julklapp. Ett arvegods från farfar via pappa till mig. En lila Adidasväska adresserad 1979. De finaste av attiraljer ska min Adidasväska bara få innehålla, så som ett minne som man bär runt på utan att vilja släppa taget om, ni vet. Fina saker som man håller hårt.
Och de fina små sakerna och jag ska till Dalarna nu. God Jul, Stockholm.
Och de fina små sakerna och jag ska till Dalarna nu. God Jul, Stockholm.
Smink och sånt
Jag har köpt nytt smink idag och helt plötsligt blir hela sminkproceduren en fin liten upplevelse igen. Allt blir så mycket finare, så mycket renare, så mycket bättre när man handlar kvalitet och när man har köpt sin lilla fina butt är det något som man bär försiktigt, något man tycker om att titta på, något som gör en lite gladare de där dagarna när inget annat gör en glad. Tills det en dag tar slut.
Som det alltid är med bra saker. De tar slut. Men hellre en fågel i handen än tio i skogen, hellre en riktigt vän än två halvdana, hellre ett bra rouge än två dåliga. Kvalitet. Och nu ska jag sminka mig och sedan väntar årets första julmiddag hos ingen mindre än far min med inga mindre än systrarna mina och kusinerna mina. Det tar inte slut. De existerar. Det är kvalitet.
Som det alltid är med bra saker. De tar slut. Men hellre en fågel i handen än tio i skogen, hellre en riktigt vän än två halvdana, hellre ett bra rouge än två dåliga. Kvalitet. Och nu ska jag sminka mig och sedan väntar årets första julmiddag hos ingen mindre än far min med inga mindre än systrarna mina och kusinerna mina. Det tar inte slut. De existerar. Det är kvalitet.
makeupstore.se
You, baby!
Jag började tvätta när jag kom hem i natt, fylld av energi från Anna. Och sedan var det kört att sova. Några timmar senare vaknade jag igen. Fylld av energi inför dagen: packa stora väskan, handla lite, möta syster vi tåget, fixa och dona, syster två anländer från Alperna, julmiddag hos farsan med kusinerna. Ja, laddad, till tusen. Men svintrött. Nu fick jag ju aldrig sova.
Where the action is
Det är lördag några dagar före julafton och våra kroppar är trötta, våra väskor packade och våra klänningar upphängda i väntans tider. Ikväll får allt annat vänta. Ikväll är det Anna och jag. Anna och jag och chipsen och dippen och Colan. Chipsen och dippen och Colan och Love Actually. Japp, japp, japp.
Så som det är
Jag har sovit 20 timmar idag. Nu har jag druckit lite nyponsoppa och ska sova igen. Godnatt.
Från en soffa i Hägersten
Två panodil, en påse clementiner och en supergryta bestående av både lök och vitlök och purjolök. Jag svettas ur mig sjukdomen och önskar att någon bara kunde hälla ett skimmer över mig så att jag blev frisk. Går inte det får vitlök duga.
Mitt 2008 i bilder
2008 inleddes med en separation från det finaste man kan önska. Antagligen behövde vi det båda två. Således blev jag singel i stan och min lägenhet ekade sådär tom som bara tomma lägenheter kan eka.
Så jag jobbade. Jobbade, umgicks och fyllde tiden med meningsfullheter och meningslösheter. Fyllde tiden så som den gick att fylla. Kentkonserter, klassfester, återträffar och födelsedagsfester. Och jobb, jobb, jobb. Massor av jobb.
''
Så jag jobbade. Jobbade, umgicks och fyllde tiden med meningsfullheter och meningslösheter. Fyllde tiden så som den gick att fylla. Kentkonserter, klassfester, återträffar och födelsedagsfester. Och jobb, jobb, jobb. Massor av jobb.
''Men vintern blev tillslut vår och kvällarna fylldes med festligheter. Vännerna fyllde mina tomrum och Oslo skapade en betydelse. Ett andrum så behövligt och en syster full av kärlek. Och solen sken plötsligt på mig igen. Solen väntade inte längare med att skina. Och söta syster bodde här för en stund.
Jag fick mitt livs första semester. Och jag höll i de där dagarna som om de vore mitt barn. Varje dag var ett liv och varje liten centimeter var betydelsefull. Peace and love, Dalarna, Stockholm och Gotland. Allt var en slump, men inget lämnades till ödet. Och Fritte flyttade in och nätterna lyckades alltid bli dag innan vi hunnit somna.
När sommaren blev höst jobbade jag mest. Och pluggade. Och glömde andas sådär som man borde andas. Så jag fattade ett beslut, hoppade av mina studier, älskade mitt jobb och drack oräknerliga koppar te med fina vänner under gråa tisdagskvällar och lät helgerna bli exakt så där som man kanske vill att de ska vara, vara för ett tag. Och så var vi på Coldplay också. Coldplay bland annat, men Coldplay över allt. Och vännerna exakt över allt.
Jag fick mitt livs första semester. Och jag höll i de där dagarna som om de vore mitt barn. Varje dag var ett liv och varje liten centimeter var betydelsefull. Peace and love, Dalarna, Stockholm och Gotland. Allt var en slump, men inget lämnades till ödet. Och Fritte flyttade in och nätterna lyckades alltid bli dag innan vi hunnit somna.
När sommaren blev höst jobbade jag mest. Och pluggade. Och glömde andas sådär som man borde andas. Så jag fattade ett beslut, hoppade av mina studier, älskade mitt jobb och drack oräknerliga koppar te med fina vänner under gråa tisdagskvällar och lät helgerna bli exakt så där som man kanske vill att de ska vara, vara för ett tag. Och så var vi på Coldplay också. Coldplay bland annat, men Coldplay över allt. Och vännerna exakt över allt.
Plötsligt var det vinter igen. I Dalarna var det vinter. Så jag stod på huvudet, promenerade i snön, skrev omdömen, åt lussebullar och försökte fånga den där tiden som jag ville behålla som min.
Om en vecka är det jul igen. Ett år har sprungit ifrån mig och jag har försökt att springa efter det. Och mitt 2008 har lärt mig att man aldrig vet vad som väntar bakom nästa hörn, att det aldrig blir som man tänkt sig och att jag faktiskt inte kan styra världen exakt som jag vill. styra den. Men 2008 kommer att bevaras i mitt hjärta för alltid, bevaras som en virvelvindsliknadne karusell där det bara är att följa med för att inte slängas ur. Ett år fyllt av glädje, vänner och lärdomar.
Och i Dalarna ska vi fånga julen igen. I Stockholm ska jag fira in det nya året.
Om en vecka är det jul igen. Ett år har sprungit ifrån mig och jag har försökt att springa efter det. Och mitt 2008 har lärt mig att man aldrig vet vad som väntar bakom nästa hörn, att det aldrig blir som man tänkt sig och att jag faktiskt inte kan styra världen exakt som jag vill. styra den. Men 2008 kommer att bevaras i mitt hjärta för alltid, bevaras som en virvelvindsliknadne karusell där det bara är att följa med för att inte slängas ur. Ett år fyllt av glädje, vänner och lärdomar.
Och i Dalarna ska vi fånga julen igen. I Stockholm ska jag fira in det nya året.
En hel dag till av ingenting
Kroppen är för svag för att röra sig, hjärnan är för slut för att tänka, ändå vill jag inte bara ligga och glo. Kitty och Musikhjälpen underhåller mig, telefonen gör mig gladare och att rösta på alla våra Borlängeband i Rockbjörnen håller mig sysselsatt. Rockbjörnen och rättningen. Men jag orkar inte, orkar inte mycket och jag vill inte detta, jag avskyr att vara handikappad från det jag borde göra. Handlingsförlamad. Handlingslös.
Men skänka pengar och önska musik, det kan jag göra. En hel dag till.
Men skänka pengar och önska musik, det kan jag göra. En hel dag till.
Natten går tunga fjät
Det är plusgrader ute, men det regnar inte idag. Min julstjärna hänger äntligen i fönstret. för mamma hade med sig en sladd åt mig, och på tv sjunger någonslags luciakör. Mest känns det som att det är oktober eller i alla fall november. Inte Lucia. Men vad är lucia? Vad gör man på lucia, när man är för gammal för att lussevaka och komma till aulan för att titta på det där luciatåget och den där Dixgård efter en timmes sömn, men för ung för att ha egna barn som sjunger på dagis. (Eller för ung är jag väl kanske inte, men jag har inga barn att titta på hursomhelst.)
En lussebulle på Wurma, en kopp Glögg från Systemet och en konsert med Timbuk. Det enda jag saknar är snö.
En lussebulle på Wurma, en kopp Glögg från Systemet och en konsert med Timbuk. Det enda jag saknar är snö.
Jag vill ha det jag har
Mina kollegor är fantastiska. Och om man någonstans alltid vill ha det man inte kan få inser jag ändå att det är dem jag vill ha. Just dem. Och det gör mig glad. Efter en middag på Shanti är jag glad. Och imorgon är det torsdag med nya uppdrag. Även det gör mig glad. Godnatt, kära ni!
Men jag har alltid älskat kladdkakesmet
Fritte har läst min blogg idag. För första gången. Det firar jag genom att själv läsa igenom min blogg. Och så hittar jag gamla bilder från gamla tider. Fina tider.
Vi bakar lite får vi se hur det blir
Imorgon äter vi på Shanti med jobbet, indiskt som kontrast till all julmat och Shanti minsann, när jag får välja. På torsdag lagar jag middag till la familia för då är det dags för Lillan att dra till Alperna. På lördag är det Timbuktu med grabbarna och resten av tiden är det hårt jobb som gäller. Det är juletider och det känns, för kring jul ska man stressa.
Nedan kan man skåda Annas fina saffransbullar som hon så snällt bjöd mig på en tisdagskväll i december.
Denna dagen ett liv
Det är så lätt att prata om andras känslor, så svårt att prata om sina egna. Att den här dagen går mot sitt slut känns mest som en befrielse och jag andas ut lite för mig själv.
Julklapparna är åtminstone inhandlade nu och jag tror nästan att jag lever som jag lär, för jag är lite kreativare i år än andra år. Jag pysslar lite mer, tänker lite mer, skapar lite mer. Och kanske blir det bra, kanske blir det inte så bra, men det jag gör gör jag med kärlek. Kärlek och sådana där äkta känslor, ni vet. Så mycket enklare att visa i handling än att säga i ord.
Julklapparna är åtminstone inhandlade nu och jag tror nästan att jag lever som jag lär, för jag är lite kreativare i år än andra år. Jag pysslar lite mer, tänker lite mer, skapar lite mer. Och kanske blir det bra, kanske blir det inte så bra, men det jag gör gör jag med kärlek. Kärlek och sådana där äkta känslor, ni vet. Så mycket enklare att visa i handling än att säga i ord.
Vi som aldrig sa hora
Efter att träffat Joanna en snabbis på stationen (och varje snabbis med henne är värt att korsa jorden för) hamnade jag på Pocket shop och plötsligt har jag fler böcker i min hand än vad jag hinner läsa och fler julklappar än vad jag har att köpa. Jag ställer ifrån mig alla, alla utom en. Och sekunden efter jag lämnat centralen är jag redan fast. Jag åker omvägar med tunnelbanan, jag slits i ett grimarsliknande leende, jag känner ångest. Jag lagar mat och håller den tätt intill mig. Plöjer.
En generationsroman. Min generationsroman. Om killar. Läs den. Läs den nu.
En generationsroman. Min generationsroman. Om killar. Läs den. Läs den nu.
Orden blir det språk vi talar
Jonte och jag spenderar dagen fikandes på Wurma och våra ord gör minuterna till timmar och kaffet kallnar och tillslut, tillslut kommer den där mackan jag beställde några samtalsämnen tidigare. Och medan Hanna hänger tvätt dricker jag te och äter clemetiner och väntar på hennes ord för de är så kloka och så konstruktiva och jag behåller dem hos mig längre än hon anar.
Och så blir det kväll och på söndagskvällar sover man inte, för då finns det ingen sömn, utan då tittar på serier och fastnar i något annat. Och kanske, kanske får jag träffa den minsta av oss alla imorgon och jag håller mina tummar hårt för att hon missar det där tåget, för minuter med Joanna är dyrbara minuter.
Laster och fobier
Jag vaknar tidigt med städning i enda sikte. Jag älskar att städa på morgonen, ingen annan som stör, ingen som pratar mig, bara jag och min trasa och mina saker. Överallt mina saker: tröjor, nagellack, tidningar. Och så blir det fint innan klockan slagit tio och dagen är min, bara min att göra vad jag vill med.
Nu. Ja. Verkligen.
Men jag säger att: jo, det finns någonting bra. Det finns något som är fint och roligt och givande och härligt. Det finns människor som skapar oss vår mening, det finns en tid då vi skapar oss vår mening, det finns en verklighet då vi blir vi och inte en grå massa. Och det är sant. Det finns., Det skymtar. Det upplevs. Ni måste bara få uppleva det.
Men tyvärr, säger jag, det är inte rosa moln och riddare på vita hästar, men det är en känsla och den känslan är fin. Den känslan är värd att leva för. Om inte annat är den det.
Men tyvärr, säger jag, det är inte rosa moln och riddare på vita hästar, men det är en känsla och den känslan är fin. Den känslan är värd att leva för. Om inte annat är den det.
Give it to me
Jag spenderar min eftermiddag med något av det viktigaste jag kan göra. Och sedan dricker jag vin med Hanna och co, dricker vin tills jag inser att jag borde äta mat. Och hemma i tv-soffan med en tallrik pasta i knät ser jag att jag fått ett A i kursen jag läste och jag ler lite eller kanske mycket, det är klart jag ler, det är klart jag vill vara bäst. Det är klart jag vill bekräftas. Och så ler jag lite mer. Bekräftelse. Det är klart vi vill ha bekräftelse.
Så är jag fast igen
Mina onsdagar är hysteriska. Det är bara så. Och nu är jag trött. Trött och nöjd efter en produktiv dag. En fika med Johanna var exakt vad det borde vara och ikväll ska jag somna sött till 90210. Jag är torsk på 90210, torsk sedan en vecka. Det är sådant man blir när man inte tittar på vanlig tv.
Men först, P3 Live med Tiger Lou!
Men först, P3 Live med Tiger Lou!
Dylan och Brenda, när det begav sig!
Partyprinsessa, äntligen
Jag har inte ägt en riktigt festblåsa sedan jag vet inte när. Antingen hittar jag ingen som passar eller så känner jag mig bara så fel, så dum. Som om det inte är jag. Det är det nog inte heller eller det har inte varit. Nu är det. Nu äger jag två. Nu kan jag gå på alla dessa jul- och nyårstillställningar. Yes!