En illustrerad konstruktion av verkligheten

... och du som fortfarande har ditt jobb kvar, ska se till att du har två månadslöner sparade. Det tar minst 55 dagar innan A-kassan börjar betalas ut." (DN i söndags)

Det är ungefär då vi förstår. Ingen av oss har i närheten av det på sparkontot, för ingen av oss har planerat att behöva a-kassa (och ingen har haft möjlighet att spara ihop det utom jag då möjligtvis, som dock hittat en miljard andra sätt att spendera min lön på varje månad).

Plötsligt talar vi inte bara om lågkonjukturen i lunchrummet, utan även när vi  tjejer dricker öl, sådär mitt i mellan jagvetintevadjagskagöraiframtiden och minpojkvänärvärldensbästa-ibland snacket. Inte för att vi blivit gamla, utan för att vi plötsligt, som den där blixten slagit ner i oss, inser att det kan drabba oss med.  Plötsligt ser vi alla dessa skyltar om butiker som stänger och företag som läggs ner och plötsligt tänker vi att en av tio idag, det är en av oss imorgon.

Min hårda tro att den som vill ha ett jobb kan få ett, känns nästan lite patetisk och jag håller min tillsvidareanställning hårt i handen och stannar där ett tag till. Tills vinden har vänt. (Och så länge jag trivs, såklart.) Jag omvärderar mina inköp, min vilja att resa, min dagliga cola lightdos och stoppar in pengarna på sparkontot istället.

Det är på allvar nu. Och trots att jag vill hålla varje ord som sades igår kväll kvar i mitt minne, för vi är så kloka tillsammans, är det lågkonjukturen och dess blixt som jag tänker på när jag vaknar. Det tog ett tag, men plötsligt inser
jag vad vi går igenom.