En illustrerad konstruktion av verkligheten

Det var en tid då vi spenderade vårkvällarna sittandes i en park. Fritte klinkade på sin gitarr och Linda sjöng. Vi andra nynnade med och tog ett till klunk av vår öl. Höll i timmarna, rädda för friheten, framtiden.

Vi lyssnade på den imorse, Fritte och jag. Någon timme efter att han ramlat hem, någon timme efter att jag gått upp. Det slår mig hur lite vi visste, hur mycket vi trodde att vi visste. Hur långt ifrån sanningen om oss själva vi var, hur mycket vi hade kvar att erfara, hur många tankar vi skulle få tänka.

Vår park, vår vardag, våra vänner. Vi är fortfarande vänner. Vi vet lite mer nu bara och vi är lite mindre rädda. Vi kastar oss inte längre ut på samma sätt, men vi väljer våra val. Och så sjunger vi fortfarande tillsammans.