En illustrerad konstruktion av verkligheten

Solen skiner in genom mitt fönster och varje morgon jag vaknar alldeles för tidigt tänker jag på att det snart är över. Snart bor jag i mitt eget sovrum igen, snart är det omtapetserat av flickorna och mig, snart kan jag sova på morgonarna. Tillsammans är man mindre ensam, men damn vad jag behöver min egen tid. Jag behöver den så mycket, så enormt och jag exploderar av att aldrig vara själv.

Elva månader. Fina månader. Men det är dags nu. Det är omprioriteringar nu. Min egen lägenhet och jag. Och ett sparsammare liv.