En illustrerad konstruktion av verkligheten

Jag funderar på om hat verkligen var det jag kände mest när jag gick på gymnasiet. Hat. Jag kan knappt ordet i min mun idag. Att hata en person känns väldigt långt bort och i en helt annan värld som jag knappt minns fanns. Däremot vet jag att jag en gång har hatat, hatat allt och alla som störde vår vanliga rytm, de som tog det vi hade ifrån oss. Eller, jag trodde att jag hatade i alla fall.

Men nej, det var länge sedan nu och inte ens i de starkaste ögonblick av förfärelse och uppgivenhet tar jag ordet i min mun. Det skulle vara i kombination med ordet oliver då. Men annars. Nej. Och under gymnasiet: jag hoppas inte det.

Den känsla jag känner oftast är nog frustration och stress, blandat med en dos av glädje och vilja. Störande moment i form av människor är långt borta. Det tackar jag för. Kanske är det mig själv jag ska tacka.