En illustrerad konstruktion av verkligheten

En fika med Andreas blev tre glas vin och jag är nästan lite snurrig. Dessutom är jag jävligt förbannad på mig själv för att mitt förnuft inte styr mina känslor. Här sitter världens bästa kille framför mig, som jag spenderat fem år med. Han förstår mig, han kan mig utantill och han älskar mig (tror jag, jag älskar honom i alla fall.) Men kärleken är borta. Gone. Finito. Varför kan man inte styra sina känslor och varför, varför ska allt vara så svårt?