En illustrerad konstruktion av verkligheten

Det är konstigt egentligen, en låt som inte betyder någonting för en, kan bli hur bra som helst, om man tar sig tid att förstå vad den handlar om. Winnerbäck är min hjälte. Den person som sätter ord på mina tankar och gör det alldeles för bra för att jag ens borde försöka säga det bättre själv. Men det gör jag ändå. Försöker alltså. Och trots att jag är helt såld på hans musik, är det ändå en poet han är, Larsa. Så enkelt är det.

Jag har en liten vision att arbeta med Winnerbäcks texter i undervisningen den dagen jag får börja att arbeta som gymnasielärare. Winnerbäck vs Bellman, eller något sådant. Om det funkar. Mest för att lära ut hur man kan leka med orden, måla språket. Tills vidare håller jag mig till att njuta i alla fall. Just nu längtar jag till på Torsdag i Samuelsdal, om vi lyckas hämta ut biljetterna någon gång...




Elegi är en låt jag aldrig riktigt fastnat för. Ända tills för några veckor sedan då syster E berättade att den handlar om en höst i sångarens liv då hans fru fick först cancer, sedan missfall och flydde till USA för en tid. Nu gråter hela familjen av raderna:

¨"Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst. Jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst. Med dig på andra sidan jorden får jag tid till ingenting, medan natten fäller blåkalla skuggor här omkring. Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej. Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig. Det är en storm på väg i natt, rannsaka och bekänn. Guds son ska komma nedstigen från himmelen igen. Du ska stå naken framför sanningen, och jordens alla kval, han ska pröva din styrka, han ska testa din moral. Vi står tysta framför skälet där sommaren tar slut, som tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut. Nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division, vi kunde höra höstens mörka vatten brusa under bron. Vi skulle klara vad som helst... Och alldeles nyss fick jag lyssna till ditt skratt, och du berätta att du sakna mig i natt, det gör jag med. Det är så tyst nere från gatan som det aldrig annars är, det är som att natten här har sett allting och stilla sjunger med. En elegi för alla sorger den här hösten handla om, för en mor som sjukna in, och för ett barn som aldrig kom. För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in, för en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din. För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement, två ögonpar i tomhet från September till Advent. För en man som gick till jobbet som om inget hade hänt, och för en kvinna som sa: "Allt är förstört, allt är bränt." En elegi för alla vägar som inte vandrat än. För en tid som bara går, och aldrig kommer igen. Vi skulle klara vad som helst..."

Snyft. Sorgligt, fint och oerhört bra skrivet.