En illustrerad konstruktion av verkligheten

Vi är dåliga på att beröma varandra. För dåliga på att ge varandra komplimanger. Hur ofta gånger tänker man inte:

" Gud vilken härlig kompis jag har. Tur att jag har henne."
" Fan vilka snygga armar hon har, tänk om jag hade dem."
" Å, vilken bra blogg hon skriver, tänk om jag också skrev så."

Men vi säger det inte. Inte alltid, i varje fall. Istället maler tanken i hjärnan och man avundas egenskaperna lite för sig själv. Jag fick en komplimang igår och det värmer fortfarande i hjärtat. De små, snälla orden, så enkla men så svåra att få fram. Jag försöker säga vad jag tänker, för att göra andra glada. Det ska de vara. Med mer komplimanger och mer kärlek hade vi haft en bättre värld med människor som kände sig snygga, smarta och snälla. Och det är inte illa!