Bandbokarna och jag. ( Festivalinlägg 2)

Då bra band, men inte superduperkända band, spelar i Borlänge är alltid ca 100 personer på plats. Av dem är några fotografer från lokaltidningarna, minst två dj: s, några gamla rockare i olika åldrar och minst två gäng med unga tjejer och killar med attityden "jag-vet-allt-om-musik-och-är-skjukt-emo". Sedan återstår ett troget gäng besökare:

Först är det klubbfixargänget där en eller två fixar eller har fixat bra band till små ställen i Borlänge. De kan allt om musik och är förståsigpåare. De har skinjackor, jeans och kanske lite kajal. Åldern är 25-30 år och antalet i gänget ca tio, varav en är den riktiga klubbfixaren och resten hans kompisar.

Sedan är det gänget från nöjestidningen i stan. Dessa består av föråldrade rockare i 40 års åldern som tror att de fortfarande är 25. Det är de inte. Men de är sjukt trevliga.

Ett tjejgäng av varierande storlek kommer också varje gång.De är många, de har roligt, de är ett år äldre än mig och ibland önskar jag att jag var med i deras gäng. Ibland får jag vara med i deras gäng och dessa tillfällen är sådana tillfällen.

Ett annat tjejgäng finns också. De är fem år äldre, ca 30 alltså, möjligtvis singlar, ströarbetandes och musikälskandes.

Dessutom kommer ett gäng killar. De är sällan ute annars, men ofta ute när bra band spelar, för de gillar musik. Som oss andra som är där. De är sköna killar i 25-30 års åldern som inte utmärker sig på så många andra sätt än att de smälter in i gemenskapen och dricker öl.

Sist men inte minst är det vi. Jag och Andreas och möjligtvis någon eller några av våra kompisar vi dragit med oss kvällen till ära. Vi har alltid lika trevligt och ser alltid fram emot nästa tillfälle att dricka öl med våra liksinnade.

Igår på Kickoffen igår var alla samlade. Dessutom tillkom ett stort antal festivalbesökare, Leif Pagrotsky och dj Nippe, Andreas kompis som spelade underbar musik man kan höra om och om igen. Bäst för kvällen var Kristoffer Åström, men Florence Valantins vänstertakter passade perfekt in i stämningen, av någon anledning.


Nippe. Bild: P&L

(Igår fick jag också höra Jonas Hassen Kehmir tala och det kändes som att jag hittade hem. Mer om det en annan gång för det här inlägget är redan sjukt långt...)



Andras kommentarer

Lämna gärna ditt avtryck:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback