En illustrerad konstruktion av verkligheten

Joanna skriver så klokt i sin blogg. Orden vi så ofta sagt, men som är så svåra att ta in. Jag minns den där krönikan jag klippte ut och satte på kylskåpet när Joanna var 15 eller så, jag fyra år äldre. Vi förstod redan då. Vi tog in varje ord som stod. Om hur strävan efter perfektion och duktighet aldrig skulle bli summan av något bra. Om hur vi aldrig skulle få livskvalitet av att bara sträva framåt, av hur alla dessa duktighetskrav aldrig skulle gå att uppfylla.

Fyra år senare lärde Joanna sig att leva spanskt, leva maniana, maniana. Hon lärde mig och vi strävade tillsammans. Vi lärde oss förstå, men hela hjärtat var aldrig med. Kraven på prestation fanns alltid där. Det dåliga samvetet lämnade oss aldrig. Det fanns alltid någon man riskerade att missprioritera, alltid någon som kritiserade ens val och som stampade på ens självkänsla, alltid en vilja att visa sig duktig, villig, oersättlig.

För vi vill ju. Vill ju vara den du vill komma till, vara den som visar vägen, vara den som fixar det där som ingen annan fixar. Så som alla andra vill vi det. Och även om det inte syns på utsidan, känns det inuti. De där gränserna är så lätta att falla över och så svåra att sätta. Viljan är så lätt att utmana, kampen om tiden är så svår att vinna.

Ibland vinner vi, men oftast snavar vi. I viljan att vara allt, är man ofta inget. Men vi är systrar, vi kämpar tillsammans och när den ena faller finns den andra där. Kanske tar vi in det idag, Fröken duktig kommer aldrig vara bra nog.