En illustrerad konstruktion av verkligheten

Jag vet inte hur många gånger jag skrivit orden "att något så nära kan vara så långt bort" i den här bloggen. Ett otal gånger, för många att räkna. Men jag tänker på de där orden, Håkans ord, ofta, ofta. Jag tänker på dem i olika vinklar. Jag tänker att man kan vara väldigt nära ett mål, men ändå inte nå fram och jag tänker på hur någon som man trodde man kände visa rsig vara något helt annat. Något långt ifrån ens egen bild.

Oftast tänker jag på mina systrar. Vi har haft ett konstant distansförhållande de senaste åren, som Lillan säger, men ändå är det de som är närmast. Det är de som får mig att skratta innerligast och att gråta obegränsat. Så nära, men så långt bort. Och långt bort får de vara, så länge de har det bra och det har de nu. Så jag är glad, för deras skull är jag glad, men långt borta är de.