En illustrerad konstruktion av verkligheten

Det krävs ytterst få minuter av ensamhet för att jag ska börja sakna. Ge mig en promenad till pendeln, en bussresa med musik i öronen, en vända till affären och saknaden finns där. Jag saknar allt och alla och vill helst av allt ringa alla och säga hur mycket de betyder för mig. Genast vill jag ringa.

Mamma påpekar att det är min uppfostran som format mig. Inte en enda sekund tilläts jag ha tråkigt innan pappa var där och drog med mig till skridskobanan, bibiloteket eller konserten. Jag slapp ha tråkigt. Mina behov av underhållning tillfredsställdes genast och över tjugo år senare anammar jag själv samma sak. Underhållning. Lusttillfredställelse. Sällskapssjuka.

Paradoxen är att jag tycker om att sakna. Jag tycker om känslan av att tycka om, att ha människor som jag saknar. För det är fint och det är bra. Jag vet det. Jag känner det. Och jag vet att jag vill vara ensam ibland. Men så saknar jag och då tillfredställer jag det som ska tillfredställas. Ensamhet och saknad. Men jag saknar och jag gillar det.  Egentligen gillar jag det.