En illustrerad konstruktion av verkligheten

Jag förundras över vissa människor som tar sig rätt att överösa sin omgivning med kommentarer om allt och inget. De levererar sanningar som ingen har bett om och förklarar det med att de "bara är ärliga", som om ärlighet var den största dygden av alla. Det är det inte. Kanske är istället den största dygden att vara en bra medmänniska som bryr sig om sina nära och det gör man inte genom att kommentera allt de gör.

Jag blir inte piggare av att få höra att jag ser trött ut, jag känner mig inte bättre av att få veta att resultatet av det jag gjort inte blev något bra och min självkänsla ökar inte genom att jag får veta att en människa inte tycker om mig. Tvärtom. Frågar jag inte, vill jag inget veta. Det här handlar om dig, inte om mig.

Det finns en anledning till att vi andra inte alltid poängterar hur andra ser ut, vad de gör och hur de beter sig. De mår inte bättre av dessa kommentarer och de har inte frågat efter dem. Låt mig vara, så låter jag dig vara. Och måste du kommentera något, ge mig komplemanger.

Det är meningen att vi ska höja varandra, inte trampa på varandra.