En illustrerad konstruktion av verkligheten

Jag grät som ett barn den dagen jag slutade nian. Jag grät för att två personer i vår klass skulle flytta till andra städer, jag grät för att jag inte ville lämna min underbara klass och jag grät för att det aldrig mer skulle bli som förr. Jag grät så mycket att mamma och systrarna också började gråta.

Under min högstadietid fick jag uppleva det första lilla av allt livet har att erbjuda. Jag fick lära mig att man kunde dela upp människor i coola och töntar, att alla lärare inte älskar en, men att prestationen alltid ligger hos en själv, att det är bättre att vara smal än tjock och att dricker man för mycket kan man flyga av cykeln utan göra illa sig när man landar.

Jag spelade fotboll åtta gånger i veckan, tröttnade på fotboll, smygrökte bakom husknutar, insåg att jag kunde påverka min vikt och åt för lite. Jag lekte psykolog åt för många och för lite åt mig själv. Jag var alltid glad, för då blev man omtyckt och jag hade en Fruit of the loom tröja som alla andra. Jag blev utsatt för elakheter men jag hade många vänner och jag var trygg i mig själv. Jag pluggade lagom och var aldrig skoltrött.

När inbjudan till klassfesten damp ner i brevlådan häromdagen insåg jag ändå att min högstadietid faktiskt var så bra som jag minns den. Jag hade en fantastisk klass där alla räknades, jag kände alla och jag  hade vänner som jag fortfarande är kompis med än idag och jag var trygg, ganska glad och mådde, trots allt, ganska bra. Hade jag fått göra om den sista dagen i nian hade jag fortfarande gråtit alla tårar. Det var värdefulla tårar(de var mina att ge vem som helst...) och det ska bli fantastiskt att träffa alla igen.