Jämlikt?
Genus är ett modebegrepp som ska finnas med överallt och under den sista tiden på högskolan var jag så innerligt trött på begreppet att jag inte ville höra talas om det. Istället skrek jag ut hur jämställd jag var. Det var jag så klart inte. Även om jag levde och lever i ett jämställt förhållande så finns det mycket jag gör för att jag är långt ifrån jämställd. Jag tjänar mindre pengar för att mitt yrke är kvinnodominerat och jag har förväntningar på hur jag ska vara och agera i min egenskap av tjej eller kanske kvinna.
I vår ska det kvinnliga och manliga finnas med i två av de fyra kurser som jag undervisar i(enligt betygskriterierna). Dessutom har jag redan tidigare talat om manligt och kvinnligt språk i svenskan. Mina elever börjar redan sucka och bli trötta på ämnet och jag kan bara säga att det kommer mer, mer, mer.
Hur tjatigt det än må vara är vägen fortfarande lång. Alldeles för lång. Och ju mer negativt ämnet är, desto mer måste vi tjata. Kvinnor och män är långt ifrån jämställda och tror vi det, så nöjer vi oss med det som inte är bra nog. Att bli lika behandlad är en skyldighet, inte en rättighet.